De ska ha cred för att de orkar

SPORTBLADET

Det ska fan vara tv-sportälskare. För att inte tala om kommentator. Som tittare har vi möjligheten att skippa tittandet. Kanske slår man heller på en dvd med favoritlagets senaste säsong eller letar fram SVT-sportens krönika från 1994-VM. Men kommentatorerna, de måste sitta där hur ointressant matchen/tävlingen/loppet än är.

Jo, jag vet att de får betalt, men vad fasen – de ska ändå ha cred för att de orkar.

Ta gårdagen som exempel. Jag ­började mitt tittande med skidskytte från Ruhpolding. Inga svenskor deltog (vilket ju är synonymt med att inte titta på skidskytte egentligen). ­Ändå gav Johan Ejeborg och Kalle Grenemark oss en bra sändning. I försnacket fick vi veta det mesta vi ­behöver om tiden från i dag till OS för medaljhoppen. Slutet blev ­rafflande, men intresset nådde inte ­direkt kokpunkten i min soffa. ­Däremot var ­herrarna vid mikrofonerna proffsiga. Sedan slog jag över till hockey. Hett västerbottenderby mellan Löven och Skellefteå. Hett i ­Västerbotten, vill ­säga. I utbudet av elitseriesändningar och NHL-diton känns allsvensk hockey lite? lite tråkigt. Matchen var helt okej, även om kvaliteten inte var av bästa märke. ­Sändningen, däremot, var av VM-klass. Bra studiosnack, Södergren på högvarv, Boustedt i utlärartagen och Kinch i bättre form än på länge. Det var väl egentligen bara det eviga tjatet om hur kul allsvensk hockey är som ­störde. Avslutade det hela med ligacup från England. Första matchen av två innebär ofta oavgjort – inte minst eftersom det bättre ­laget oftast avgör i andra mötet i vilket fall som helst. Rätt ointressant, det också alltså. Claes Andersson försökte dock liva upp den illa spelade tillställningen. Dessvärre genom att snacka mest hela tiden – men han måste ju få en guldstjärna för att han försökte.

För att sammanfatta: det kan alltså suga att vara tv-tittare emellanåt. Men tänk då på dem som MÅSTE lida sig ­igenom spektaklen – och dessutom låta som att de gillar det.

Jonas Bladh