Ja, jag måste se på sporten

Emma Suslin: Men var fanns eftersnacket?

SPORTBLADET

”Måste du titta på sporten. Det gör du ju VARJE kväll. Jag måste se 'En röst i natten' nu, och det går faktiskt bara EN gång i veckan”. ””Ja, det är faktiskt mitt jobb. Jag måste hänga med i vad som händer”, fick jag till svar av min sportjournalist till låtsaspappa.

Och det var ju sant, helt omöjligt att argumentera mot. Men för mig, en osnuten tonårstjej, var det fullständigt obegripligt. Skulle sport i tv vara intressant?

Mycket hinner förändras på femton år; nu har det blivit ett av mina intressen, och en del av mitt jobb. Nu är det jag som får försöka förklara för min dotter att ”mamma MÅSTE titta på tv”. Och för en 20 månader gammal tjej måste det vara ännu mer obegripligt.

”Mamma sova Ella”, säger hon. ”Nej, mamma titta ishockey nu”, svarar jag. När Frölunda klämmer in 1–0 har hon somnat i soffan. Hon är nu, precis som jag var i början av 1990-talet, lyckligt ovetande om vad hon missar.

Jag missade också ganska mycket action i går. I Scandinavium var det ett avvaktande spel och punkterades med en puck i öppen kasse. När det plingade i rutan knäppte jag över till TV4 för repriser. Där var matchbilden en helt annan. Färjestads 1–0 efter bara 17 sekunder. HV:s starka upphämtning och Färjestads två avgörande mål på en minut, det sista med sju sekunder kvar av matchen. Jag tappade andan, och då såg jag ändå bara repriserna.

När Joel Lundqvist satte 2–0 kändes matchen avgjord. Jag knäppte på TV4 igen för att ta del av dramatiken, intervjuerna och eftersnacket. Det blev: repriser på målen och intervj? nej, Suzanne Sjögren som avrundade sändningarna eftersom det var dags för lokala nyheter.

Okej, jag fick allt det där sedan, i ”Sporten”. Efter nyheterna. 20 minuter för sent.

Fem minuters eftersnack och någon intervju direkt efter matchen hade räckt för att jag skulle kunna smälta dramat. Nu fick jag sitta där ensam och se ut som ett barn som blivit snuvad på klapparna av självaste jultomten.

Emma Suslin