Lill-Magic blommar upp – igen och igen

Per Bjurman: Robban är Robban igen

SPORTBLADET

NEW YORK

Robert Nilsson var garanterat aldrig ens uppe för diskussion när truppen med alla OS-aktuella svenskar spikades.

Efter sitt just avslutade USA-besök vet Bengt-Åke Gustafsson att det var ett misstag.

Som han själv, mycket förvånat, konstaterade efter derbyt mellan Rangers och Islanders förra veckan:

– Robban var ju bäst på plan!

Den är givetvis ursäktad, den förbluffade minen i Bengt-Åkes anlete utanför omklädningsrummen i Madison Square Garden förra onsdagen.

Hur skulle han kunnat haft en aning om att Robert Nilsson, av alla, var den som skulle göra starkast intryck på honom?

Så sent som för en månad sedan visste ingen något annat om ”Lill-Magic” än att han var supertalangen som lyckades vissna innan han ens blommat ut.

Att han skulle födas på nytt i NHL, som New York Islanders-krigare, var ungefär lika sannolikt som att Pär Zetterberg skulle få huvudrollen i Lars Lagerbäck nya instruktionsvideo om mittfältsspel.

Men det är just exakt vad som hänt.

Robban är Robban igen – så som han såg ut när han slog igenom i Leksand som 17-åring och alla sa att det inte sett något liknande sedan ”Foppa” befann sig i tonåren.

I fajten ”Gus” såg serverade han Alexi Yashin och Miroslav Satan – kedjekompisar från andra perioden och framåt – passningar så formidabla att vi på läktarna nästan fick gå ut och hämta andan ett tag.

– Men framförallt var han den enda med fart. Ingen annan skapade lika mycket, sa förbundskaptenen efteråt.

Sedan kliade han sig i sin värmländska hjässa igen.

Något OS blir det ändå inte för ”Lill-Magic”. Truppen är spikad och inlämnad och kan inte ändras.

– Men Robert är ung och lär få nya chanser om han fortsätter så här, slog Bengt-Åke fast i environgerna på Garden.

Ett litet aning anings uns frustration gick det kanske ändå att ana hos Tre Kronor-basen.

Magi är ändå ingen dussinvara...

Nilsson själv bara rycker på axlarna.

– Det är skitkul att spela hockey igen, lyder hans kommentar.

Det är en av anledningarna till att vi i den här spalten fortsätter hålla på Robert ”Lill-Magic” Nilsson.

Tycker fortfarande synd om Houston Astros.

Så som Brandon Backe pitchade under inledningen av fjärde matchen borde de ha fått vinna åtminstone den.

Men Chicago White Sox är utan tvekan värdiga mästare. Trots att det inte skulle gå, trots att det hela tiden hetat att det inte har material för en hel säsong av framgång, har de bara fortsatt vara bäst. Nästan som på rent djävulskap.

Det är något mycket vackert i det.

Dessutom är Chicago i sig en stad som förtjänar vinster.

Det finns fler utpräglade sportstäder i USA, som Boston, New York och Philadelphia. Men ingenstans är intresset riktigt lika stort, passionen lika het och kulturen lika djupt rotad som vid Michigan-sjöns södra strand.

My kind of town, som Sinatra sjöng.

?

– Det är för petigt, löd Bengt-Åke Gustafssons omdöme om den nya tillämpningen av reglerna i NHL.

– Själva grunden i hockeyn går ju förlorad när de inte får röra varann på isen.

Jag gör mig förstås ingen illusioner om att jag vet ens en hundradel så mycket om ishockey som förbundskaptenen, men det är samtidigt ett faktum att det för oss i publiken blivit mer underhållande att titta på NHL-hockey

Vi får ju äntligen se såna som Robert Nilsson och den suveräne Michael Nylander briljera – utan att det kommer någon oxe till back och sätter sig på dem.

Och ibland får jag för mig att det är för oss i publiken hockey spelas...

– Oh, baby. King Henrik!!

Det är senaste kommentaren från min dörrman, Simon, om New Yorks nya hjälte.

Per Bjurman