Mars – då regerar vansinnet i USA

Per Bjurman: College-basketens slutspel förbryllar

SPORTBLADET

NEW YORK

Vansinnet ska börja.

Och som svensk sitter man här och kliar sig i huvudet.

College-basketens slutspel är lika monstruöst stort som det är förbryllande för den som inte varit i närheten av det amerikanska skolväsendet.

Hej då hockey, hej då baseball-lagens försäsongsträning och hej då till och med NBA Under återstoden av den här månaden tar en bunt gängliga tonåringar över sportrubrikerna i USA.

March Madness är här.

Det vill säga college-basketens slutspel.

65 lag från hela landet går i helgen in i slutdelen av maratonturneringen och om tre veckor gör de fyra bästa upp i ett superslutspel i Indianapolis. TV kommer att visa precis allt och intresset är hysteriskt.

Bara som exempel:

I går hade rikstäckande USA Today två (!) specialbilagor inför March Madness.

Efter ett år i landet är denna amerikanska fäbless för skolidrott (college-fotbollen har nästan samma status) fortfarande svår att greppa.

Jag menar, hemma...publicerar ens de minsta lokaltidningarna resultat från skoltävlingar längre? De finns väl bara för att eleverna ska hålla sig i form och mer är det inte med det.

Här tillskrivs fenomenet periodvis större betydelse än den ”riktiga” idrotten.

Fast det kanske bara är vi, eller jag, som sitter fast i förlegade föreställningar.

Enligt de få bekanta jag haft möjlighet att förhöra i ämnet handlar det i alla fall i basketfallet inte om något konstigare än att college-varianten är roligare att titta på.

Fantasi och hunger

Medan spelet i NBA påstås ha blivit statiskt, låst och trist får de oslipade diamanter som uppträder under March Madness förlita sig på sin fantasi och sin hunger.

Dessutom finns det ett helt annat utrymme för överraskningar. Alla vet vilka som till slut kommer att slåss om NBA-titeln. College-slutspelet är helt oförutsägbart. Duke och Connecticut har sett bäst ut hittills under säsongen och är därför topprankade. Men oftast skjuts favoriterna i sank av någon underdog absolut ingen hade räknat med.

Därav också det enorma intresset March Madness väcker i Vegas. Där ingen vet hur något ska går, där finns det också pengar att tjäna.

Själv ska jag spela en slant på Memphis. Det är högst oklart om de har någon chans att ta hem mästerskapstiteln, men jag håller av princip alltid på alla lag från just Memphis.

Det höll – till allmän chock – på att bli arbetsmarknadskonflikt även inom fotbollen.

Men ligan och facket lyckades enas, utan strejk, och NFL har nu ett nätt litet lönetak på 816 miljoner kronor.

Våra hjärtan blöder för de stackars spelarna.

Apropå basket är stenrika, hårdsatsande New York Knicks – med världens bäste tränare på bänken – nu uppe i 44 förluster.

Vi snackar inte längre ”kritik” i New York-pressen.

Vi snackar blodbad.

”Den ende av Rangers alla OS-spelare som tycks ha insett att turneringen i Turin är över är Henrik Lundqvist”.

Det konstaterade New York Post förra veckan.

”Henkes” succé bara fortsätter och fortsätter. Dessvärre hjälper det inte så långt. Rangers bara förlorar och förlorar just nu.

Och låt mig berätta:

Att träffa Henrik Lundqvist efter förlustmatcher är som att träffa Kapten Haddock efter Serafim Svensson varit på besök på Moulinsart.

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin träffat någon som blir så gruveligen besviken efter en vanlig serielunkstorsk.

Men det säger förmodligen en del om varför det gått som det gått sedan han kom till New York.

Vart man än promenerar hör man det:

Ljudet av hårt trä som träffar hårt skinn.

Ah, baseball.

Det är vår i New York.

Per Bjurman