Goodwill... känn på den, Lars Lagerbäck

SPORTBLADET

NEW YORK

Någon från fotbollslandslaget borde åka hit och lära sig hur enkelt det kan vara.

Som när man kommer in i Detroit Red Wings omklädningsrum några minuter efter match, morsar på Nicklas Lidström och frågar om man möjligen kan göra hembesök dagen efter.

– Jomenvisst, svarar han och skriver ner adressen.

Nicklas, lätt och ledig, Lidström.
Nicklas, lätt och ledig, Lidström.

De där figurerna runt fotbollslandslaget som ska hjälpa media– men mest verkar ägna sig åt raka motsatsen – får förmodligen utslag redan av tanken på journalister som stövlar runt i ett omklädningsrum.

Att någon dessutom skulle komma med förfrågningar om påhälsningar hemma hos spelarna är säkert så absurt att det inte går att föreställa sig.

Men...ja, så fungerar det i världens överlägset största hockeyliga.

Lika lätt och trevligt som med just Nicklas Lidström är det i och för sig nästan ingen annanstans.

Han är, mitt i all sin resliga värdighet, en osannolikt vänlig själ och skulle antagligen inte kunna vara så där fotbollsvresig ens om han blev beordrad av coach Babock.

Men i princip är alla spelare och ledare i NHL lekande lätt att ha med att göra.

Bara en sån här sak:

Fem minuter efter varje match måste alla lag öppna omklädningsrummet för media, oavsett hur det gått och oavsett hur spelarna kan tänkas känna sig.

Utan extra ansträngning

Jag är inte dummare än att jag förstår att det handlar om att skapa en goodwill som hockeyn i Nordamerika behöver – och att exempelvis fotbollslandslaget klarar sig rätt bra utan extra ansträngningar på det fältet.

Å andra sidan har basketens NBA, en bra mycket större och populärare business än Lars-Åke Lagrells lilla verksamhet, samma förhållningssätt.

Under en slutspelsmatch i Dallas i våras visade det sig att mediarepresentanterna, inklusive en sån veritabel nobody från långtbortistan som jag, fick uppehålla sig i omklädningsrummen även före matchstart.

Känn på den, Lagerbäck. Bank och Laul på bänken mellan Henke och Zlatan under sista, taktiska genomgången...

Basketfolket har helt enkelt förstått att i en marknad försöker även stor bli större och större blir en idrottsorganisation bland annat genom att göra sig mer synlig, tillgänglig och omtyckt.

En annan med samma slags insikter verkar vara Henrik Lundqvist.

Arenor/kryssningsfartyg

Förrförra helgen hade generalkonsulatet här i New York mottagning med honom. Själv var jag i Texas på resande fot då, men bekanta på plats har berättat att den blott 23-årige ”Kung Henrik” gjorde braksuccé.

Han tog sig tid med alla, svarade tålmodigt på de mest säregna frågor, poserade på bilder och lät den som ville hänga på sig medaljen från Turin.

De som sedan gick därifrån kände sig inte bara som man gör när man sett en artist som ger sin publik precis allt. De älskade Henrik Lundqvist, New York Rangers och hockey mer än någonsin tidigare.

Ambassaden i London kanske borde sno konceptet.

Eller inte.

???

Nu återstår The Final Four i March Madness och vi utan kopplingar till några skolor håller alla på George Mason University.

Det var det stora överraskningslaget redan innan helgen, men efter söndagens seger mot topprankade Connecticut talar vi om en ren...bomb.

???

Dubbelsmällen mot Montreal kändes väldigt tung.

Fan, man vill ju att Maple Leafs, och framförallt ”Sudden”, ska få vara med och slåss om Stanley Cup.

???

Har man stått intill en racing-bana och sett – eller snarare känt – hur obegripligt fort indycar-förarna faktiskt kör är

en krasch som den i Miami i helgen en ännu värre mardröm.

???

Hockeyarenorna i Nordamerika ser i allmänhet ut som moderna kryssningsfartyg både ut- och invändigt , men Joe Louis Arena i Detroit är ingenting mer än en förvuxen Scaniarinken.

Jag gillar det.