Den gudomliga hästsvansen fyller 40

SPORTBLADET

Mitt i denna hårda, kalla fotboll, är saknaden efter Roberto Baggio

större än någonsin.

På söndag blir han 40.

Foto: AP

Vid 40 börjar livet för de flesta.

Men en fotbollsspelare blir pensionär vid 40, om han inte redan dragit sig tillbaka.

Roberto Baggio blev tvungen att lämna fotbollen för tre år sedan. Hans knän var fullständigt utslitna, hoplappade flera gånger efter skadade menisker och avslitna ledband. Han har berättat om hur varje steg gjorde ont, varje rörelse var en plåga.

Pensionerad, men inte glömd. Baggios sajt är proppfull av kärleksförklaringar från män och kvinnor, unga och gamla, som älskar honom och saknar honom.

Mer talang än någon annan

Nu när hans 40-årsdag närmar sig, är fansen aktivare än någonsin. Minnen hopar sig och känslorna svämmar över. Hemsidan är svart sånär som på en bild av Baggio in action och, under bilden, en oemotståndligt patetisk text som är skriven på bästa makaronengelska:

”Dedicated to him that, despite the enemies and the bad luck, was, is, and will be always, the talent person that the Italian football has ever expressed”.

Roberto Baggio hade mer talang än någon annan. Men han passade inte in i den förvandling som ”il calcio” genomgick under hans karriär som spelare. Robys möte med Marcello Lippi i Inter blev ödesdigert.

Baggio var bara intresserad av att spela. Lippi var bara intresserad av pengar och av att få veta vad som pågick i omklädningsrummet. Roby fick knappt spela. Det var i Inter som Baggio förstod att han inte hade något mer att hämta i de stora klubbarna.

Han uppfattades som en knepig outsider, med sin buddism, sina oväntade infall och sitt gåtfulla leende. Det verkade som om han skrattade för sig själv, gjorde narr av folk som Lippi och Giovanni Trapattoni.

Han fick mycket riktigt inte följa med till VM i Japan och Korea. Jag är glad för hans skull att han slapp förödmjukelsen i Asien och italiensk fotbolls senaste bedrövliga säsonger.

Skygg som hjortarna

Roby drog sig tillbaka, stillsamt och värdigt. Han var inte intresserad av att bli tränare eller manager. Spelet var hans passion.

Nu är han en betraktare som håller sig på avstånd. Baggio är lika skygg som hjortarna och hararna han jagar i gryningen på slätterna utanför Vicenza. Därför var det förstasidesstoff i lokaltidningen Brescia Oggi häromsistens, när Roberto Baggio dök upp på ett spelarhotell för att hälsa på sina gamla lagkamrater i Brescia. Baggio stannade och åt middag med dem.

Hästsvansen är borta

Det stod i artikeln att han har lagt på hullet. Inte att han hade blivit tjock. Nej, nej, det var hans lagkamrater noga med att framhålla. Lite rund om magen bara. Men den största nyheten var en annan. Han hade ingen hästsvans längre. Den rörande fula hockeyfrillan som gav upphov till hans smeknamn, var borta.

Il divin codino, den gudomlige hästsvansen, har nedstigit från Olympen och blivit en vanlig människa. En trettioplussare med ring i örat, bilringar och kort hår.

En av alla dem man ser stiga ut ur stadsjeepar i de rika småstäderna i nordöstra Italien. Baggio med den stora villan i Altavilla Vicentina, med sin ungdomskärlek i soffan och sina tre barn.

Fotbollens Bruce Springsteen. Roberto Baggio är den gudabenådade fotbollstalangen som blev rik och berömd, men som hade varit lika nöjd med att spela korpfotboll med grabbarna i Caldogno, Veneto.

Grattis på 40-årsdagen, Roby, från en obotlig tifosa.

Hetast