Ken Olofsson borde fridlysas

SPORTBLADET

Hästprygel, kamikazedomare som kraschar plexiglas, värvningskarusell, dramatisk hjärtinfarkt i NHL. Påstå inte att tv-tisdagar är trista.

Men trots alla säregna incidenter, i?går var ändå ännu en kväll då huvudrollen togs av den fotbollsgud som skapat Champions League.

Den som var kanalbeställd kunde se åtta parallella matcher. Givetvis är utbudet bäst på papperet. Men det händer att jag ”ser” allt.

Efteråt känner jag mig som en glosögd mix av Marty Feldman och Thomas Nordahl, nynnande den där pompösa signaturen tills korna går hem.

När huvudmatcherna inte tänder till, som i?går, kan jag ställa mig frågan: hur går det till när matcherna fördelas, från ZTV till Viasat Xtra 4?

I går gick endast Manchester United-Villareal klockrent i rätt och störst kanal (ZTV). Intressanta Thun-Arsenal förvisades till Viasat Xtra 2, sedd av ingen och ett gökur. Mötet mellan formsvaga Ajax och avhängda Sparta Prag fick Viasat 1, tillgänglig för betydligt fler.

Är valen redaktionella beslut, är de tramsiga försök att locka abonnenter, eller lottar man?

Han är äldst. Han är solo i sin sort. Han är bäst. SVT:s Ken Olofsson är i dessa glamorösa sporttider en art i behov av fridlysning, han håller nästan ensam fanan för det undersökande reportaget.

Veckans två nedslag i gendoping var starka typexempel. Ken plockar fram spiralblocket och frågar ut experter med radioutseende. Tv-grafiskt otidsenligt som Sigge Fürst. Men oj så viktigt att det utförs. Honnör för Olofsson. 

Kvällens reportage: BBC World om USA-spelare i Irans basketliga.

Inledningsvis var jag sval till ”Assyriska – landslag utan land”. Men serien har gått motsatt väg mot klubben, den har vunnit i längden.

Slutet med José Morais avsked var tårdrivande. Man börjar bli blödig. Dags ringa Micke Persbrandt.

Kvällens charmoffensiv: kinagymnasten Fen Ye i ”Sportnytt”.

Lars Nylin