Claes Runheim neutral som Tintin

Jonathan Jeppsson: Bra och stabil – men knappast fantastisk

SPORTBLADET

Vad är det egentligen som är så fantastiskt med Claes Runheim?

Jag begriper det inte.

Möjligen att han är som Bob Dylan.

Claes Runheim har höjts till skyarna som en av de stora tv-sportprofilerna.

Ja, till och med i den här tidningen fick han fem plus när kommentatorer och experter skärskådades. Hans storhet är tydligen odiskutabel. Men när man nu summerar en hel säsong Champions League-matcher är det svårare att se vad storheten består i.

Han skiljer sig från sitt uppdrag i en oändlig räcka två- och treplusinsatser.

Bra och stabil, med andra ord.

Och det är ju bra. Men fantastisk? En artist?

Knappast.

Så varför dessa hyllningskörer?

Jag tror inte att hans popularitet handlar om hans personlighet. Jag tror det handlar om bristen på den.

Claes Runheim är ofta så neutral i sitt uttryck att det går att läsa in lite vad som helst. På gott och ont.

Jämför med Tintin. En sympatisk, men profillös seriefigur, omgiven av ett färgstarkt persongalleri.Och fruktansvärt populär. Förklaringen sägs vara att Tintin är så neutral att han är lätt för alla att identifiera sig med. Det gör honom omtyckt, trots att han egentligen är karaktärslös.

Det samma sägs gälla för Seinfeld. En kul, men anonym kille, lätt att identifiera sig med, som runt sig har ett gäng karikatyrer. Och vem gillar inte Seinfeld?

Eller Bob Dylan. Hans texter under det politiskta 60-talet var bra, men ofta så pass vaga att det gick att tolka in precis det som lyssnaren ville höra – antikrigsbudskap, miljöengagemang, antikapitalism, feminism.

Dylan själv var däremot inte uttalat politisk överhuvudtaget.

I början av 90-talet var Claes Runheim världens driftkucku. Killinggänget hade en stor duk med hans ansikte på upphängd på sina krogshower. Nu är han typ Steve McQueen. The times they are changing.

Men att bli jämförd med Tintin och Bob Dylan är väl också ett slags storhet. Fast jag har alltid gillat Kapten Haddock bäst.

Jonathan Jeppsson