"Jag hoppade sönder en stol efter VM-guldet"

SPORTBLADET

Han är överallt, hela tiden.

Framgångskarusellen runt Filip Hammar snurrar allt snabbare.

Men helt nöjd och belåten?

Nja.

— Jag känner att det är något fel med mitt liv när jag inte har tid att titta på tillräckligt mycket sport.

Foto: Gunnar Seijbold

När Filip Hammar var liten hade han en 179 centimeter hög affisch på Michel Platini på väggen i sitt pojkrum.

På skrivbordet låg ett par ömt vårdade autografer från Janne Möller och Deval Eminovski.

Enkelt uttryckt – det franska fotbollslandslaget och Malmö FF var två av de största kärlekarna i hans liv.

– Allt gick i arv till mig. Min pappa är från Skåne och jobbade som fransklärare.

Filip Hammar fortsätter:

– När Frankrike slog ut Brasilien ur VM 1986 så åkte jag och pappa ut med bilen och firade. Vi åkte runt i Köping, bland alla villa­trädgårdar och vattenspridare och tutade och viftade med franska fanor. Det glömmer jag aldrig. Men det är ändå inte lika stort som VM 1998. Jag var i Paris när Frankrike vann, och firade som en galning. Jag hoppade sönder en stol på någon krog, men bartendern tittade bara på mig och gjorde tummen upp. Det var mitt imaginärt sydländska hjärta som fick spela fritt och jag brinner fortfarande oerhört mycket för Frankrike i stora mästerskap.

Och MFF?

– Jag åker väl inte land och rike runt för att se matcherna längre, men jag ser det mesta på pay-per-view. Efter varje match ringer jag pappa för att stämma av, och i fjol var jag toastmaster på MFF Supports slutfest. Då fick jag sitta bredvid Daniel ­Andersson och grabbarna – och inte nog med det. När jag var i London lite senare hamnade jag på samma krog som Martin Dahlin. Jag ägnade hela kvällen åt att berätta för honom att han varit min stora hjälte.

Vilka gillar du bland dagens spelare?

– Jag har fått för mig att jag gillar Fredrik Ljungberg, men det är nog mycket för att sättet han behandlas på illustrerar den svenska småsintheten. Jag hatar verkligen att det ska rackas ner på honom bara för att han färgat håret och haft på sig konstiga kläder.

Är Ljungberg därför den idrottare du helst skulle vilja intervjua?

– Jag tenderar att fascineras av depraverade idrottsmän – som dessutom är hyfsat verbala. Det minskar urvalet. Jag är lite sugen på att träffa Jan Mölby – Glenn Hysén berättade att han alltid luktade sprit på träningarna – men drömmen var väl egentligen George Best. Det var på gång att vi skulle prata med honom till ”High Chaparall”, men du vet hur det är... Han dog innan vi hann träffa honom.

FILIP HAMMAR

Erik Niva