En närkamp är aldrig maskulin

SPORTBLADET

Efter första halvlek i finalen i går kommenterade Glenn Strömberg det tuffa spelet. Han tyckte att det ibland ar lite för fult, men att det var bra att ”närkamperna var maskulina, som det ska vara”. Själv undrar jag bara: vad är en maskulin närkamp? Och vad är en feminin närkamp?

Är det bara fotbollsspelande kvinnor som kan stå för feminina närkamper? Eller händer det att manliga fotbollsspelare fjollar sig på planen? Frågorna hopar sig.

Jag hade annars tänkt skriva om det roliga i att SVT satsat på kvinnliga experter i Confederations Cup. Såväl Anna Pohjanen som Malin Swedberg har varit bra i för-VM, men det är inte det viktigaste. Det viktiga är att de släpps fram i den manliga tv-sportbastion som expertsoffan i en stor fotbollsturnering utgör. Precis som Suzanne Sjögren släpptes fram i ishockey-VM.

Sen finns det de som grymtar om att de kommit in för att de är just kvinnor. Tja, vem kan bedöma det? Och även om så vore, om kvinnor släpptes fram i tv-sportstudion fast man på något sätt kunde mäta att de var aningens sämre än en manlig kollega, så är det nog värt det.

Kvotering är kanske inget kul redskap, men det är det enda som finns kvar när stora obalanser – och orättvisor – ska utjämnas.Och de stora obalanserna finns i synnerhet i könsfördelningen på landets sportredaktioner.

Men åter till Strömberg. Jag tycker att Glenn är en lysande expertkommentator.Men att börja tala om huruvida tacklingar är maskulina eller feminina, manliga eller kvinnliga, blottar bara ett unket språkbruk som fotbollen för länge sedan växt ifrån. Det är samma språk som anas i rubriker om ”männens tid” eller i Lennart Johanssons tal om ”nyduschade tjejer”. Kanske var det bara tungan som slant. Kanske har Glenn bott för länge i Italien. Jag bara spekulerar.

På ett maskulint sätt, naturligtvis. Som det ska vara.

Bäst

Sämst

Jonathan Jeppsson