Karlsson får inte in matchbollen

SPORTBLADET

Legendariska saudiska jämställdhetsivrare.” ”Framgångsrika Sundsvallsklubbar.”

I de riktigt tunna böckernas hylla har nämnda verk sällskap av encyklopedin ”Begåvade svenska sportdokumentärer”.

”Blådårar”-filmerna om Malmö FF. En serie mästerverk av Tom Alandh. Utöver dessa minns jag just nu bara några ambitiösa saker av SVT: s Albert Svanberg.

Med Svanberg som sportchef har dennes mantel nu axlats av Jonas Karlsson. Och Karlsson går ut stenhårt. Han viftar och går på. Två längre tyckarinsatser, båda har skapat rubriker. Först profetian att OS-truppen tar noll guld. Sedan ifrågasättandet av Yannick Tregaros vinnarvärdighet inför ”Idrottsgalan”.

I går hade Karlsson chansen att räkna hem ett inledande triss då SVT sände hans timslånga film om J-O Waldner. Samtidigt skulle den där tunna boken få åtminstone ett kapitel till.

Men Karlsson fick inte in matchbollen – trots ett gediget jobb där han inte ryggade för spelmissbruk och snedsteg hos barmästare Brolin.

Det blev mycket av bilder av affärsmannen J-O på Waldnergata i Kina. Liksom mängder av fantastisk pingishistoria, toppat av 21-0-sviten vid VM 1997.  Men där fanns sällan det djup i analysen – alternativt i poesin – som krävs för att ett långreportage tar steget till att vara en kaxig dokumentärfilm.

Endast Mikael Appelgren var nu nära att verbalisera geniet bakom Waldner, killen som kallas ”det evigt gröna trädet” av de desto mer poetiska kineserna.

Dessutom kändes det snålt att huvudpersoner som Bengt Grive, Staffan Lindeborg och – i synnerhet – Uno Hedin aldrig fick några namnskyltar.

2,4 miljoner såg ”Idrottsgalan”. Frågan är om inte de föredragit artister som Enya och Darkness, några av de som galan tackat nej till?

Eurosports masters i snooker känns alls inte lika hett som samma kanals dartorgier i förra veckan.

Lars Nylin