Benen svek-men en kanon och hjärtan av guld gav svensk seger

SPORTBLADET

RIGA

När slutsignalen gick fick Mikael Nilsson kramp, och Tobias Linderoth sprang en sista rush för att hjälpa honom.

Precis så var det.

Sverige hade ben som svek, men hjärtan av guld.

Och ibland räcker det så.

Det räcker med att säga Luxemburg-Holland 0-1 eller Italien-Litauen 1-1 för att förstå vilka värdefulla och viktiga saker Sverige fick med sig hem i natt. Jag räknade framför allt till tre:

En poäng, två poäng, tre poäng.

Det var inte så lätt som det låter (och det där var ingen billig lett-ordvits). Skonto Stadion låg mörk och svettig, med en matta som var såphal och snabb, det kändes som ett test redan från början.

Jag var orolig, jag tror att många var det. Men Sveriges tidiga anfallsspel var bra redan från början, med snabbt passningsspel, tryck och adresserade uppspel.

Fartfyllt och frejdigt

Det tog bara tio minuter, så var jag övertygad om att Sverige skulle skada Lettland bakom tröga högerduon Kjava-Stepanovs. Elmander hann bli avblåst i friläge en gång, innan målet verkligen kom precis där det skulle.

Det var Zlatan Ibrahimovic som hittade luckan bakom Stepanovs. Ljungberg satte in bollen, Zlatan missade, men det kom både en andraboll och en tredjeboll som Kim Källström dunkade ribba-in.

Det var fartfyllt, frejdigt och inte ett dugg försvarsinriktat.

Mot lag som Lettland och spelare som Maris Verpakovskis är det lättast (det där var inte heller en ordvits) att stänga till så att bollarna aldrig når fram. Där misslyckades Sverige, mittfältet låg vidöppet och Tobias Linderoth fick springa precis så mycket som han inte ska behöva.

Stundtals svängde det så att även mindre känsliga själar än Lars Lagerbäck mådde illa.

Båda backlinjerna la sig lågt, lagen blev långa och spelet gick i rasande fart.

Sverige var illa ute, även om de inte släppte så mycket förbi sig. Petter Hansson ville ta djup, medan den snabbare Olof Mellberg ville ligga kvar högre, det blev utdraget och oroligt när Lettland stormade fram genom det där öppna mittfältet.

Kanske - förmodligen - låg ansvaret för de där ytorna hos Kim Källström. Men det var också Kim som gjorde mål, och det var Kim som hotade letterna i djupled före paus.

Sverige spel kändes inte tryggt, men det var underhållande och friskt och sympatiskt.

Jag såg alltså inget att hålla i handen.

Men jag såg en hel del att tycka om.

I går skrev jag att jag trodde på "ett kompetent 1-0 utan guldkant", och att Lagerbäck skulle hälla ner ett några nya spelare i en gammal form. De nya, de som måste lyfta sig om Sverige ens ska tänka "EM", klarade sig utmärkt.

Sverige skrämde ingen

Niclas Alexandersson satte inte en fot fel som mittfältare, Rami Shaaban var säker, men roligast var att se Mikael Nilsson.

Om Funktionelle Nilsson ser ut som i andra halvlek i går har vi en ny högerback. Han hade problem med Rubins i början, men sista halvtimmen släppte han bromsen och vräkte på som en halländsk Cicinho.

Sverige höll äntligen nollan, och Sverige gjorde äntligen mål.

Johan Elmander var en urkraft, hyperambitiös och snabb. En småskadad Zlatan gjorde det bra felvänd, men spelade inte som en målskytt.

Tre-fyra gånger kom Elmander ner till kortlinjen med boll bara för att märka att ingen löpt in mot mål. För en anfallare måste det vara en ren reflex att göra det. Även en spelande anfallare måste kasta sig in i straffområdet när läget finns.

Bergkamp gör det, Del Piero gör det, Zlatan brukade göra det - men han gör det inte längre. Jag tror inte att han slöar, men det är som om han slutat se sig som en målskytt - och det är väldigt synd.

Det blev nu bara ett mål, trots att både Sverige och Lettland borde gjort fler.

Lagerbäcks lag var dåligt på att styra spelrytmen. Dåligt på att vila, lugna ner, skifta fart. I stället slutade allt i överljudsfart, med kramp och kamp, blod och målchanser. Mellberg dribblade och Zlatan spelade mittback.

Så, nej, Sverige skrämde ingen i går.

De spelade inget spel som fäller lag med större muskler, men de fick med sig tre poäng och de kämpade som lejon.

När inte skönspelet fungerar måste man riga. (Förlåt).