Här styrs politiken av fotbollen

Klubbarnas pampar har makten i ett splittrat Ukraina

Mäktig. Ukrainas rikaste man – Rinat Akhmetov – har varit president i Sjaktar i elva år.
Foto: AP
Mäktig. Ukrainas rikaste man – Rinat Akhmetov – har varit president i Sjaktar i elva år.
SPORTBLADET

KIEV

Hör du till dem som säger att politik och fotboll inte hör ihop?

Då vet du inte hur det fungerar i Ukraina.

Det ena topplaget styr parlamentet - det andra dominerar fotbollsförbundet.

Två år efter den orangea revolutionen åkte Sportbladet till Kiev för att se vinnare och förlorare mötas på fotbollsplanen.

Skandalmatch? Dynamos brasse Kleber är steget före Sjaktars Anatolij Tymoshuk. Efter matchen, som Dynamo vann 1–0, stod Sjaktars tränare Mircea Lucescu för ett spektakulärt utbrott inför kamerorna.
Foto: AP
Skandalmatch? Dynamos brasse Kleber är steget före Sjaktars Anatolij Tymoshuk. Efter matchen, som Dynamo vann 1–0, stod Sjaktars tränare Mircea Lucescu för ett spektakulärt utbrott inför kamerorna.

Minns ni ens det som kallades för den orangea revolutionen?

Kampen mellan presidentkandidaterna Jusjtjenko och Janukovitj? Valfusket, förgiftningen och massprotesterna i Kiev som till sist fällde den Rysslands-vänlige Janukovitj?

Lite dimmigt? Inte alls?

Det är okej.

De flesta dagar känns det som att ingen kommer ihåg det i Kiev heller.

I de kilometerlånga gångtunnlarna under Självständighetstorget har inget förändrats. Här trängs fortfarande de utslagna uteliggarna med de stressade pendlarna. Här finns fortfarande ett skydd mot vintervindarna, även om den fuktiga stanken är minst lika stark som tidigare.

"Samma gamla Ukraina"

"Välkommen till det nya Ukraina"", står det på en t-tröja i ett av försäljningsstånden. Jag vänder på den och läser trycket på ryggen också: ""samma som det gamla Ukraina".

Två år har gått sedan revolutionen, en tid som varit en massiv besvikelse för de tusentals människor som demonstrerade runt dessa gator och dessa torg.

Politikerna de lyfte fram till makten käbblade bort de utlovade reformerna och den orangea koalitionen bröts isär.

Glöden, framtidstron och de nya ledarna försvann - apatin och de gamla pamparna kom tillbaka.

Uppgivenheten la sig som en tung matta över huvudstaden, men just den här dagen har faktiskt Kiev-borna lyft mattkanten.

Jag lämnar tunnlarna, tar trappan upp till ytan och flyttas samtidigt två år tillbaka i tiden.

Självständighetstorget brinner inte som det en gång gjorde, men det glöder i alla fall lite igen. Slagord i luften, en folkmassa som visar sitt missnöje och poliser i tredubbla led.

Vinnarna från den orangea revolutionen är tillbaka i stan, och de är inte populära.

Enkelt uttryckt heter de Sjaktar Donetsk och är ett fotbollslag.

Lätt förenklat handlar ukrainsk politik om kampen mellan väst och öst.

I landets västra delar pratar man ukrainska, drömmer om EU och demonstrerar på Självständighetstorget.

I landets östra delar pratar man ryska, känner samhörighet med Moskva och tycker att hela den orangea revolutionen var en stor bluff.

Ukrainsk fotboll fungerar på precis samma sätt. Dynamo Kiev är en symbol för ena halvan av landet, Sjaktar Donetsk ett ännu tydligare flaggskepp för den andra.

Den här kvällen är folksamlingen på Självständighetstorget inga demonstrerande aktivister. De har Dynamo Kiev-halsdukar på sig och är på marsch mot Valerij Lobanovskij-stadion 500 meter härifrån, men" Ja vafan, nu när de ändå passerar kan de ju lika gärna passa på att skandera några politiska slagord också. Skrika i protest mot att den östra delen av Ukraina verkar ha fått grepp om landet igen, och att Sjaktar därmed är maktelitens lag.

Den orangea revolutionen begravdes definitivt i samband med parlamentsvalet i våras, och Ukraina bytte ansikte. Vinnarna blev förlorare och förlorare blev vinnarna.

I dag påminner det ukrainska parlamentet förbryllande mycket om vip-sektionen på Sjaktar Donetsks hemmaarena.

Storsupportern Viktor Janukovitj är återigen premiärminister. I parlamentet sitter dessutom Sjaktars president, direktör, generalsekreterare, säkerhetschef och vice-president.

På vägen från torget har jag följe med Konstantin Malakhov, en Dynamo-supporter som ger sin syn:

- Jag vet sedan Sovjet-tiden att det är farligt att blanda ihop fotboll med politik, men när vi spelar mot Sjaktar vore det idioti att låtsas som något annat. Vilka styr i Sverige? Moderaterna? Det här är som om ni hade FC Moderaterna i serietoppen.

- Det här är inte som när Berlusconi styrde Milan, utan mycket tydligare. Hela "Regionpartiets" politik går ut på att skydda oligarkpengarna från östra Ukraina, och det är de pengarna som gör Sjaktar starkt.

Sjaktar Donetsks president Rinat Akhmetov är Ukrainas överlägset rikaste man, med sin råvaruförmögenhet på knappt 85 miljarder kronor.

Han blev klubbpresident 1995, efter att hans företrädare sprängdes i luften av en bomb placerad under huvudläktaren på Sjaktars arena.

Sedan dess har Akhmetov investerat nästan två miljarder kronor i Sjaktar. Han har köpt spelare, värvat tränare, och smällt upp en träningsanläggning. 2008 kommer dessutom en helt nybyggd 50 000-platsers arena stå färdig.

Han har byggt upp Sjaktar till Östeuropas största klubb - och han har samtidigt gjort sig och sina kompisar i "Donetsk-klanen" till landets mäktigaste män.

Viktor Janukovitj? Han har inga egna pengar att driva kampanjer för, och elaka tungor säger att han inte har några egna politiska idéer heller.

Enligt de flesta politiska kommentatorer är landets premiärminister helt i händerna på Rinat Akhmetov, som en spottkopp som får ta smutsen tills det politiska läget stabiliserats.

Det här är ett land där Sjaktars president har mycket mer makt än landets premiärminister.

Omedelbart efter den orangea revolutionen hyrde Rinat Akhmetov in den amerikanska pr-byrån Davis Manafort.

Han ville ha ett imagelyft. Han var missnöjd med hur världsmedierna behandlat Janukovitj, hans parti och i förlängningen honom själv.

Det finns en poäng här. I den här delen av Europa har vi en tendens att skildra Ukraina utifrån den västvänliga landsändans synvinkel. Vi beskriver landet från Dynamo Kievs perspektiv snarare än Sjaktar Donetsks, om du så vill.

Sjaktar må dominera parlamentet, men fotbollens etablissemang håller till i Kiev. Dynamos ordförande heter till exempel Igor Surkis, och är bror till fotbollförbundets ordförande Grigorij Surkis.

En betydelselös detalj?

Säg det till Sjaktars tränare Mircea Lucescu. Han har precis sett sitt lag förlora toppmötet med 1-0, han har sett två av sina spelare drabbas av tveksamma röda kort och själv blivit utvisad för sina våldsamma protester.

På vägen ut från planen söker han upp en tv-kamera, stirrar rakt in i den och skriker:

- Tjuvar! Bravo, förbundet! Bravo!

På presskonferensen efter matchen följer han upp med en tiominuters monolog på samma tema. Matchen var riggad, menar han. Domaren var tillsatt av det Dynamo-styrda förbundet och favoriserade hemmalaget:

- Matchen har dragit skam över hela den ukrainska ligan. Det är löjligt när förbundet och Dynamo styrs av samma familj, av samma personer. Det är ett väldigt allvarligt problem, som kanske borde lösas på parlamentarisk nivå.

Viktor Janukovtj och Rinat Akhmetov var givetvis på plats. De buades ut när matchspeakern presenterade dem, men skrattade bara åt det.

"Vi vann slaget, förlorade kriget"

När Akhmetov intervjuas av tv-kanalen TRK har han slutat skratta:

- Den här intressekonflikten är ett väldigt stort problem för ukrainsk fotboll. Något liknande finns inte i andra europeiska länder, och vi måste bekämpa den.

Intressekonflikt? Som borde lösas på parlamentarisk nivå? Om inte Lucescu och Akhmetov själva förstod ironin i sina ord fanns det andra som gjorde det.

På väg ut från matchen möter jag Konstantin Malakhov igen. Trots segern ser han fullständigt likgiltig ut. Jag frågar om han inte är glad, men får bara en axelryckning till svar:

- Vi vann slaget, men förlorade kriget. Sjaktar kommer att dominera framöver. Vad tror du själv ger bäst förutsättningar för framtiden? Ett lag som leder serien eller ett lag som leder landet?

Orange i Ukraina...?

Fyra män i dramats huvudroller