”The Gunners” roar och oroar

SPORTBLADET

Vilken skillnad omgivningen gör för inramningen av en tv-match. Ja, inte den på arenan vill säga, utan den runt apparaten.

I söndags, efter ett smått förvirrat letande runt Torrevieja i jakten på en tv som visade Manchester United-Arsenal, fann jag mig sittandes med två av de mest underhållande människorna jag sett.

Snett bakom mig stod en engelsk farbror, uppenbart United-fan sedan barnsben, som gastade så mycket när Wayne Rooney stänkte in

1–0 att hans fru (som av någon anledning bara fick ett litet glas öl för varje rejäl pint maken tog) oroligt sa åt honom att tänka på hjärtat.

Uppenbarligen var Unitedsegern det bästa han upplevt på ett tag – inte minst med tanke på att han tjoade högre och högre för varje gång målen gick i repris.

Till vänster om mig satt en kille, som redan från sitt inträde i den lilla puben såg sliten ut – kanske till följd av Arsenals tabellläge.

För Arsenalsupporter var han. Första kvarten var det mungipor upp och glatt hinkande ur Heinekenflaskan.

Sedan gick det utför.

Det var bloody hell, shit och f**k om vartannat.

Med fem minuter kvar såg han ut att vilja supa sig till döds.

Själv njöt jag så klart av att de röda djävlarna vann, men underhållningen på the Island Pub var bättre än den på Old Trafford.

I går var det åter dags för Arsenal.

Såg den ensam hemma i soffan medan frugan stängde in sig med Sex and the City i lilla rummet.

Nog för att matchen både var underhållande och spännande, men mina tankar gick till den buttre där nere i Spanien.

Inte nog med att laget i hans hjärta fick stryk av United i helgen – nu lyckades Gunners inte ens ta en trepoängare mot nedflyttningskandidaten Portsmouth.

Det måste varit en väldig massa flaskor öl på the Island pub till svordomarna i går.

Till sist en stilla önskan: se till att få ordning på tv-avtalet.

En vecka i Spanien lärde mig att livet utan allsvenskan på tv blir rätt trist.

Även om solen lindrar.

Jonas Bladh