Sportspegeln saknar ambition

SPORTBLADET

Egentligen ville jag se ”Klasskampen” på TV400, förortskillar mot Stureplans­killar i boxning, tränade av Paolo ­Roberto. De vanliga matcherna har inte mycket magnetism kvar, men boxning gör sig bra som dokusåpa.

Paolo Roberto kanske också gör sig i den rollen, jag vet inte för det var premiär för hans renoverade före detta hemvist ”Sportspegeln” samtidigt som ”Klasskampen” gick, och det måste man väl se.

Är ett måste

Tyvärr känns det så på söndagarna, som att jag borde se ”Sport­spegeln” för att jag gör det här jobbet och skriver den här spalten på söndagar.

Jag tycker inte det borde vara så.

Jag ­menar, jag är en sportintresserad ­människa. Varför tycker jag Sportspegeln är så himla tråkigt?

Sportspegelns nya stass var snygg med sjuttiotalstypsnitt och grått mot färgglädje och en studio som kändes betydligt mindre ödslig än den förra.

Rörigt upplägg

Men problemet med programmet var ju aldrig typsnitt eller färger, utan innehållet. Där syns ingen ambition till förändring.

Eller jag vet inte vad man ska säga om gårdagens innehåll, det blev lite rörigt, men mest var det ett sånt där program där man ­förundras över Peter Jihde. Det var lite avbrutna reportage, lite Sladjan, lite handboll följt av superettantabeller, lite Sladjan igen och lite ”nu har alla maskiner gått sönder och Sladjan har gått på toaletten så vi kan inte ­prata med honom heller”.

Jidhe är genialisk

Men Jihde klarar liksom av allt, han improviserar sig genom allt oförutsett som om det vore världens enklaste sak.

Jag håller inte med de som säger att Jihde bara är yta för jag tycker han är genialisk som intervjuare också, men det blir sällan tråkigt med honom oavsett innehåll, eller brist på innehåll. Hur gör han?

Kanske är det något av detta jag generellt saknar med ”Sportspegeln”, inte att det går fel, men nån slags nerv, nån slags vilja eller personlighet istället för det duktigt redovisande.

Malena Johansson