Bank: Spela svenskt - då blir det seger mot Finland

SPORTBLADET

Åttonde juni 2005, en väldigt lång kväll för svensk fotboll.

Men kom-ihåg-listan är kort:

1. Ta på finskorna och slå Norge.

2. Skicka hem finskorna.

Eller, egentligen ska man väl byta ordning på de där punkterna.

Om matchen på Råsunda i kväll är ett skandinaviskt myspys mellan två b-lag med badtofflor på fötterna så är det något helt annat i Blackpool.

Allvar.

Riktigt, viktigt fotbolls-krig-aktigt allvar.

Sverige ska möta Finland, och det har man aldrig gjort i ett mästerskap förut - av den enkla anledningen att finskorna aldrig tagit sig dit. Det är alltså en fullkomligt unik händelse i finsk fotboll.

För svenskorna, däremot, är allt precis som det brukar.

Inte kriga - spela!

Domanski-Lyfors pratar om att allt känns bra, alla andra pratar om knivar mot strupen utom Josefine Öqvist, som pratar om att göra mål.

Man behöver inte veta mycket, vare sig om finsk damfotboll eller om finskt" vadsomhelst för att förstå det här:

De kommer att vilja slå svenskorna gula och blå i kväll.

Halva Finlands lag spelar allsvenskt. Bra är de också. Centrallinjen med Sanna Valkonen (UIK), Anne Mäkinen (UIK), Heidi Kackur (Göteborg) och Laura Kalmari (Dif/Älvsjö) är tung och fysisk nog för att hota vilket lag som helst.

Sverige får inte ge sig in i en finnkamp som handlar om vilka som krigar bäst.

Jag skrev det efter premiären, men det är så viktigt att jag kommer att skriva det igen. Sverige får inte ge sig in i en finnkamp som handlar om vilka som krigar bäst. Ni ser, redan där.

Det kommer förstås att smälla en hel del ändå. Malin Moström och Anne Mäkinen är så hårda att de då och då sparkar på varandra även i allsvenskan - och där spelar de ändå i samma lag. Hanna Marklund och Laura Kalmari kommer också att boxas en del. Finland satsar hårt i luftspelet, där de har sin starkaste sida (och Jane Törnqvist sitt viktigaste uppdrag). Det kommer att smälla där också

Det är som det ska.

Men om Sverige ska vinna och gå vidare - och, här ska jag vara tydlig, det ska Sverige - så måste man utnyttja det man är bra på.

Spela på fötterna. Spela snabbt. Spela svenskt.

Jag gissar att Finland spelar 4-3-3 från start den här gången (de spelade 4-4-2 mot England) och det kan ge lite mer ytor att ställa om på för svenskorna.

Fast, det är klart, då måste Domanski-Lyfors hitta ett kantspel först.

Therese Sjögran? Alltid bäst i allsvenskan, aldrig bäst i landslaget. Anna Sjöström? Tja, man vet vad man får. Josefine Öqvist? Roligt, men knappast troligt. Anna Paulson på backen? Gärna, men det vågar de inte.

Jag tror det handlar mer om attityd än personal.

Sverige måste våga. Sverige måste dessutom vinna.

Det brukar låta så för tjejerna, som att varje gång de spelar en match i tv så spelar de för hela sportens framtid. Vilket förstås är skitsnack, numera. Däremot kommer det att dröja länge innan Sverige har en så här bra chans att vinna ett EM igen.

Åldersstrukturen i laget är perfekt, snart ska det byggas nytt och generationsväxlas - och sånt tar tid. Vill Svensson och Moström och Sjögran och de andra vinna något så är det kanonläge nu.

Så skicka hem finskorna, till att börja med.

Sverige vinner i Blackpool.

Hur det går i Solna vet jag inte.

Även om Lagerbäck lovade att det inte ska bli den sorts vänskapsmatch där man sitter på helspänn på läktaren för att man mycket väl kan bli inbytt sista fem.

- Det blir inte så många byten i paus, sa han.

Tack för det.

Elmander & Berglund tar chansen?

Det vore roligt att se en riktig kamp mot söte bror, även om söte bror precis som vi bytt ut halva laget.

Lagerbäck skickar ut ett blixtsnabbt anfall, och den inventeringen är också det mest intressanta. Kan Elmander eller Berglund imponera sig in i VM-kvalet?

Vad övrigt är:

Kim Källström får chansen att visa sin franska vårform i landslaget.

Det norska mittfältet (Haestad-Hoseth) ser spännande ut.

Den första landskampen efter unionsupplösningen vann Sverige med 11-3.

Vi ska nog inte vänta oss riktigt den sortens match den här gången.

Simon Bank