Experterna lider av ”man”-sjukan

SPORTBLADET

Jag köpte en tändsticksask prydd av en bild på Ernst Kirchsteiger och ett citat: ”Ibland önskar man ju att det var någon som stoppade mig.”

Säga vad man vill om Ernst, man han är i alla fall intressant nog för att få sina ord förevigade på tändsticksaskar.

Jag vet inte precis hur prestigefullt det är att hamna på en tändsticksask. Men vilken sportkommentator säger saker som är egensinniga nog för att någon skulle vilja komma ihåg dem över huvud taget? Ja, nu för tiden finns det en: Niklas Wikegård. Men annars är det tunt med språket hos svenska sportexperter i tv.

Min gamla språk-hang-up är man-sjukan. Alltså inte att säga ”man” om sig själv som Kirchsteiger gör på tändsticksasken, utan att prata ungefär såhär: ”Man har ett fint passningsspel.” ”Man skulle behöva värva en ny anfallare till sommaren.” ”Man har sjunkit i tabellen.”

Det är ett till synes korrekt sätt att tala, men i själva verket vagt och fattigt. För det är ju inte ”man” – alltså folk i allmänhet – som till exempel sjunker i tabellen, utan ett specifikt lag.

Mannandet är kanske en detalj, men jag tror det är symptomatiskt för ett bristande språkligt självförtroende bland tv-sport-pratarna. De strävar så efter att språket ska vara riktigt, att det mest blir livlöst.

Niklas Wikegård har i intervjuer nästan bett om ursäkt för sitt oputsade språk. Tvärtom borde han vara en förebild.

Jag menar inte att alla behöver vara så väldigt ekvilibristiska med språket. En kommentator med mycket kunskap och skarp analysförmåga kan vara härlig att höra ändå. Jag skulle helst se att olika personligheter fick plats. Både de supersakliga, de färgglada och de mer subtila. Just nu är det störst brist på Wikegårds sort. Tur att ingen har stoppat honom.

Malena Johansson