På god väg – men det återstår jobb än

Anrell: Hela Gävle andas historia – inte nya arenan

Läkerol Arena = en succé.
Läkerol Arena = en succé.
SPORTBLADET

GÄVLE

Brynäs är verkligen svensk hockeys egen Hall Of Fame.

Av det märks ingenting i den nya Läkerol Arena.

– Det här är lite känsligt förstår du, inget vi vill prata om..., säger de ansvariga.

Vi kommer till Gävle dagarna efter beskedet om Tommy Sandlins död.

Vi kommer till en klubb som just nu lider under en märklig blandning av skuld och stolthet. Stolthet för de sex SM-gulden med Tommy som ledare.

Skuld för att ha avskedat honom när hans ledarskap inte längre fungerade och en dov känsla av skam för att man sen inte lät honom komma tillbaka i någon funktion.

Stolthet och skuld.

På något sätt skulle de orden kunna vara en nyckel till hela problematiken kring Brynäs. För när jag kommer in i den fantastiska, nya ishallen så märker jag ju hur den fått hela laget och staden att lyfta. Alla pratar hockey, alla pratar Bäckström.

Alla vill GÅ på hockey. Miljonerna flyter in i en klubb som varit på dekis i åratal i skuggan av 60-talets småhandlare som Färjestad och Huskvarna Vätterstad.

Historien saknas

Gavlerinken blev Läkerol Arena – men det fattas något.

Gavlerinkens världsberömda, halväckliga varmkorv blev restauranger vid rinkside och dyrt och flashigt och snygga servitriser med piercing i hela munnen – men det fattas något.

Gavlerinken blev Läkerol Arena och målvakterna läcker verkligen all in den här kvällen – Brynäs förlorar mot Linköping med 3–5. Som sagt, det fattas något...

Det är då jag inser det.

Det fattas historia.

Brynäs har Sveriges stoltaste hockeyhistoria med en storhetsperiod under 60-talet som inte liknar någonting annat inom svensk idrott. Brynäs VAR svensk hockey. Tolv SM-guld. Brynäs VAR Tre Kronor.

Nu är alltså inte den storhetstiden värd fem öre.

Jag frågar ordförande Anders Hedin var alla mästerskapsflaggor i taket är.

– De kommer upp, det är mest en teknisk fråga.

När?

– Inte helt klart än, men de kommer upp.

När kommer tröjorna på alla legender upp i taket?

– Nja, det ... vet jag inte.

Vet inte?

– Nja, det är lite känsligt ...

Känsligt?

– Ja.

Mer får jag inte veta. Men en stunds undersökande journalistik visar att det känsliga ligger i att Brynäs genom åren bara lyckats ena sig om två tröjor att hänga upp i taket: Tord Lundström – gigant på 60-talet - och Anders Huss – gigant på en något lägre nivå på 90-talet.

Lundström och Huss – that´s it. Lundström är okej, men Huss – var han egentligen SÅ stor? I en klubb som haft spelare som Håkan Wickberg, Lars-Göran Nilsson, Salming, Djoos med flera.

– Ja, det var väl lite SM-guldsrus efter 1999 kan man kanske säga, säger en högt uppsatt person.

Det är inte svårt att förstå vad han menar. Det är lite slagsida. Men i sammanhanget finns en tradition av slagsida och framförallt av tystnad; Brynäs har alltid varit dåliga på sin egen historia. Det har varit känsligt på fler än ett sätt; storhetsperioden har ibland fungerat som en kvävande yllefilt som varit mer belastning än inspiration för nya ledare.

Svårt med beslut

Det finns massor av fina barer och flashiga utrymmen i den nya arenan.

Något som ens liknar ett museum a la Brynäs Hall Of Fame finns inte någonstans. Det är lika historielöst som i en gång i Högsta Sovjet. Total solförmörkelse.

Det finns vissa planer. Men vad ska det heta? Var ska det ligga?

Såna svåra beslut kan ta år att fatta i en klubb som Brynäs.

Det enda som gick fort var beslutet att hissa upp Anders Huss tröja. Men den dag politbyrån är färdig kan den nog fatta ett beslut, både om att en staty av Tommy Sandlin och att hissa upp både Wickberg och Salming i taket.

Om man nu kan ena sig om vilken av bröderna...

Läs tidigare delar:

Traditionen

Festen

Arenan

Profilerna

Introt

Publiken

... och maten

Betyg/Gävle

Lasse Anrell