”Res på dig för fan”

Sportbladet ger dig alla tacktalen från Idrottsgalan

SPORTBLADET

Robert Gustafssons monolog

Mitt namn är Tony Rickardsson.

Det här var ju en överraskning - att man väljer att ge pris till en nykomling som jag.

Jag menar, jag har ju bara varit nominerad 27 gånger. Någon tycker väl att jag har sett rätt så lovande ut nu, de senaste tre decennierna. Jag menar, jag fattar väl hur juryn har resonerat: ”Nu tar vi och täpper till käften på den där masjäveln en gång för alla, ge honom det där priset. Så slipper vi ha honom här, med en massa lera och smutsiga oljiga fingrar i de fina salongerna. Så kan vi inrikta på sporter som doftar tvål och babyolja”.

Nej då, jag är inte bitter.

Jag är jätteglad för det här priset. Jag är jätteglad.

Och att jag skulle få det redan i år. Jag menar, tänka sig.

Jag som knappt hunnit ta sex VM-guld, se ungarna växa upp och ta studenten, börja få könshår i öronen och åldersdiabetes - och så får jag priset redan nu.

Jag menar, visst – det var ju inte länge sedan man satt här i Globen och var nominerad första gången. Det var ju då, precis före högertrafikomläggningen och man satt här nere bredvid Sixten Jernberg och Tage Erlander.

Nej då, jag är så tacksam. Det finns ju de som gjort mycket större prestationer än jag med otroliga återhämtningar efter fruktansvärda skador.

Ta bara Stefan Holm, som kände sig lite hängig i friidrotts-VM.

Och Carolina Klüft, som råkade trampa lite snett och stukade foten. Aj, aj, aj. Fruktansvärt otäcka bilder. Det vet jag ju själv hur jävla ont det kunde göra... på den tiden jag själv hade fötter.

Nej, visst – jag har ju bara vurpat i 130 kilometer i timmen rakt in i en polsk betongsarg 14 gånger, fått Nicki Pedersens framgaffel i mellangärdet, sprucken mjälte, sexton brutna revben, svalt min egen tunga, krossade knäskålar, bortsprungen hornhinna och en glödhet kamaxel uppstoppad i pastejköket.

Nej då, jag är inte bitter.

Jag är jätteglad för det här priset. Så här glad har jag inte varit sedan ett bakdrev ramlade av och slet upp båda mungiporna på mig på Ullevi.

Och den som väntar på något gott – han blir aldrig fet, som farsan brukar säga.

Nej, speedwayen har gett mig otroligt mycket. Man har fått åka runt och se en hel del.

Polen, England...Polen...och Västervik.

Och nu riktar jag mig till dig Tony, nu när du har fått ditt pris, vem fan ska jag imitera nu?

Ska jag ställa mig här på scenen nästa år och prata som Zlatan, så ingen jävel förstår vad jag säger? Eller ska jag köpa styltor och komma in som Christian Olsson?

Nej, jag får väl säga grattis. Ditt svin.

Res på dig för fan.

*här slutar Robert imitera Tony*

Är det någon här inne som vet hur det känns att vara Christer Fugelsang så är det Tony Rickardsson, men nu har han fått sitt pris. Och vem är bäst på att vara Tony Rickardsson? Jo, det är Tony Rickardsson.

Även om jag nu kommer sakna den här dialekten, Tony – så ska du vet att jag, jag är i alla fall inte bitter.

Grattis.

Tony (årets idrottsman)

Tack så jättemycket. Jag har väntat jättemånga år på att få komma upp här.

Och då menar jag jättemånga år.

Nu är det ju så här att jag inte har förberett något tal, så det känns lite konstigt att stå här just nu...

Ja, vad ska man säga?

Jag skulle faktiskt vilja tacka mina föräldrar. Det är väl en sån där gammal grej som alla säger, men...

Just det där som min pappa sa en gång till mig: ”Det där grejar du aldrig.”

Det har nog varit en av mina absolut största drivkrafter att verkligen bevisa att det går att göra, även om han säkert hoppades att jag skulle göra det, men inte trodde att jag skulle göra det.

Och sen min mamma, hon gillade aldrig - eller i själva verket tror jag att hon hatade - när vi satt och pratade motorsport jämt.

Varenda lunch, varenda middag pratade vi växlingar, kubik, ventiler, kamaxlar, utväxlingar... så jag tror hon var ganska less på det. Så jämt när vi skulle åka iväg så sa hon ”kör försiktigt”. Men sen kom det jämt: ”Men vinn!”

Det är det jag försökt leva upp till.

Jag vill tacka mina föräldrar, mina vänner, alla er som är här – och juryn.

Tack så jättemycket.

Kajsas tal

Tack, vad snälla ni är. Alldeles för snälla...

Tack tack tack till alla som trott på mig och stöttat mig det gångna året. Jag har drömt om att vinna VM-guld sedan jag började med friidrott i tioårsåldern.

Och jag gjorde mitt första VM 1995 i Göteborg, sen så har jag kommit femma, fyra, trea, trea... Aldrig riktigt räckt till hela vägen, men nu äntligen, änligen så gjorde jag det. Och jag är så glad för det. Tack alla underbara människor. Tack för allt stöd och alla applåder.

Anjas tal

Tack så hemskt mycket. Tur att jag kom... Oj, hoppas att det inte kommer vara så här nervöst på OS. Ers högheter, damer och herrar. Att vinna ett sånt här pris krävs så mycket mycket mer än mig själv, det finns så många att tacka. Jag vill framför allt tacka laget som hjälpt mig fram och matchat fram mig. Min släkt, mina sponsorer, mina vänner och framför allt min familj. Jag älskar er, tack så mycket.

Tregaros tal

Oj oj, jag är oerhört glad över det här priset. Jag känner att det är hela min grupp, jag måste tacka den känslan som min grupp ger mig. För det är alla dom jag tränar som verkligen kämpar och sliter och gör sitt yttersta. De har olika förutsättningar, de har olika livssituationer olika talanger.

En del kanske slår världsrekord, andra kommer inte göra det. Men alla kämpar och verkligen gör sitt absolut bästa hela tiden. Och det är det som får mig att brinna.

Så jag måste verkligen tacka alla de jag tränar och det är Kajsa och Emma som gjort de otroligt fantastiska prestationerna i år, men alla de andra där hemma Rebecca, Angelica, Johanna, Sara, Joel, Tomas, Martin, Anton, Christian. Ni betyder lika mycket för mig. Tack.

Mellbergs tal

Tack så mycket. Som lagkapten skulle jag vilja passa på att tacka alla supportrar som stöttat oss genom året både här på hemmaplan och alla ni som fanns på plats under våra viktiga bortamatcher i Bulgarien, Ungern och Kroatien. Samma stöd i sommar, så tror jag det kan gå riktigt bra. Tack så mycket.

Emmas tal

Förra året var jag här tillsammans med Yannick och då fick han ta emot pris som årets ledare. Då kändes tanken på att jag själv skulle stå här uppe och ta emot ett eget pris väldigt långt borta.

Men jag är väldigt glad för att det gått så bra för mig det här året och att jag nu får stå här och ta emot ett eget pris. Jättekul, verkligen. Det finns såklart välkdigt många som jag har att tacka för att det gått så bra för mig det här året och innan också.

De som jag vill tacka allra mest, det är min familj, min mamma, min pappa, min lillebror och såklart Yannick som alltid finns och hjälper mig när jag behöver det. Sen vill jag också tacka mina härliga träningskompisar som är ett stort stöd och hjälper mig på olika sätt.

Alexandras tal

Tack. Det är en stor ära för mig att stå här i dag och ta emot det här priset. Först vill jag tacka min familj, mina föräldrar min syster Anna och min tränare Lisbeth Wikström, Dennis Flinck-Fält och Per Söderberg och mina simmarkompisar och mina vänner. Många har stöttat mig och uppmuntrat mig. Stort tack.