Jag gäspar mig genom för-VM

Jonathan Jeppsson: Det känns så förödande ointressant

SPORTBLADET

Ett lysande Brasilien slår Grekland.

Gäsp.

Ett par drömmål när ett pressat Tyskland kämpar ner Australien.

Gäsp, gäsp.

Robinho och Ronaldinho glänser när Brasilien möter Japan.

Snark.

Ja, så känns det. Confederations Cup innehåller lysande fotboll, gott om namnkunniga stjärnor och ett par favoriter i kommentatorsbåset. Och ändå känns det så förödande ointressant.

Jag hade hoppats att det skulle bli tvärtom. Att man skulle kunna njuta av fotbollen, och ingenting annat, nu när man inte brydde sig så mycket om hur det skulle gå. Att själva spelet i sig, das Ding an sich, skulle hamna i centrum. Att man skulle kunna jubla åt alla mål, oavsett vem som gjorde dem, som han den där skäggmuppen i Lukas Moodysons ”Tillsammans”.

Jag bedrog mig. Jag tror att det är utbudet av toppfotboll i tv som har gjort oss miljöskadade. Vi ser varje vecka supermatcher, som verkligen gäller någonting, där spelarna kämpar som om det gällde livet.

Det är bara att konstatera att fotbollen i sig inte räcker till. Det måste finnas någonting annat, ett kvalstreck, en buckla, ett avancemang eller en cupplats för att man ska kunna njuta av spelet och inte börja bläddra bland kanalerna. Det är konsekvensen av ett överflödets förbannelse.

Confederations Cup proppar, precis som Royal League, bara mer fotboll ner i halsen på en redan fotbollsmätt lekamen. Det är tydligt att en del spelare har samma känsla. Och det är väl nästan oundvikligt att dessa spelarnas brist på motivation smittar av sig på studion - och på mig som tittar.

Hur det gick mellan Brasilien och Japan i går? Jag har ingen aning. Då hade jag för länge sedan slagit över till ”Det goda samtalet” i tvåan.

BÄST

SÄMST

Jonathan Jeppsson