”Flygande tomaten” blev USA:s älskling

1 av 2
USA :s OS-älskling Shaun White på besök hos MTV och Jay Leno.
SPORTBLADET

NEW YORK

En tomat flög högt - och blev nationalhjälte.

Men bortsett från Shaun Whites halfpipe-succé var OS ett rätt duktigt fiasko i USA.

Sammanlagt tog den amerikanska truppen 25 medaljer i Turin, varav nio guld.

Det låter inte så pjåkigt.

Men medan Sverige vad jag förstått jäser av stolthet över den bästa vinterolympiaden någonsin gäspar USA ointresserat.

Nio guld är inget att komma med i the home of the brave.

Att OS aldrig fick något fäste på den här sidan Atlanten har dock inte i första hand att göra med ett förhållandevis blygsamt antal representanter på prispallen.

De stora problemen var brist på framgångsrika profiler och misslyckade tv-sändningar.

Det mesta och det bästa avgjordes på sämsta tänkbara tv-tid i USA - det vill säga tidiga morgnar och förmiddagar.

Det försökte hårdsatsande NBC kompensera med en maffig prime time-sammanfattning klockan åtta varje kväll.

Men efterhandssändningar är ju så...1900-tal. Resultaten hinner bli kända, fansen har redan hunnit se de bästa bilderna på sina datorer och fokus ligger i den moderna världen alltid på vad som händer nu. Inte nyss.

På prisutdelningen sprack fasaden

Så medan NBC idisslade sin nattståndna OS-soppa satt nationen och tittade på "American Idol" i stället. Ja, OS-sändningarna hade vissa kvällar rent katastrofala tittarsiffror och ska de amerikanska tv-bolagen fortsätta pumpa in pengar i evenemang arrangerade på andra kontinenter - för övrigt ett måste för IOK - lär deltagarna i framtiden få finna sig i att tävla nattetid...

Om stjärnorna haft vänligheten att prestera lite mer är det förstås inte otänkbart att fler hade lyckats uppbåda intresse för den där sega kvällsshowen.

Men profilerna, de som hade hypats hårdast på förhand, svek allihop.

Bode Miller gick mest omkring och var bakfull.

Konståkningsdamerna - den amerikanska OS-truppens motsvarighet till Foppa och Sudden, tro mig - glömde ta av sig skydden på skridskorna.

Och hockeyns Team USA var inte direkt i närheten av att upprepa Miracle on Ice från Lake Placid.

Det fanns bara ett undantag:

"Den flygande tomaten".

Shaun White.

Han blev hela USA:s älskling efter sitt guld i halfpipe. Mja, kanske inte så mycket för guldet i sig. Mer, troligen, för sin framtoning. Han är verkligen urtypen för en snowboard-slacker; mager, med Led Zeppelin-frissa och våldsamt oberörd attityd. Men när mamma och pappa dök upp på prisutdelningen sprack fasaden och Herr anti-mainstream började gråta...

Sedan det ögonblicket är "Den flygande tomaten" - som han, helt corny, kallas för att han är rödhårig - en av landets mest efterfrågade stjärnor.

Han paraderar i tv-sofforna och han flinar mot oss från de mest prestigefyllda magasinens förstasidor - bland dem Rolling Stone, som i senaste numret utser Tomaten till "the coolest kid in America".

Så nåt kanske man ändå kan säga att det blev av OS, även i USA.

Dessvärre höll White sin show OS-dag nummer två.

Sedan gick det, om ni ursäktar, bara utför...

???

Lundqvist hyllad

Tre Kronor gick att följa via NBC:s små systerkanaler. Fram till finalen.

Då råkade jag befinna mig på ett hotellrum i Scottsdale, Arizona, och där stod inga sådana kanaler till buds (och tänka sig - de gick inte att få fram med utskällning av receptionister heller)

Så jag fick, i arla morgonstund, ratta in sportradion på datorn i stället.

En märklig upplevelse, att ligga i en gryning i Arizona och höra den mästerlige Lasse Granqvist jabba upp sig till guldhysteri.

???

I måndags gjorde Henrik Lundqvist sin första match i Madison Square Garden efter OS-guld och...ja, vad trodde ni?

Givetvis fick "King Henrik" en standing ovation.

Per Bjurman