”Nu är vi ute på havet igen”

Läs Magnus Woxéns seglingskrönika

SPORTBLADET

Så är vi i Ericsson Racing Team ute på havet igen.

Det har gått ett par dygn sedan vi lämnade Rio de Janeiro med kurs mot Baltimore på USA:s östkust.

Just nu har vi fastnat under ett moln och ligger faktiskt helt stilla.

Det är frustrerande och se en konkurrent som alldeles nyss låg bredvid oss, sticka iväg i 5-6 knop medan vi inte rör oss ur fläcken.

Vi och några andra båtar har haft lite oflyt medan Movistar och ”kidsen” på ABN Amro Two hade flyt och hittade vind.

Annars var vi bra med ut från Rio och hela Volvo Ocean Race-flottan har hängt ihop. Det är ovanligt att man fortfarande kan se alla med blotta ögat trots att vi varit på väg ett par dygn. Vi ser inte den brasilianska kusten längre utan ligger och guppar 30-40 sjömil utanför.

Tiden i Rio var bra

Tiden i Rio var bra. Vi lyckades hyfsat i in port-racet förra helgen då kronprinsessan Victoria var med ombord. Jag tror hon tyckte det var kul för vi var bra med och det blåste rejält. Hon fick mest sitta och hålla i sig medan vi andra for omkring. Då var det riktigt bra action ombord.

Kanske borde vi alltid ha med någon från kungafamiljen för då går det bra. I in port-racet i Spanien var prins Carl-Philip med och då vann vi. Här i Rio var kronprinsessan med och då kom vi trea. Kanske är det dags för oss att försöka locka med kungen nästa gång.

Men nu är det resan upp till Baltimore som gäller. Vi räknar med att de här lätta vindarna kommer att gäcka oss i ett par dagar till. Det gäller att inte bli fast under något moln. Men det är ju svårt att se molnen på natten så vi måste chansa. Räkna med att det blir snabba omkastningar bland båtarna. Det gäller att leta upp de vindstråk som finns.

Passadvindar på gång – då blir det stabil segling

Om ett par dagar hittar vi nog passadvindarna och då blir det mer stabil segling. Som det är nu vet vi aldrig riktigt var vinden kommer ifrån. Vi hörde en båt som rapporterade ostlig vind och en annan rapporterad västlig vind. Alltså 180 graders skillnad trots att de bara var 15 distansminuter ifrån varandra.

Vi har en helt ny besättningsman med ombord och han har redan gjort ett imponerande intryck på oss alla genom att ta med sidenlakan. De väger ju inget, men är underbara att sova på när vi som nu har runt 30 grader varmt hela tiden. Vi andra försöker ibland sno åt oss en tupplur på dem men Ross, som han heter, bevakar dem som en hök.

Just nu är det ganska trista dagar på jobbet. Det är långtråkigt att kappsegla i lätta vindar så jag hoppas vi hittar passadvindarna snart så det blir lite drag.

Vi hörs!

Magnus Woxén