Spionerade – på sina egna spelare

Här är historien om Sir Alex Ferguson – tränaren som förändrade ett gäng suputer till historiska guldmakare

SPORTBLADET

Före Fergusons tid söp Manchester United bort titlarna.

Efter togs de hem, en efter en.

Alex Ferguson förde in stenhård disciplin genom tjallarmentalitet och hemliga spioner.

Här är historien bakom tidernas mest framgångsrika tränarepok.

Norman Whiteside var en av de stora stjärnorna före Alex Ferguson. Men talangens alkoholproblem ställde honom allt mer utanför laget - och 1989 sålde Ferguson honom till Everton.
Foto: REPORTAGEBILD
Norman Whiteside var en av de stora stjärnorna före Alex Ferguson. Men talangens alkoholproblem ställde honom allt mer utanför laget - och 1989 sålde Ferguson honom till Everton.

Den 6 november 1986 gled Alex Ferguson in med sin Mercedes på den tomma parkeringsplatsen vid Cliff, Manchester Uniteds gamla träningsanläggning i ruffiga Salford. Dagen innan hade han tagit farväl av Aberdeen och var nu fokuserad på jätteutmaningen som väntade på Old Trafford - att vinna ligan för första gången sedan 1967.

- Första dagen samlade Alex samtliga spelare i gymmet och han gav ett bra första intryck, minns lagkaptenen Bryan Robson och fortsätter:

- Han sa att det var en nystart och att alla hade samma chans. Var du bra på träning hade du goda möjligheter att få spela. Han skulle bedöma vår utveckling allteftersom. Alex hade rykte om sig att kunna bli riktigt arg och konfrontera spelarna ansikte mot ansikte.

Enligt Bryan Robson ville Alex Ferguson se hur de regerade i en sådan situation.

- Om en kille tappade modet kunde Alex göra sig av med honom för att dennes karaktär inte var stark nog för att spela i Manchester United, säger Robson.

Skrek i ansiktet

Anfallaren Frank Stapleton visste inte mycket om sin nye coach.

- Men Gordon Strachan gjorde det däremot eftersom han och Alex hade spelat ihop i Aberdeen. Gordon varnade oss för "hårtorksbehandlingen". Att Alex kunde ställa sig riktigt nära, ansikte mot ansikte (och skrika), men att det också fanns en hel del positiva saker - som att han till exempel ville spela en positiv fotboll, säger Stapleton som menar att Fergusons ankomst skakade om klubben ordentligt.

- Han ändrade allt. Nu kunde inte pressen springa omkring på anläggningen hur som helst som de gjorde på Big Rons tid, (förre tränaren Ron Atkinson). Träningarna tidigarelades till 9:30 i stället för 10:30. Det fanns ingenting som skrämde under Rons ledning. Det var helt enkelt för bekvämt. Och det var det som var den stora skillnaden, säger Frank Stapleton.

Vunnit mer

Under de tre kommande åren lyckades Ferguson få ordning på den alkoholkultur som hade hindrat laget att nå framgångar under 80-talet.

- Om Alex Ferguson varit tränare i Manchester United i början av 80-talet hade vi förmodligen vunnit ligan tre gånger. Han hade fått stopp på allt supande, även om den disciplinära biten inte var allt han var bra på, säger Stapleton.

Han berättar vidare:

- Alex hade spioner på stan. Han kunde också gå ut själv mitt i natten för att se var spelarna höll hus. På mornarna brukade han noggrant granska killarna för att se om de hade varit ute natten innan.

- Och folk snackade om att Liverpools grabbar drack mycket. Men jag tror inte att Kenny Dalglish och Graeme Souness hade några tyngre fylleperioder. Hansen och Lawrenson tillhörde inte heller den gruppen. Liverpool brukade blåsa upp imagen om att de krökade så hårt. Men visst fanns det några som gjorde det, även om jag inte tror att de var ute och söp varje dag. Och jag tror inte heller att de gick över gränsen. Det gjorde däremot våra killar. Ofta, säger Stapleton.

Bryan Robson håller inte alls med om det som hans gamle lagkamrat beskriver.

- Snacket om en spritkultur är överdrivet. Vi kunde ta en drink, men alltid långt ifrån matchdag. Grabbarna kunde träffas runt lunch en måndag på en pub som Paddys, för där fick vi vara i fred. Ändå kunde vissa supportrar skriva brev till managern och säga att de sett någon spelare full. Väldigt ofta hade de fel. Men enligt breven var vi stupfulla, säger Robson.

Ryktena spreds

- Efter ett tag blev jag inkallad till Alex eftersom jag var lagkapten. Han berättade att han hade hört rykten om vissa killar. Han gjorde klart för mig att han inte accepterade något supande under veckorna. Jag meddelade laget det, men ryktena fortsatte. Alex deklarerade att; antingen skärper ni er eller så åker ni ut. Och det slutade med det andra alternativet. Det var hans sätt att göra det på, säger Robson.

De som tvingades lämna Old Trafford kunde inte göra annat än att klaga på managerns tuffa stil.

- Han införde en slags tjallarmentalitet, vilket medförde att spelarna hela tiden var på sin vakt, säger försvaren Billy Garton.

- Jag kan förstå att han gjorde det eftersom många drack på eftermiddagarna. Folk rapporterade även mig ibland. En natt kom jag hem full som ett ägg till min lilla lägenhet i Worsley. Av någon anledning behövde jag hämta ett kassettband i bilen, men jag var så berusad att jag gick ut helt naken så när på en jättestor toffel. Jag har för mig att jag var borta fem minuter. Då kom min kompis ut och frågade vad jag hade sysslat med i en halvtimme, fortsätter Garton.

- Morgonen därpå blev jag kallad till Alex kontor. Han frågade." Var är din andra toffel?" Jag låtsades vara ovetande men han genomskådade bluffen och bestraffade mig med två veckors löneavdrag för att jag hade skämt ut klubben. En granne hade ringt in.

Ändrat mentaliteten

Men Billy Garton har ändå största respekt för Alex Ferguson.

- Jag spelade för honom i tre år och han gav mig chansen gång på gång när jag kom tillbaka från olika skador. Han är en fantastisk manager eftersom han är så bra på individuell utveckling. Alex har vänt upp och ner på United och förändrat mentaliteten fullständigt. Att han lyckades med det i en sådan stor organisation är en enorm bedrift.

- En annan sak han ändrade var att skala bort all överflödig lyx på bortamatcherna. Vi var vana vid á la carte-menyer på femstjärniga hotell. Alex tyckte att den vanliga menyn fungerade lika bra och han förbjöd room service. Det kändes mer professionellt och bättre organiserat. Jag kände att jag var tvungen att ta mer ansvar, säger Garton.

En del spelare, som målvakten Gary Bailey, drack knappt men skador hindrade dem från spel.

- Jag ville spela för honom men mitt knä var inte hundraprocentigt. Alex var smart och långt ifrån en dåre, säger Bailey.

Ferguson hänvisade Gary Bailey till en specialist.

- Specialisten sa att det var färdigspelat. Så fysiskt kunde jag inte ta den kampen. Men mentalt var jag inte alls inställd på att sluta så jag åkte tillbaka för att träffa Ferguson. Han tittade mig i ögonen och sa: "Du är bara 28 år, har spelat över 400 matcher för United, och du kunde ha fortsatt med att göra fantastiska saker för mig." "Vad kan jag göra för dig? Varför stannar du inte som målvaktstränare?"

- Jag var tvungen att bestämma mig, men jag var inte motiverad, minns Bailey.

- Alex sa: "Åk tillbaka till Old Trafford med mig."

- Så jag lämnade min bil vid Cliff. Sedan sa han: "Du är inte längre en Manchester United-spelare så vad vill du göra för den här klubben?"

- Jag hade aldrig fått den frågan förut. Så jag gav honom alla mina idéer. Jag är ganska säker på att de var skräp, men när jag klev ur bilen önskade jag verkligen att jag hade kunnat spela för honom. Han fick mig oerhört motiverad. Jag ville verkligen kämpa och slåss för honom.

Dålig sammanhållning

När de kom fram till Old Trafford sa Bailey adjö till Martin Edwards, klubbens vd.

- Jag berättade för Martin att det är något speciellt med Alex och att jag trodde att de skulle få stor nytta av honom. Han hade sunda principer, säger Bailey.

Ferguson tog god tid på sig i United.

- Den dåliga placeringen i ligan reflekterade inte hans arbete, funderar Robson.

- Alex ändrade allting och samanhållningen var inte den bästa på grund av alla förändringar. Dessutom var han tvungen att ta tag i de spelare som Ron hade värvat och som egentligen inte var bra nog för Manchester United. Det tog sin tid att få ordning på allt. Men det blev bra till slut. Riktigt bra, säger Bryan Robson.

  (Ett utdrag från Andy Mittens bok "We"re the Famous Man United")

Markus Eriksson