Sportmagasinet följde Waldner i Shangai

Läs Johan Flincks reseberättelse i följe med "Det evigt gröna trädet”

SPORTBLADET

SHANGHAI. Smashen sitter i låret.

En tung, kollektiv, kinesisk suck hörs i hela Shanghai Gymnasium.

Jan–Ove Waldner har förgäves försökt rädda en sista matchboll i sitt sista stora mästerskap.

Sucken innebär att en fantastisk era är slut, men också att en ny har börjat – den utanför hagen.

Sportmagasinets Johan Flinck och Daniel Nilsson var med bakom kulisserna när J–O Waldners avslutade en karriär – och startade en ny.

SHANGHAI. Jan–Ove Waldner lutar sig tillbaka i fåtöljen.

På tv:n rullar åttondelsfinalen mellan kinesen Liu Guozheng, 25, och tysken Timo Boll, 24.

– Alltid bra att kolla in dem inför Peking 2008.

Brorsan Kjell–Åke replikerar snbbt:

– Det är inte lönt, de där är för gamla då.

Vi sitter i biljardrummet på spelarhotellet Hua Ting Hotel & Towers: truppens ungtuppar Jens Lundquist och Pär Gerell, J–O, hans ekonomiske rådgivare Peter Nilsson och hans bror Kjell–Åke (som också är förbundets sportchef).

Nilsson sätter fram en öl framför mig på bordet och Kjell–Åke undrar försynt vad vi har för förhållningsregler kring alkohol i jobbet.

Jag svarar undvikande.

Det gör inte J–O.

– Vi har väl bara haft en regel, eller hur brorsan? Du får inte vara dyngrak när det är match, i varje fall inte när det är tv–match, säger J–O.

Var det därför du ville spela kvar i den lilla hallen (där inte tv sände) också i tredje omgången?

– Precis, jag var tvungen vara nykter mot Samsonov, haha.

J–O krossar inte precis myten om sig själv där han sitter 30 timmar efter att han klivit in i den stora hallen i VM–arenan Shanghai Gymnasium för att spela tredje omgången i VM.

Han har inte spelat en singelmatch i den här hallen sen 1980, då han tillsammans med Erik Lindh och tränaren Anders Johansson var de första svenskarna som åkte till Kina för att träna.

Än i dag vet ingen varför kineserna plötsligt öppnade dörrarna till sina pingisfabriker.

– Men kanske har det ångrat sig i efterhand, flinar J–O.

I totalt sex veckor tränade och tävlade de i Kina – två veckor i olika provinser och därefter fyra veckor i Shanghai, som avslutades med en turnering just i den hall Waldner nyss klivit in i.

– Jag minns en blyg kille som inte var längre än så här, säger Yang Min, måttar vid höften och skrattar när vi Sportmagasinet och J–O stöter på honom i lobbyn på spelarhotellet.

Yang var en av de bästa kineserna i träningsgruppen och spelar numera för Italien.

– Men vår tränare sa: ”han kommer att bli en av de bästa”.

Waldner:

– Det var första gången jag förstod hur tufft kineserna tränade. De körde på tills vi nästan spydde.

– Då fanns det knappt några bilar här, bara en massa cyklar. Och absolut ingen Coca–Cola. De hade ingen aning om vem man var. Folk kom fram i hundratals bara för att man var utlänning.

Men det är inte för att han är utlänning som publiken 25 år senare möter honom med en innerlig, varm applåd.

Det är för att han är ”Lao Wa”, ”Det evigt grönskande trädet”, ”Gerillaledaren”, ”Den europeiske tigern” – eller, som vi säger på ren svenska: ”J–O”.

– Jo, det blev lite mummel där, men det var ju ingen kines som spelade då. Det var väl därför.

”Lite mummel”, är alltså allt Waldner noterar när han går in till bord tre för att spela mot vitryssen Vladimir Samsonov i tredje omgången i sitt sista VM.

Han är helt enkelt så fokuserad på matchen och taktiken mot Samsonov, som han förnedrade i finalen 1997 i Manchester i en svensk idrottsklassiker som varade i 27 minuter.

Men J–O känner sig inte riktigt hemma i a–hallen efter att spelat sina båda inledande singlar i ”knattehallen”, som han kallar den.

Värmen, luftfuktigheten, ljuset, publiken, utrymmet – det mesta är annorlunda jämfört med den lilla hallen.

Och det har ju trots allt gått 25 år sen han var här förra gången.

Kvällen före matchen har han förklarat för de svenska journalisterna om hur viktig inledningen på matchen blir:

– Ju längre matchen håller på desto mer talar för mig, för han kommer inte spela upp sig under själva matchen. Det gäller bara att se till att det inte rasar i väg i början.

Det är precis det det gör klockan 16.28 tisdagen den 3 maj: 0–6 på bara ett par minuter, och setet går till Samsonov (11–4).

Waldner ligger under även i andra set men så börjar han spela upp sig.

– Det tog 1,5 set innan jag kom in i det. Det är klart att Samsonov hade en fördel av att ha spelat alla sina singelmatcher här inne. Men det är inget konstigt med det: de högst rankade spelarna och alla sju kineser ska ju spela här inne.

Waldner klarar två setbollar och lyckas vända till 13-12.

Då slår han bollen i nätkanten så att den studsar upp och Samsonov kan smasha in kvitteringen.

– Det var nära att han rörde bordet där. Hade han gjort det hade jag fått poängen och setet, säger Waldner.

Han kommer inte närmare än så.

Bredvid mig på pressläktaren sitter den spanske journalisten Juan Carlos Parama Gonzalez och lider.

– Är du från Sverige? Hur uttalar man Waldner på svenska, frågar han och härmar sedan mitt uttal till det sitter perfekt.

– Waldner är min idol. Han är här uppe, resten är där nere, säger han och måttar med handen.

– Min katt där hemma heter Waldner. Jag brukar går runt huset och ropa ”Waldner, Waldner”.

Samsonov vinner andra set med 15–13 och resterande med 12–10 respektive 11–7.

Matchens sista smash sitter i låret på J–O.

Det har gått exakt 27 minuter sen matchen började.

J–O tittar rakt fram.

Han känner ingenting speciellt – varken sorg, lättnad eller tomhet.

När J–O lämnar arenan gör han det utan stora åthävor, med respekt för de andra spelarna vars matcher pågår.

Publiken applåderar och just innan han försvinner in under läktaren sträcker han upp en hand i luften.

Jublet stiger.

– När man får stryk är man alltid missnöjd, men jag gjorde mitt bästa. Andra kanske ser det på ett annat sätt, men jag tänker inte så. Jag spelar för att vinna. Att förlora som åttaåring eller 39–åring är ingen skillnad, säger han några minuter senare på presskonferensen.

Det är VM:s dittills mest välbesökta presskonferens.

Internationell media börjar. Men det spelar ingen roll, för den första frågan är given:

Var detta din sista match i ett stort mästerskap?

– Jag tänker inte svara på den frågan i dag, i morgon eller under denna veckan. Först ska jag ha semester två–tre månader, sen kommer jag att meddela mitt beslut.

Men frågan återkommer i olika versioner, i olika ordalag, i olika konstellationer.

Men svaret från J–O är detsamma.

– Jag tycker inte att jag har någon plikt att säga det. Jag vill spela turneringen och jag har nog med uppmärksamhet kring olika grejer här i Kina och jag borde få en vettig chans att göra mitt bästa, säger J–O till den svenska presskåren och det är enda gången han visar tillstymmelse till irritation under presskonferensen.

– Skulle jag sagt att detta blir min sista turnering skulle det byggts på och jag hade inte kunnat ta mig till hotellet. Pingis är en koncentrationssport och det gäller att vara fokuserad hela tiden. Det är svårt här nere, det blir jobbigt mentalt. Folk kommer till och med in i limningsrummet för att få autografer och fotografera.

– Kanske är det därför jag aldrig vunnit en riktigt stor turnering i Kina...men jag har själv satt mig i den situationen, säger han och skrattar.

Den lättsamma tonen mellan J–O och den svenska pressen är tillbaka och i alla andra svar framgår det att, jo, det här var nog den sista stora matchen.

När presskonferensen är slut stoppas de svenska journalisterna omedelbart av de kinesiska.

– Vad frågade ni? Vad sa han? Vad skrattade ni åt?

Vi träffar Jennifer Lu, 23, som jobbar på tävlingskontoret under VM.

– Jag är så ledsen över att Waldner förlorade. Men jag fick i varje ett foto tillsammans med honom vid buffén tidigare i veckan. Det var en dröm som slog in, säger Jennifer.

J–O stoppas också efter presskonferensen – av hundratals fans som trängs utanför arenan vid spelarutgången.

Han har bara 500 meter till hotellet men hysterin har antagit Beatlesproportioner utanför Shanghai Gymnasium.

Kineserna inser att de kan ha sett honom för sista gången. De river och sliter i honom, skriker ”Lao Wa” och försöker forcera de fyra poliser som ska eskortera honom.

– Det var obehagligt. Det fanns många små sex–sjuåringar som höll på att bli nertrampade. Det känns också tråkigt att inte kunna skriva autografer till ungarna. Men stannar jag och skriver en är det kört.

Utanför arenaområdet släpper poliserna J–O och springande lyckas han ta sig till hotellet och säkerheten.

Nästa gång han ska ta sig till hotellet är det inte lika många som ser honom, och tur är kanske det.

För då är klockan fem på morgonen och solen är på väg upp över 17–miljonersstaden Shanghai.

– Det blev ganska sent, eller tidigt (skratt). Men vi kom ut så sent, inte förrän klockan ett. Vi fick ju vänta på ”Jögge” (Jörgen Persson) – det var hans sista match trots allt.

Tillsammans med Saive, Primorac, fransmännen och andra utslagna européer var svenskarna på disko inne i stan.

– Det var liken som var ute, haha.

Efter en brunch, några partier biljard och lite bubbel i poolen sitter vi med en lätt bakis J–O och de andra och kollar på pingis på tv i biljardrummet.

Jens Lundquist zappar mellan de två åttondelsfinalerna: Ma Lin–Lucjan Blaszczyk och Liu Guozheng–Timo Boll.

J–O är inte tyst många sekunder.

Tycker du att det är lika kul att titta på pingis fortfarande?

– Ja, för fan, det är skitkul. Det är inte många länder du kan se så mycket pingis som här. Det rullar hela tiden. Hoppas bara några européer tar sig vidare till kvarten, det är inte bra för pingisen om det bara är kineser överallt.

”Jobbar” du då som i dag när du tittar, alltså analyserar och diskuterar spelet?

– Du, det är svårjobbat i dag, haha.

Hur känns det i dag – så här dagen efter förlusten?

– Det känns bra, helt okej. Som matchen blev så gav den inget extra för att jag ska fortsätta, snarare tvärtom.

Vi ser Ma Lin vinna enkelt mot Blaszczyk medan Liu Guozheng–Boll blir en riktig rysare som tysken förlorar med 13–15 i skiljeset sedan kinesen räddat en matchboll via bordskanten.

– Den jävla björnen är bra alltså, säger J–O.

Liu Guozheng kallas för ”Lilla Björnen” av svenskarna, och ser man honom förstår man varför.

– Titta, han har snott min segergest från OS när jag slog Ma Lin. Jag gick också så där. Jag måste ner och ha hans autograf, alltså. ”Lilla Björnen” – han beter sig så roligt.

Men i stället är det J–O som får skriva ännu en autograf.

Wan Li, en 23–årig tjej från Zhengzhou, har väntat i tre timmar utanför biljardrummet när J–O äntligen kommer ut.

Hon vill att han ska skriva sin autograf på dagens Wan Hui Bao, Shanghaitidningen som har en hel sida med fyra–fem artiklar om J–O:s avsked.

– Kolla, det var mycket ”Lao Wa” här, säger J–O.

Tidningen har också lyckats få fram en bild från 1980 där J–O, Erik Lindh och Anders Johansson står utanför dagens VM–arenan.

– Vad liten jag var, kommenterar J–O.

Bildligt och bokstavligt.

Nästa dag ska vi få ännu ett bevis på hur han vuxit.

Peter Karlsson har just förlorat sin kvartsfinal och utanför Hua Ting Hotel & Towers samlas några svenska journalister, J–O:s ekonomiske rådgivare Peter Nilsson samt två svenska affärsmän – Christer Blomqvist och Tom Backman.

J–O:s nya liv som affärsman ska börja.

– Jag har inte spelat pingis för att tjäna pengar. Jag har varit mer sugen på att göra resultat i OS, VM och EM. Och har jag gjort det har jag vetat att pengarna kommer in ändå.

Men det är nu han verkligen ska skörda frukterna av sina pingisframgångar och det idolskap han byggt upp i Kina.

– Mitt namn är större än någonsin här tack vare OS. Jag får två–tre förslag i veckan om att göra något här.

Affärer kombinerat med uppvisningsspel i Kina och Japan skulle ge de allra största pengarna.

– Spelar man bara här nere och sedan gör grejer i Kina sju–åtta månader om året skulle man kunna dra in sju–åtta miljoner om året, kanske tio, säger J–O.

Det kan bli ännu mer.

– Finns det något företag som vill ha in en produkt i Kina, och jag hänger på med ett prestationsbaserat kontrakt och det sedan träffar rätt kan det bli hur mycket som helst, säger J–O.

– Det är ju en fördel för mig att Kina öppnas mer och mer.

Nu gäller det en juicefabrik.

Vi ska åka buss till Zhangjiagang, en stad på knappt en miljon invånare två timmar norr om Shanghai längs Yangtze–floden.

J–O ska skriva under ett kontrakt om att bli delägare i och dragplåster för den juicefabrik Blomqvist och Backman ska öppna i stan.

J–O kommer ner lite försenad till samlingen. Han har haft svårt att slita sig från tv:n och dansken Michael Mazes fantastiska upphämtning mot kinesen Hao Shunai i kvartsfinalen.

Den svenska presskåren är klädd som – tja, den svenska presskåren; Nilsson, Blomquist och Backman bär kostym; J–O kommer ner i...vit sponsor–t–shirt, urtvättade (men knappast nytvättade) blåjeans som är alldeles för långa samt svarta, oputsade skor.

I bussen signerar J–O fyrtio pingisracket som ska delas ut för att smörja partifunktionärer, byråkrater och borgmästaren i staden.

– De här är nyckeln, säger Backman belåtet medan han plockat med racketen.

Sedan fäller J–O ner solglasögonen och somnar längs bak i bussen.

Framme i Zhangjiagang möts vi av poliseskort.

– Det är det nästan alltid när J–O är med, säger Nilsson.

På den första mottagningen väntar två tv–bolag och ett tiotal journalister.

Mottagningen hos borgmästaren varar i 30 sekunder och på väg ut säger en nyvaken J–O på svenska:

– Då var det klart, hehe.

Nej, Waldner tar ut segern i förskott.

Stadsrundtur, presskonferens och middag väntar också innan bussen rullar mot Shanghai igen.

J–O är måttligt road där han sitter, står och går bredvid de entusiastiska kinesiska värdarna som berättar om sin stad. Han svarar artigt men lite förstrött: ”okej” och ”yeah”. De enda gångerna han visar ett uppriktigt intresse är när stadens golfbana, men några av världens kanske finaste greener, kommer på tal.

Men det spelar ingen roll.

Om racketen var nyckeln så formligen sparkar J–O, med sin medverkan, upp dörren för Blomquist och Backman.

Det som kallas presskonferens är ingen presskonferens, för när det är dags för frågor väljer de kinesiska journalisterna att rusa fram till podiet för att få sina pingisracket och anteckningsblock signerade av ”Lao Wa”.

Blomquist och Backman gnuggar händerna när de säger adjö till J–O och oss andra.

– Tack, J–O. Helt perfekt. Precis på pricken. Du hörde väl när borgmästaren sa att det inte skulle bli några som helst problem nu framöver?

Blomquist och Backman har krånglat med den kinesiska byråkratin i två år för att få bygga sin juicefabrik. Borgmästarens löfte var den garanti de behövde för att våga tro på att fabriken verkligen invigs i oktober som planerat.

I bussen tillbaka funderar en nöjd J–O:

– Vad har jag gjort i dag egentligen? Jag har inte precis behövt byta tröja som ”Kalle” (Peter Karlsson svettas enormt när han spelar pingis och byter tröja mellan varje set).

Det låter som ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar.

– Det är helt upp till J–O själv hur mycket han vill tjäna. Det beror på hur mycket sånt här han vill hänga med på, säger Nilsson.

Frågan är just hur mycket J–O vill.

– Man vill ju ha lite kul också, som det här med golfen. Det skulle varit kul att spela lite när vi kommer dit nästa gång i oktober.

Men redan nästa dag ska det äntligen bli golf.

Då åker J–O och Peter Nilsson till Konming för att för första gången kolla in det fastighetsprojekt med tre golfbanor och villabebyggelse som J–O ska bli delägare i och lansera.

Framtiden ser ganska ljus ut?

– Ja, den gör ju det, säger J–O och fäller ner solglasögonen.

De kan behövas.

Johan Flinck