Canal+-musik rena tortyren

TV-krönika Emma Suslin

SPORTBLADET

Ibland finns det saker och händelser som fullkomligt sveper undan fötterna och får en att tappa andan. Stora saker som en oväntad nyhet. En förälskelse. Ett glädjebesked.

Saker som får en att haja till och känna något. Det kan vara så enkelt som att favoritprogrammet skrotas. Att en tv-kanal bytt vinjetter. Eller att någon tagit stolen när man kommer till jobbet på morgonen.

Och så finns det saker som känns ? som bara känns jaha. Här har tiden stått still.

Som sändningen i Canal+ från Modo–Linköping. Där var det inte mycket som överraskade eller doftade nytt. Det påminde mest om, kan jag föreställa mig, att komma hem till sin make efter 50 års äktenskap.

Lite slitet men tryggt.

Allt är mer än välbekant. Inga överraskningar här inte.

Det jag har svårast att förstå är varför de på Canal+ envisas med att tjata samma monotona låt i bakgrunden före match och i pauserna. Som under genomgången av laguppställningen. Samma visa varje sändning. Det gör i alla fall mig galen och är så nära tortyr man kan komma i en sportsändning på tv. Och vad är det för gräslig musik egentligen?

Det skulle vara så lätt sätta lite prägel på sändningen med bättre musik och genom att förnya och hotta upp vinjetterna. SVT är grymma på att piffa sina sportprogram med hjälp av bra musik och känsla.

Kanske borde Canal+ snegla lite ditåt.

Att ta Kent Forsberg till studion var välkommet. Guldkornet var att höra honom prata om Foppa och kaptenskapet i Philadelphia.

Trots att Canal+ inte överraskar eller skapar nytt gör de kanske inte heller fel. Nivån är ju aldrig låg. Och gillar man det som är välbekant och tryggt är det ingen risk att man blir besviken.

Niklas Holmgren och Hans ”Virus” Lindberg var riktigt imponerade av Hans Jonssons ”enorma karamell”. Innan jag förstod vad de syftade fick jag associationer till helt andra saker än en tuff tackling.

Det roligaste var att Niklas Persson, som fick ta emot smällen från Jonsson, själv tyckte att det var bra hockeyunderhållning. Att åka på en sådan stjärnsmäll och ändå se det som en perfekt tackling – det är stort.

Emma Suslin