Nej, aldrig blir man riktigt nöjd

Läs Mattias Wikdahls tv-krönika

SPORTBLADET

Pelle Blohm är en favorit för många, kanske till och med för alla. Jag har inga problem att förstå det. Jag gillar också Pelle Blohm.

Och jag gillar ritanalyser.

Så när Pelle Blohm i Canal+ i går tog sats för att leverera en sanning med hjälp av en skärm och en magisk penna så blev jag mer än lovligt förväntansfull. Nu skulle jag ju bli upplyst, få lära mig någonting, eller åtminstone bli uppmärksammad på en detalj jag sannolikt missat.

Men inte då.

Matchen var Manchester United–Portsmouth och United ägde varje meter av Old Traffords gräsmatta. Efter första halvlekens uppvisning (2–0) skulle Blohm förklara varför.

Man startade bandet, visade att United vann boll och startade ett uppspel. Bandet stannades och Blohm ritade... En skopa. Portsmouths skopa, säck, vagga, hängmatta, nät, vad ni vill, fungerade inte och kunde inte fånga upp Uniteds uppspel. Helt okej. Så mycket fattade jag, att Portsmouth inte kunde stoppa United. Men varför? Inget svar. Bara skopan. Bandet rullade aldrig vidare.

Jag vill veta h u r United bryter sig igenom skopan. Vem tar löpningarna och var, vem slår bollarna och hur, när blir skopan en, ehm, en sil? Det är svar vad jag förväntar mig av Blohm och Canal+. Det är vad jag förväntar mig av en annars så proffsig fotbollskanal.

Aldrig blir man riktigt nöjd.

Men i en tid när man kan se tre Premier League-matcher samtidigt så blir man snabbt kräsen. Fem plus för det förresten.

Om Blohms skopa var dålig tv i går så var HV 71:s Lance Wards smocka bra tv. Missförstå mig inte, jag är ingen supporter av slagsmål och absolut inte ute efter att glorifiera hockeyvåld. Inte alls.

Men sensationsvärdet var oerhört högt.

Snytingen kom så plötsligt, så hårt, och Timrås Oscar Sundh gick i backen.

Men han var uppe direkt och ville ge igen. Med blodet forsande från näsan. Mot en legitimerad hockeyfighter.

Det är sådana ögonblick som får en 55 omgångar lång grundserie att lyfta.