Alfelt: Är dessa stjärnor verkligen värda risken?

Jag sgå inga artister på isen i går...

SPORTBLADET

JÖNKÖPING

Malmö är tillbaka i elitserien.

Med dagpendlande artister...

Jag såg inga artister på isen igår så den stora showen får vi kanske vänta på tills lagen sträcker ut sin långa arm mot rödhökarna.

Malmö 2006 är inte en lika fräck nykomling som förra gången då man kom med ett hopköpt superlag och gav hockeyns fördömande etablissemang långfingret.

Då rasades det mot Percy Nilssons metoder.

Mif köpte dyrt, tänjde på regler och blev bäst.

Malmö blir inte bäst den här säsongen - men reglerna försöker man fortfarande att tänja. Jag blir förvånad om det inte går nu som det gick förra gången och slutar med ännu en rejäl skattesmäll.

Jag har skrivit det här i samband med flera tidigare skattefall med idrottsklubbar:

Reglerna är aldrig glasklara. Att få ett godkännande av en lokal skattemyndighet är ingenting värt eftersom ingen vet hur pass lagliga nya så kallat smarta lösningar är förrän de har prövats rättsligt.

Känns som ett lotteri

Alla skattemål som idrottsklubbar varit inblandade i har känts lite som tomboladragningar. En del har haft tur och friats, andra har - som Mif - fällts och efterbeskattats tungt. Det enda gemensamma är att alla, friade som fällda, såväl före som efter domarna ansett sig oskyldiga. Därför att alla handlat i den form av god tro som man får av experters försäkran om att just deras rekommenderade lösning är oantastlig.

Som lekman tycker jag spontant att Malmös nyaste metod är ett olagligt tänjande av en redan tveksam regel som förvandlar varenda värvad utländsk halvfigur till en artist i sex månader.

Men jag har såklart ingen aning om vad lagen säger i frågan. Och det har alltså ingen förrän Malmö återigen har dragits inför rätta och dömts eller friats.

Återigen är dock den stora frågan - är det värt det?

Är det värt för seriösa idrottsledare att syssla med detta letande efter smarthet i lagens skymningsland?

Chansar med sin existens

Är verkligen dessa spelare som inte platsar i NHL eller den snart lika penningstinna ryska ligan verkligen värda så mycket pengar att klubbar måste ta en chans med sin existens?

Jag har väldigt svårt att tro det.

Underhållningen vi bjöds i Kinnarps arena motiverade inga jättelöner för någon. HV 71 naglade sig fast i Malmös zon hela första perioden men skapade inte särskilt många riktigt bra chanser.

Sen följde en andra period med lite drygt fem minuter av blixtrande hemmaspel. Stefan Pettersson och Mika Hannula satte press på Malmöförsvaret med sina snabba skridskor. Johan Åkerman och Per Gustafsson spelade klokt, säkert och samtidigt pådrivande. Andreas Jämtin tjatade efter varenda avblåsning. Jukka Vuotilainen visade att han blir en attraktion med sina dribblingar. Scott Langkow som skulle vara den osäkre målvakten var säkrare än Rastislav Stana.

Tvåa på pucken

Malmö var tvåa på varenda puck men kom ikapp och tog över. Utan att det fanns någon logik i den scenförändringen överhuvudtaget.

Lasse Pirjetä, Milan Bartovic och veteranen Juha Riihijärvi - som gjorde ett typiskt Jussimål - var tillsammans med hårdjobbande Mikael Wahlberg bortalagets bästa.

Men eftersom logik inte var kvällens ledstjärna bjöd Simon Skoog på HV:s segermål med att på offensiva blå slå pucken på Mika Hannulas ben och skänka honom det matchavgörande kontringsläget.