Ett bevis på idrottens inneboende ondska

SPORTBLADET

NEW YORK

De har spelat magisk fotboll hela grundserien, vunnit nästan varenda match och varit överlägsna alla konkurrenter.

Sen blir det slutspel – och på en enda snedspark är Indianapolis Colts borta.

Idrott kan verkligen vara skit.

Det ”riktiga” NFL-slutspelet började med en riktigt stor bang, för att travestera rockbandet som ska underhålla på Super Bowl om drygt två veckor.

De fyra kvartsfinalerna – som inte riktigt får kallas kvartsfinaler, men för enkelhetens skull gör jag det i alla fall – var faktiskt så bra att en hel Florida-weekend blev om inte förstörd så i alla fall lätt uppfuckad.

Jag hade tänkt ligga vid pooler och läsa James Freys omdebatterade ”A million little pieces”.

Det svettigaste jag upplevt

I stället blev jag sittande vid tv-apparater i allsköns barer och hotellrum, begapande briljansen och dramatiken när Denver Broncos kross-ade Tom Bradys New England Patriots-dynasti, när Seattle Seahawks i hällande regn avslutade en 21 år lång slutspelstorka mot Washington Redskins och när de uppkäftiga pantrarna från Carolina sprang sönder Chicago Bears.

Men allra mest gapade jag över drabbningen mellan Indianapolis Colts och Pittsburgh Steelers.

Slutminuterna i den sista quartern hör till det svettigaste jag upplevt i grenen tvära kast.

Ena sekunden hade Steelers sensationellt avgjort, nästa hade Colts medelst en turn-over i själva end-zonen vänt på hela tillställningen – och ytterligare en sekund senare tacklade Ben Roethlisberger ner favoriterna i brygga igen.

Till slut kokades alltihop ner till en enda spark.

Colts kicker Mike Vanderjagt behövde ”bara” sätta en spark från 46 yard för att ta matchen till förlängning – och han hade fram till dess inte missat ett enda ”skott” på hela säsongen.

Men naturligtvis:

Just då, just när han verkligen inte fick misslyckas, tofflade grabben iväg en snedspark värdig Göran Arnberg – och så var säsongen slut i Indianapolis.

Ett mer flagrant bevis på idrottens inneboende ondska går knappast att tänka sig.

Jo, ondska.

Allt sönder på 46 sekunder

Colts har varit helt fantastiska i år och höll sånär på att iscensätta det som här kallas en perfekt säsong, vilket betyder att man vinner varenda match.

Och så går allt sönder på de två sekunder det tar för en boll att segla 46 yards in i mörkret.

Det är som om jag till äventyrs skulle lyckas skriva en novell av Per Hagman-klass – och sen raderade hela aktstycket när jag satte sista punkten.

Ondska, var ordet.

???

Konferensfinalerna nu på söndag är alltså de här:

Seattle Seahawks–Carolina Panthers.

Denver Broncos–Pittsburg Steelers.

Vinner gör?ja, herregud, hur ska jag kunna veta det?

Det har flera gånger i den här spalten visat sig att jag inte kan tippa amerikansk idrott.

Glöm mitt tips

Men Seattle såg väldigt starkt ut och kunde Steelers knäcka Colts ska de väl rimligen kunna ta Broncos också.

Följaktligen säger jag, mot bättre vetande, att Super Bowl nummer 40 kommer att stå mellan Seattle Seahawks och Pittsburgh Steelers.

Det är inget tips ni nödvändigtvis måste lägga på minnet...

???

Naturligtvis var det Kevin Weekes som stod i Rangers fiaskomatch mot stinkande Columbus i måndags.

Som Larry Brooks, New York Posts eminente hockeyexpert, konstaterade förra veckan:

”Det är uppenbart för var och en att Rangers är ett bättre lag med Henrik Lundqvist i kassen”.

Det borde även coachen Tom Renney inse snart.

Weekes har mer rutin än ”Henke”, tjänar mer pengar (en säkert inte helt oviktig detalj i sammanhanget) – men just nu är han helt sonika sämre än den glödhete svensken.

Per Bjurman