Sanna – vår nya Magda

Anrell: Charmigast – därför vann hon Jerringpriset

SPORTBLADET

Röstskandal eller inte:

Jerringpriset är numera lika mycket en luciatävling som en sporttävling.

Den bästa vinner inte – utan den trevligaste.

Susanna Kallur är 2000-talets Magdalena Forsberg.

Idrottsgalan är verkligen ett spektakel.

Hockeyn fick äntligen priser. Nicklas Bäckström årets nykomling, Bengt-Åke Gustafsson årets ledare och Tre Kronor årets lag.

Men de fick inte det finaste priset – Jerringpriset.

Det gick till Susanna Kallur och jag är den siste att missunna henne någonting överhuvudtaget – men eftersom hon inte varit i närheten av höga placeringar på någon som helst lista över årets prestationer eller årets bästa så blir det ju väldigt tydligt att det här handlar om någonting annat.

Jag vet inte hur det varit med en eventuell röstskandal.

Men jag tror jag vet att Susanna seglade upp när Tre Kronor fick en massa priser i början av tävlingen och stolpade upp på scenen och mottog sina utmärkelser med tal lika fyndiga som en dribbling av Jörgen Jönsson.

Jag tror att det satt ett svenskt folk framför tv:n och såg att den enda som såg lite söt och rar ut och i kraftigt behov av ett pris just då var Susanna Kallur.

Jag var inne på det redan efter guldet i EM i Göteborg; här har Sverige äntligen fått en alldeles ny och egen liten fästmö med en sensationell utstrålning – som dessutom pratar dalmål. Det finns i längden ingen som kan konkurrera med det. Sorry alla konkurrenter.

Publiken ärlig i sin flyktighet

Sen kan man diskutera i timmar om det var ett rättvist val som svenska folket gjorde eller inte. 100 meter häck har gett bragdguld förr, det kommer säkert att göra det igen, hur liten sporten än är. Men de diskussionerna spelar ingen roll. Röstning under ett populärt och brett tv-program kan leda vart som helst. Helena Bergström kan bli större än Garbo, A-teens kan bli större än Abba. Tv-publiken tänker ibland inte längre än näsan räcker – men den är i alla fall ärlig i sin flyktighet.

Därför kan jag bara gratulera Susanna.

Hon var trevligast och charmigast och mycket duktig. Därför vann hon över de som var duktiga – utan att vara lika charmiga och trevliga.

Så kan det gå.

Vad finns det mer att rapportera?

Curlinglandslaget var gulligast. Som om Maja Gräddnos skulle klätt ut sig till 50-talspinuppor och fått spel och börjat sminka varandra på förfesten.

Anjas frisyr var lite otäck. Den skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd.

Underhållningen var kass. Onödiga covers. Darin som entertainer var verkligen en skräckupplevelse.

Peter Jihde såg ut som om han klätts ut till Växjöhallick i blank lila kostym. Kristin Kaspersen var snygg men såg lite ut som som om hon var Jihdes mamma.

Snacka om övertänd

Kaspersen var dock strålande snygg. Något mindre deffad än sist. Möjligen tycker jag att hon kanske ska träna sin trapezius-muskel lite mindre, om hon nu inte vill se ut som James Bond a la Daniel Craig vill säga.

Största huliganen var gamle rikspolischefen Björn Eriksson som tog emot Anna Carin Olofssons pris. Där kan man snacka om övertänd. Hade nån polis varit i Globen hade Eriksson spärrats in för överdos av rhohypnol, hembränt, kokain och anarkism.

Var det kul?

Ja, det var det. Vann rätt låt? Nej, Tre Kronor borde ha vunnit men eftersom det här numera är en luciatävling där Annika Sörenstam ena året kunde vinna för att folk tyckte synd om henne för att Robert Gustafsson var dum mot henne så kan en hockeydotter naturligtvis vinna över den 50-åriga drömmen om ett stort svenskt hockeyguld där alla de bästa var med.

Det är ju trots allt bara en enda stor härlig såpa. Och såpor är aldrig tråkiga.

Men rättvisa är de aldrig.

Och inte särskilt seriösa.

Kajsa fick inget pris.

Det var den största skandalen.

Lasse Anrell