Experter ger inga sanningar

SPORTBLADET

Jag råkade snubbla in i ett hörn av internet där Jesper Hussfelt sa att jag brukar vara snäll mot honom. Men det är ­inte jag som är snäll, det är bara det att ­ Jesper Hussfelt är min favoritfotbollskommentator.

Det här ska inte bli en hyllning till honom, jag säger bara att det är viktigt med ­favoriter.

Jag är så kluven till expertifieringen av sportkommenterandet.

Vad är det för förhållningssätt till sporten – att vara expert? Vem vill vara det? Är det viktigt att ett antal män i slips sitter i tv och LÄR oss hur man ska uppskatta spelet? Som om det fanns en objektiv sanning gömd någonstans där.

Ja, jag tycker ju det är toppen när Jens Fjellström eller Ola Andersson beskriver det jag inte såg, uppmärksammar mig på en spelare eller detalj som jag inte hittat själv.

Känsla och smak

Men nånting stör mig med ­slipsmännen.

Zlatan Ibrahimovic brukar göra ­saker runt omkring honom tydliga, och den ­senaste tiden, när en expert säger att ­landslaget blir bättre utan Zätat och nästa att han absolut måste övertygas att ­komma tillbaka, då är det ganska tydligt att det här handlar om känsla, smak, personliga ­preferenser – inte sanningar.

Ändå kämpar så många experter, ­bisittare, med att säga exakt rätt sak om matchen. De kämpar med språket. Så ofta tappar de bort innebörden i ord, trasslar in sig i ett ”expertspråk”.

Det här är människor som arbetar med språk. Deras uppgift är att uppfinna det, ­använda sitt eget istället för att försöka leva upp till nån slags yrkesjargong.

Och sen min favvo då. Utan Andersson och Fjellström på Canal plus var det ­kommentatorerna som lyste mest en ­”Supersöndag” som i går.

Jesper Hussfelt till exempel. Han berättar alltid saker om matchen som man vill veta, sätter den i ett sammanhang. Han ­pratar som sig själv, jag antar att det kräver ett visst självförtroende.

Och han förstår sig på Francesco Totti, det är en sak som kan göra att man blir favorit hos mig. Men det är bara jag.

Malena Johansson