”Jag är inte bitter!”

Läs hela Robert Gustafssons hyllning till Tony Rickardsson – ord för ord

1 av 2 | Foto: SVT
"Jag är inte bitter."
SPORTBLADET

Robert Gustafsson har gjort succé med sina imitationer av en prislös Tony Rickardsson på tidigare Idrottsgalor. ”Jag är inte bitter”, har blivit en klassiker.

Under måndagens gala – när Rickardsson äntligen blev belönad – var det sagt att Gustafsson inte skulle medverka.

Jojo.

Efter en imponerande trialuppvisning på scenen och en kort vända utom synhåll klev Robert Gustafsson av motorcykeln iklädd speedwaylaget Masarnas tävlingsdräkt.

Så här löd hans ord:

”Hej, hej, hej , hej , hej! Mitt namn är Tony Rickardsson.

Ja, det här var ju en överraskning! Att man väljer att ge pris till en nykomling som jag. Jag menar, jag har ju bara varit nominerad 27 gånger, jag.

De tyckte väl att jag har sett rätt så lovande ut de senaste tre decennierna. Jag fattar väl hur juryn har resonerat: ’Nu tar vi och täpper till käften på den där masjäveln en gång för alla. Ge han det där priset. Så slipper vi ha han här ?med en massa lera och smutsiga, oljiga fingrar i de fina salongerna. Så kan vi inrikta oss på sporter som luktar tvål och babyolja.’

Nädå, jag är inte bitter. Jag är jätteglad för det här priset. Jag är jätteglad. Och att jag skulle få det redan i år, jag menar tänka sig! Jag som knappt har hunnit ta sex VM-guld, se ungarna växa upp och ta studenten, jag får könshår i öronen och åldersdiabetes. Och så får jag priset redan nu!

Jag menar visst! Det var inte länge sedan man satt här i Globen och var nominerad första gången. Det var ju då precis före högertrafikomläggningen. Och man satt här nere bredvid Sixten Jernberg och Tage Erlander.

Nädå. Jag är såååå tacksam. Det finns ju de som har gjort mycket större prestationer än jag. Otroliga återhämtningar efter fruktansvärda skador. Ta bara Stefan Holm. Som kände sig lite hängig i friidrotts-VM. Och Carolina Klüft. Som råkade trampa lite snett och stuka foten, ajajaj. Fruktansvärt otäcka bilder.

Det vet jag ju själv hur jävla ont det kunde göra. På den tiden jag hade fötter. Nävisst, jag har ju bara vurpat, jag, i 130 kilometer i timmen. Rakt in i en polsk betongsarg 14 gånger. Fått Nicki Pedersens framgaffel i mellangärdet. Sprucken mjälte, 16 brutna revben, svalt min egen tunga, krossade knäskålar, bortsprungen hornhinna, och en glödhet kamaxel uppstucken i pastejköket.

Nädå. Jag är inte bitter. Jag är jätteglad för det här priset. Så här glad har jag inte varit sedan ett bakdrev ramlade av och slet upp båda mungiporna på mig på Ullevi. Och den som väntar på något gott, han bli aldrig fet, som farsan brukade säga.

Nä, speedway har gett mig otroligt mycket. Man har fått åka runt och se en hel del. Polen. England?Polen. Och Västervik.

Och nu vill jag rikta mig till dig Tony. Nu när du har fått ditt pris undrar jag vem fan jag ska imitera nu? Ska jag ställa mig här på scenen nästa år och prata som Zlatan så ingen jävel förstår vad jag säger? Eller ska jag köpa styltor och komma in som Christian Olsson? Nänä, men man får väl säga grattis. Ditt svin. Res på dig för fan.”

(Går ner från scenen till Tony Rickardssons bord. Slutar med imitationen och fortsätter med sin normala röst.)

”Är det någon som vet hur det är att vara Christer Fugelsang så är det Tony Rickardsson. Men nu har han fått sitt pris. Och vem är bäst på att vara Tony Rickardsson? Jo, det är Tony Rickardsson. Och även om jag nu kommer att sakna den här dialekten, Tony, så ska du veta att jag i alla fall inte är bitter. Grattis!”

(Följt av en varm kram mellan de två vännerna.)

Mikael Ström