Regeringen borde ha straffat Catania

SPORTBLADET

Visst behövdes det nya, hårdare regler i Italien efter tragedin i Catania i fredags.

Men fotboll utan åskådare, är som kärlek utan kyssar.

Frågan är om inte politikerna skapar nya problem i stället för att lösa de gamla.

Stoppa ligan här och nu och på obestämd tid! Så lät det i lördags, när den stackars Filippo Racitis lik ännu inte hade kallnat. Det lät så stort och vackert. Nu skorrar strängarna. För redan på lördag går ridån upp igen för den italienska fotbollens tragikomedi.

Cagliari–Siena, Palermo–Empoli, Roma–Parma, Sampdoria–Ascoli och Torino–Reggina kommer att spela som vanligt, med åskådare på läktarna. Atalanta–Lazio, Chievo–Inter, Fiorentina–Udinese, Milan–Livorno och Messina–Catania spelas däremot bakom lykta dörrar. Ännu värre är det i serie B. 13 av 20 matcharenor kommer att vara gapande tomma, medan lagen försöker hålla spelmoralen uppe i ett skrämmande dödstyst vakuum.

Detta är det första konkreta resultatet av regeringens nya, tuffa tag mot fotbollsvåldet. En kollektiv läxa av mastodontiska mått. De arenor som inte har infört alla de säkerhetsåtgärder som lagen från 2005 föreskriver, får inte slå upp dörrarna för åskådare.

Hade givit klubbarna uppskov

Nu visar det sig att polismyndigheterna i de italienska fotbollsstäderna hade givit klubbarna och kommunerna uppskov. De hade tillstånd att använda arenorna, trots att det fattades en snurringång här, en övervakningskamera där och kontroll av namnstämplade biljetter. Motiveringen var naturligtvis att polischeferna vet hur viktig fotbollen är i städer som Milano, Florens, Bergamo och Livorno. De vet också att fotbollssupportrar är en vandrande krutdurk. Men på klassiskt italienskt vis hade man nått fram till en fungerande kompromiss.

Skillnaden mellan dessa polischefer och ministrarna som drev igenom de nya reglerna bara några timmar efter att de kommit tillbaka från Filippo Racitis uppslitande begravning, är att politikerna fattade beslut medan de var känslomässigt berörda och under hård press.

Dessutom är ingen av dem intresserad av fotboll. I det ögonblicket ville alla se krafttag. De kom också. Och den åtgärd som smällde högst var de nya reglerna för arenorna.

En hel kväll tycktes hela Italien tro att om man bara har säkra arenor, är fotbollsvåldet inget problem längre. Men alla glömde att det här handlar om en sport och en tävling, där de tävlande har rätt att delta på lika villkor.

Det är stor skillnad på att spela med publik på stadion och utan. Det är stor skillnad på att spela på sin hemma-arena och att tvingas låna någon annans. En av de arenor som kuggas av regeringen är San Siro, Inters och Milans stadion. Vad har ett sådant beslut för betydelse för Inter, som såg ut att vara spikrakt på väg mot en hett efterlängtad och välförtjänt ligaseger?

Jag tror att även politikerna inser att de har gjort ett misstag. Sportministern sa urskuldande i går att arenorna ska öppnas efter hand, så fort nödvändiga förändringar har genomförts.

Ny chans för San Siro

I dag ska kontrollpersonal från inrikesministeriet ta en ny tur runt San Siro för att se om man åtminstone kan släppa in de som har abonnemang. Men kan man göra undantag för San Siro, kan man göra undantag för andra.

Det är dumt att stifta lagar som inte kan efterlevas. Regeringen borde i första hand ha straffat Catania. Det var där oroligheterna bröt ut. Det var där kontrollerna var obefintliga. Det var där som vaktmästaren på stadion och hans familj höll käppar och hemmagjorda bomber gömda i sina förråd. Ut med Catania ur ligan.

Det hade varit ett hårt men effektivt avskräckande exempel för de andra. Säkerheten på arenorna är viktig. Men med alla de andra nya reglerna – förbud mot kvällsmatcher, förbud för organiserade resor till bortamatcher, upp till 4 års fängelse för den som har med sig smällare, fyrverkeripjäser, käppar eller liknande till eller utanför stadion, tillträdesförbud även för minderåriga, 5–15 års fängelse för våld mot polis – förbättras säkerheten avsevärt. Nu är i stället risken att det blir problem med ordningen utanför de tomma arenorna.

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)