Kim älskar Lyon

Sveriges senaste "Superswede" har fått sikte på de stora titlarna

Foto: Andreas Bardell
SPORTBLADET

Lyon

Real Madrid, Chelsea, Milan, Barcelona?

Låt dem komma – Olympique Lyon står beredda.

Höstens bästa fotboll har spelats i Frankrike, så Sportmagasinet åkte ner för att hälsa på i Europas nya superklubb.

Styrkan sitter tydligen i håret.

Jag står utanför Bernard Scapaticcis hårsalong på 85 Quai Joseph Gillet i Lyon och funderar.

Visserligen klippte jag mig redan veckan innan och behöver ingen ny tillrufsning – men kanske en schamponering?!

Nej, ändå inte. Scapaticci ska ha 18 euro bara för att tvätta håret på mig, och det klarar jag faktiskt av alldeles på egen hand.

Andra resonerar annorlunda. Det senaste åren har hårsalongen ökat sin vinst med 40 procent, och samtidigt bytt kundkrets fullständigt. Numera är 80 procent av dem som klipper sig här män.

Förklaringen? Jo, Bernard Scapaticci driver numera OL Coiffure – Olympique Lyons officiella frisörsalong.

Det som verkade idiotiskt visade sig vara genialt. Licensavtalet gynnar alla parter. Genom nylanseringen har Scapaticci fått fart på affärerna – och Olympique Lyon har tjänat mer pengar.

Jag knallar bort från OL-frisören, tar mig över till centrums fantastiskt vackra halvö Presqu'île, men blir snabbt trött i fötterna. Nu hade det suttit fint att hyra en bil, men jag har ju inget körkort.

Kanske skulle jag skriva in mig på OL Conduite – Olympique Lyons officiella bilskola – och äntligen få fart på proceduren?

Nä, det får bli OL Taxi tillbaka till hotellet i stället. Skönt att unna sig något extra ibland. Egentligen är jag sugen på ett glas OL Beaujolais – klubbens eget vin – men det är ju lite tidigt på dagen. Kanske bäst att hålla sig till kaffe.

Nere på OL Café vet jag att det serveras Café Crème som piggar upp snarare än söver ner. Jo, så får det bli. Sitta med en kopp i lugn och ro, kanske skicka något SMS med OL Mobile eller ladda ner några nya låtar till telefonen med OL Musique.

Så ska en slipsten dras. Så ska en förmiddag spenderas.

Visst, någon skulle kunna anklaga mig för att bara sitta och såsa bort tiden på arbetsresan, men i själva verket var det länge sedan jag jobbade hårdare.

På en halvdag har jag tagit mig närmare sanningen om Olympique Lyons framgångsexplosion än jag skulle ha gjort med dussintals fotbollsmatcher.

Styrkan sitter ju i håret. Och i bilskolan, och i taxifirman. I bryggeriet, kaféet, mobiloperatören och den virtuella musikbutiken.

SOMMAREN 1987 SÅG UT ATT BLI

ytterligare en ointressant tid för en ointressant klubb.

Olympique Lyon hade än en gång slutat på en intetsägande mittenplacering i den franska andradivisionen. De hade aldrig vunnit en ligatitel i historien, och absolut ingenting tydde på att de någonsin skulle göra det.

Ingen fotbollstradition fanns i staden, och publiksnittet var ungefär 5 000. Omsättningen låg stilla på blygsamma 17 miljoner franc – mindre än 15 miljoner kronor – medan skulderna hade vuxit till mer än 10 miljoner franc.

Läget var väl inte kritiskt, men definitivt inte positivt heller. Ifall inget förändrades under säsongen som följde riskerade kanske en av de fyra kanslianställda att behöva sägas upp.

Men ja... något förändrades. Något förändrades så inåt helvete mycket att inget längre var sig likt i Olympique Lyon.

Det som hände var att Jean-Michel Aulas den 1 juli 1987 blev ny president för klubben. Han var egentligen företagsledare – fyra år tidigare hade han grundat dataföretaget CEGID – och han slog omedelbart fast att det var dags att ändra kurs.

Lyon skulle tillbaka upp i högstaligan, och det snabbt. Inom fyra år skulle de dessutom ut i Europa.

Inget unikt egentligen, men det var inte Aulas målsättningar som var speciella – det var hans metoder.

I dag är kopplingen mellan fotboll och business självklar, men det var den verkligen inte i Frankrike 1987. Aulas var landets förste fotbollsföretagare.

När han började prata i termer av inkomstbringande kringaktiviteter och multimediala möjligheter visste fotbollsfolket omkring honom inte riktigt vad de skulle tro.

– Jean-Michel tog mig till klubben 1988, och redan då försäkrade han mig om att OL snart skulle ha sin egen tv-station. På 80-talet lät det fullständigt otänkbart, men han har alltid haft den här visionära sidan, berättar Aulas högra hand Bernard Lacombe.

Om en Lyon-bo dömts till 20 års fängelse i mitten av 80-talet hade han eller hon haft svårt att begripa sig på sin stad vid frigivningen, i oktober 2006.

Det där anonyma fotbollslaget som ingen människa brydde sig om dominerar ju hela Lyon.

Taxibilar är målade i deras färger, frisörers saxar bär deras logotyp och varje matchdag drar horder på tiotusentals människor ner till Stade de Gerland.

Klubben har 200 anställda, och omsatte 166 miljoner euro (1,5 miljard kronor) förra verksamhetsåret.

Och – mest obegripligt av allt – de har vunnit den franska ligan fem gånger i rad och håller på att etablera sig på allvar i den absoluta europatoppen.

JAG ÄR VISSERLIGEN INGEN

fängelsekund som tillbringat 20 år bakom lås och bom, men det är ändå en omtumlande upplevelse att åka ner till Stade de Gerland och se Lyon möta Lille.

I sin förra hemmamatch utklassade OL självaste Real Madrid. 2–0 blev det, men det både kunde och borde ha varit betydligt mer.

Nu spelar de ännu bättre.

Champions League-laget Lille – som fyra dagar senare spelar oavgjort mot Milan – har inte större chans att hänga med än en hamburgare i omloppsbana.

Under en fullständigt sensationell 20-minutersperiod i andra halvlek blir 1–1 både 2–1, 3–1 och 4–1. Lyon gör vad de vill, sågar sig fram till avslut i nästan vartenda anfall. Det både kunde och borde ha varit betydligt mer.

40 000 åskådare vrålar

"Qui ne saute pas n"est Lyonnais"

– "Den som inte hoppar är inte Lyon" – och en fullsatt arena håller på att skaka sönder i sina betongfundament.

Inget annat lag i Europa har spelat bättre fotboll under hösten 2006. Ingen annan klubb har känts lika spännande, lika modern, lika framåt som Olympique Lyon.

Halvtimmen efter matchen står jag i korridorerna under huvudläktaren och väntar. Inte på någon spelarstjärna eller någon coach, utan på den verkliga nyckeln till uppvisningen jag nyss haft förmånen att se.

Det kan tyckas krasst, bistert och hopplöst oromantiskt ¿ men det är väldigt sällan som själva grunden till fotbollsframgång går att finna i träningsoverall numera.

Någon kvart går, och sedan står jag i stället öga-mot-öga med den väldigt konkreta förklaringen till att Olympique Lyon lyckats göra en resa som egentligen borde vara omöjlig.

Den förklaringen är 57 år gammal, har fast handslag och en lite lätt gråsprängd marinkårsfrisyr.

JENA-MICHEL AULAS ÄR PÅ ETT

strålande humör efter manglingen av Lille.

Han drar några snabba skämt om sin dåliga engelska – som i själva verket är både lättbegriplig och effektiv – innan han tar mig med tillbaka till början.

– När jag kom in var OL en klubb utan historia och Lyon en stad där folket inte var intresserat av fotboll. För att ändra på det behövde två saker göras. Först och främst behövdes resultat, och det enda sättet att nå dem var att börja bygga en stadig ekonomisk grund för att få möjlighet att investera i laget.

Aulas väntar en sekund, liksom kollar att jag hänger med på noterna.

– Sedan behövdes en sak till, och det var att göra klubben mer betydelsefull i stan. OL behövde ett starkare varumärke, en klarare identitet, en tydligare koppling till Lyon"

" och därför taxibilarna, kaféerna och frisörerna.

– Exakt. För att höja synligheten i stan ¿ och för att det var bra ekonomiska affärer såklart. De sakerna hänger ihop. Du vet väl att 25 procent av våra intäkter numera kommer från områden som inte har något med fotboll att göra?! Vi hade inte varit där vi är utan de pengarna. Och inom bara några år tror jag att siffran kommer att vara 50 procent.

Jodå, jag vet, jag förstår. Jag begriper hur allt handlar om bra ekonomiska affärer, såklart, hur det är kontentan med hela Jean-Michel Aulas filosofi.

När det var Champions League-final i våras hoppades i stort sett hela Frankrike på att Arsenal skulle vinna. Thierry Henry kom hem till Paris och Arsène Wenger ledde ett ungt lag som i praktiken var betydligt mer franskt än engelskt – men Jean-Michel Aulas skakade på huvudet:

– Jag gillar Arsenal och Wenger, men jag håller på Barcelona. Vinner de så aktiveras en klausul som ingick i försäljningen av Edmilson, och de blir skyldiga oss mer pengar.

Nu skrattar Aulas till vid minnet av anekdoten, och förtydligar sig:

– Folk säger att jag bara bryr mig om pengar, och okej, men det är ju bara för att jag vill att OL ska nå framgång. Klubbarna med de starkaste ekonomiska strukturerna, med den mest genomtänkta framförhållningen, kommer alltid att bli segrarna.

Men om man för ett ögonblick glömmer siffror och balansräkningar och bara tittar på vad som händer ute på planen, så" Ser det ganska bra ut, inte sant?

– Ja. Vi verkar vara ännu starkare, ännu mer effektiva, än vi varit tidigare år.

Några meter bredvid Jean-Michel Aulas står en 24-åring i träningsoverall och ger intervjuer. Det är den där killen som är på omslaget av nya tv-spelet "Pro Evolution Soccer 6", han som pryder framsidan av det senaste numret av Olympique Lyons eget magasin under rubriken "Le Diamant du Nord". Nu har han spelat alla 90 minuter under överkörningen av Lille och är fortfarande lite blöt i håret efter duschen.

Aulas gör en gest med tummen i hans riktning. Det har gått knappt fyra månader sedan han betalade åtta miljoner till Rennes för den unge mittfältaren:

– De senaste två åren har vi sålt både Essien och Diarra för stora pengar, och folk har sagt att vi skulle börja tappa. Så har det inte blivit. I stället har det kommit in nya spelare som gjort oss ännu bättre och smält in i gruppen. Han där är inte bara duktig på fotboll, utan en mycket bra pojke som...

I samma ögonblick sveper ynglingen förbi bakom oss och ger sin president en munter klapp på axeln.

– Thank you, boss. Thanks.

Aulas skrattar till och tar upp tråden:

– Som sagt, vi är väldigt nöjda med honom. Under bara några månader i klubben kan jag med blotta ögat se hur han har utvecklats. Om några år kommer Kim att vara en av de absolut bästa spelarna i Europa.

NÅGRA DAGAR SENARE,

och Kim Källström kommer släntrande till Café Voxx på Rue Algerié inne i Lyons mest centrala kvarter.

Han bor tillsammans med sin flickvän några minuter bort – granne med portugisiske mittfältaren Tiago och brassebacken Cris – och har kommit ner för att diskutera igenom det nya livet i den nya klubben i den nya staden.

– För mig är det skönt att det är en större stad än Rennes. Det är gött, man kan gå ut och ta en kaffe och det är mycket folk i rörelse. Caféer och restauranger finns överallt, och de är ju jättekända för maten här. Nu har inte jag haft sådär jättemycket tid att gå ut och käka, och de flesta maträtter som de är specialister på verkar vara lite tyngre rätter som man kanske äter mer på vintern...

Kim Källström gör en gest ut genom fönstret och låter meningen tona ut i ingenting. Lyon må vara en av Europas kulinariska huvudstäder, men det är ju faktiskt inte därför han har kommit hit.

Han är här för att etablera sig i ett av Europas allra bästa fotbollslag, för att bli den tredje svensken som spelar regelbundet i ett lag med realistisk chans att vinna Champions League.

– Det kändes verkligen speciellt när Lyon hörde av sig. Jag kom till Frankrike som utlänning, var i en liten klubb i två och ett halvt år och fick en känsla för vad som gällde i den här ligan. När sedan den överlägset största klubben i landet visar sig vara intresserad så vet jag ju att det precis lika gärna hade kunnat plocka vilken annan mittfältare som helst de ville ha från hela ligan.

Det är en väldig bekräftelse på att det verkligen har gått väldigt bra de här åren. Det är en helt annan dignitet på klubben jämfört med Rennes. Här spelar jag ju för att vinna saker. I den första officiella match jag spelade för klubben så vann jag en titel, Les Trophée des Champions.

Verkligheten för Källström ser ut som följer: Tillsammans med Tiago och Juninho slåss han om två offensiva mittfältsplatser.

Än så länge är han tredjeval, men det innebär verkligen inte att han sitter fastnitad på bänken utan att få gå dit luften är het.

Visserligen har han börjat som avbytare när läget varit som skarpast – i Champions League-matcherna ¿ men han har alltid fått hoppa in. Och i ligan är han faktiskt den i trion som gjort allra flest minuter på planen.

– De första månaderna har gått otroligt bra, både för mig och för laget. Jag visste att det skulle bli tuff konkurrens, men vill du vara i en klubb av den här kalibern så är det ju så. Jag har fått göra mina matcher, och det har gått väldigt bra. Det är väldigt viktig att få den starten – du kan aldrig ändra ett första intryck.

Det är så du har resonerat som nykomling i en så här stor klubb?

– Ja, man måste visa att man är bra, ju. Kommer man till en ny klubb måste man visa att man förtjänar att vara där. Man måste visa att man förtjänar respekten från de andra spelarna. Det är enda sättet. Man kan ju vara en jätterolig kille och dra skämt i omklädningsrummet, men respekt får man bara genom att prestera på planen.

Känns det som om du behövde dina år i Rennes för att bli mogen den här uppgiften? Att det hade varit svårt att ta steget till en sådan här omgivning direkt?

– Jag ser ingen anledning för Lyon att åka till Sverige och köpa en spelare som spelar där. De behöver inte hämta spelare därifrån. När man flyttar ut från Sverige tror jag helt enkelt inte att man har nivån för att spela i en så här stor klubb. Det finns undantag när det har funkat väldigt bra, men det finns långt många fler exempel när det inte funkat alls.

Den enda jag kan komma på som verkligen lyckats i modern tid är väl Fredrik Ljungberg.

– Exakt, och Ljungberg har ju en enorm kvalitet som nästan ingen annan svensk har haft de senaste tio åren. Jag är väldigt glad över att jag kom till en lite mindre klubb först; det är min erfarenhet. Rennes var så väldigt mycket större än Djurgården, men ändå fick man chansen att komma in i det utan att ha samma konkurrens och tryck på sig som det till exempel är här i Lyon. Det är tufft att komma ut från Sverige, och det var bra för mig att ha det lite lugnare medan jag spelade in mig. Ju längre jag varit utomlands har jag blivit mer och mer säker på vad jag kan och blivit bättre och bättre på att klara mig själv. Man kan inte göra allting på en gång. Min filosofi är att man måste gå framåt sakta men säkert. Bättre att gå framåt ett steg i taget än att ta ett stort kliv fram och sedan direkt ett ännu större tillbaka.

ETT PAR DAGAR EFTER UPPVISNINGEN

mot Lille gjorde referenstidningen France Football en genomgång av vad som gjorde Lyon till en sådan ostoppbar segermaskin.

De fyra punkterna som identifierades var:

Den grundmurade vinnarmentaliteten.

En mer effektiv, funktionell och välkomponerad trupp än någonsin tidigare.

En taktik och ett system som skräddarsytts för klubben och utvecklas med den.

Ambitionen, smaken för nya utmaningar.

Kim Källströms förklaringar till framgångarna går i samma riktning, någonstans mot gräns-

landet mellan rent fotbollsmässiga kvaliteter och en svårförklarad mental styrka:

– Jag tror att mycket handlar om viljan. Viljan att vinna, viljan att springa. Alla vill någonting, det är ingen som går ut till matcherna och är nöjd med att bara vara där. Jag tror att det är det som är nyckeln. Här är det fart. Alla ger allt de har på träningar, vi är väldigt välorganiserade och alla jobbar väldigt hårt i defensiven. Det finns ingen som inte är med och försvarar, utan det gör alla elva.

Källström fortsätter:

– Ta Florent Malouda. Jag tycker att han är franska ligans bästa spelare. Han är i princip komplett som fotbollsspelare, han har allting och är riktigt galet bra. Det man kanske inte tänker på är att han gör ett minst lika bra jobb defensivt som han gör framåt. Han jobbar oerhört hårt, och detsamma gäller sådana som Wiltord och Govou.

Nu när samtalet väl glidit in på de nya lagkamraterna kommer orden snabbt.

Efter Arsenal var Lyon den klubb i världen som hade flest representanter i sommarens VM. Här finns så många spelare att hylla att superlativen nästan inte räcker till.

– Oj... Tiago är en extremt komplett spelare och Juninho är ju bara fantastisk. Händer det något, så då vet man att han är inblandad. Sedan har han ju de mest vansinniga frisparkarna också. Jag har ingen aning om hur han bär sig åt. Abidal är oerhört bra" Mahamadou Diarra var fantastiskt bra, det hann jag märka innan han försvann till Madrid" Alla är bra. Jag kan verkligen sitta och hålla på så här hur länge som helst.

Utanför planen... Hur märks det där att du numera tillhör en riktig tungviktare till klubb?

– Jomen, det är klart att det märks" De betalar bättre, till exempel, haha.

Jo, det märks ju onekligen i vardagen...

– Allt är mycket större, men samtidigt mycket smidigare. Så kan man säga. Annars är det väl nästan överraskande hur mycket en stor klubb som Lyon ändå påminner om Rennes. Det finns skillnader, visst, men det finns betydligt större likheter. Och just det, att allt flyter på smidigt och inte är så jäkla komplicerat, tror jag är en annan förklaring till att allt går så bra för klubben.

Hur skulle du själv summera Olympique Lyon för någon som inte vet vad ni står för?

– Som en klubb som fungerar väldigt bra och mår väldigt bra. En klubb som har väldiga visioner, som verkligen brinner för att etablera sig högt upp. Vi håller på att bli en riktigt stor klubb i Europa, och det är ju bara resultat som ger den statusen.

Ja, som ni spelat i höst måste ni räknas till en av huvudfavoriterna till Champions League-bucklan. Vad tror du själv om chanserna att vinna?

– Det är i alla fall möjligt.

Utveckla.

– Först och främst ska man ju ha ett ruskigt bra lag för att ens kunna vara med och få chansen – och det har vi ju. Vi har visat det, och vi vet att vi kan. Sedan gäller det att vara på topp både fysiskt och spelmässigt i rätt läge. Det gäller att ha lite flyt" Skjuter stolpe-in i stället för stolpe-ut. Det låter som klyschor, det här, men det är så oerhört, oerhört lite som skiljer. Lyon höll på att slå ut Milan förra säsongen, men så var det någon som stod i lite fel position på slutet – och så hade man åkt ut.

När det här skrivs har Kim Källström fortfarande aldrig varit med om att förlora med sin nya klubb.

Han har spelat åtta ligamatcher och vunnit sju av dem. Han har varit delaktig i två Champions League-matcher och vunnit båda. Och så var det Les Trophée des Champions, den där försäsongsmatchen mellan liga- och cupvinnarna som Lyon givetvis också vann.

– Det är väldigt, väldigt roligt med fotboll just nu. Det är skönt att komma av planen och ha vunnit och man känner att det har varit en och en halv timmes jävligt gött lir.

Det är ganska få fotbollsspelare förunnat att gå igenom en sådan här period.

– Jo, så är det ju. Man får passa på och njuta, men det är inga problem. Det är jävligt kul att vinna. Att vinna är fantastiskt roligt.

Källström funderar, korrigerar och summerar:

– Eller kul" Det är ju inte så att man sitter och asgarvar hela tiden, men man får en skön känsla i kroppen. Och den känslan är inget som går att skapa på något annat sätt. Att vinna är också en drog. Man måste uppleva det hela tiden och man får större och större krav.

I MAG 1968 LEDDE EN

19-årig Jean-Michel Aulas en grupp studenter under de mytomspunna upploppen vid Sorbonne-universitet i Paris.

Motiven till protesterna var brokiga, men den gemensamma nämnaren var en vilja att förändra, att skaka om, att ge den lilla människan chansen att spränga sig in bland samhällets tunga makthavare.

I dag står han återigen där, Aulas, som en historielös uppkomling som stångar huvudet mot barrikaderna och vill in bland den traditionella aristokratin.

Då var målet parlamentet och den politiska makten – nu är det Champions League och fotbollens finrum.

Lyon har vunnit den franska ligan fem år i rad och redan lagt grunden för en unik sjätte titel. Bryr någon sig?

Nja, inte på riktigt, riktigt allvar. Tre säsonger i rad har OL också åkt ur Champions League i kvartsfinalen. Så länge de inte lyckas ta – minst – ett steg till kommer de inte fullt ut att accepteras som en av de verkligt stora elefanterna.

De kan slå Real Madrid hur många gånger de vill i gruppspelet, men när allt kommer omkring har spanjorerna fortfarande vunnit nio Europacuptitlar och Lyon noll.

Jean-Michel Aulas vet det, och även om han inte vill säga det rent ut så störs han av det. Han störs väldigt mycket av det.

– Det som kan irritera mig är att alla framsteg vi gör nästan ignoreras på grund av att en stolpretur går emot oss i den 89:e minuten på San Siro. Som att det skulle innebära att vi inte är en klubb att räkna med.

När Chelsea bestämde sig för att Michael Essien var innermittfältaren de skulle ha räknade de med en snabb, smidig affär. Vad de inte hade med i kalkylen var en Lyon-president som var så envis att en hel sommar gick till spillo. Bara ett hundratal miljoner sistaminuten-kronor från Roman Abramovitj räddade affären från kollaps.

Viljan att göra en god affär var såklart en stor drivkraft för Aulas, men ännu större var känslan av att inte bli tagen på allvar och behandlad med respekt.

– De behandlade oss som om vi vore trångsynta franska bönder med en basker och en baguette

("béret et baguette")

, muttrade Aulas efter förhandlingarna.

Nu när han pratar med Sportmagasinet är han dock ännu mer optimistisk än han brukar. Just den här veckan har han nämligen fått beskedet att fransk lag kommer att ändras så att fotbollsklubbar kan börsnoteras.

Det är en förändring som Aulas kämpat för i ett årtionde, och en förändring som gör att han verkligen – verkligen – tror på OL som en av Europas allra största klubbar.

– Det öppnar helt nya möjligheter för oss. Vi kommer till exempel att kunna finansiera en helt ny arena, med 60 000 platser i stället för 40 000. Bara det kommer att ge oss 40–50 miljoner euro i nya inkomster varje år. Om franska klubbar ska ha en ärlig chans att tillhöra Europas toppskikt var det här en fullständigt avgörande händelse.

Fransk fotbollsdebatt har länge påmint om svensk. Här som hemma fördelas inkomsterna från tv-avtalen någorlunda jämnt mellan små och stora klubbar, och här som hemma hålls de allra mest astronomiska fotbollslönerna nere av ett förhållandevis strikt skattesystem.

Aulas menar att det ger de franska klubbarna nackdelar som bara en börsintroduktion kan kompensera.

– Det har varit som att försöka springa ett 100-meterslopp som den enda i startfältet med en 200 kilos ryggsäck.

Pengar från bilskolor och frisörsalonger kan tydligen göra en klubb fullständigt överlägsen på hemmaplan, men för att dominera Europa krävs grövre artilleri.

Enligt Jean-Michel Aulas – mannen som hela Lyon kallar "Le Pres" – är La Bourse kanonen som klubben väntat på.

– Vi kommer att kunna ge oss ut på fantastiska äventyr som inte hade varit möjliga utan börsen. Det kommer att ge de små en chans mot de stora, en klubb som oss själva en chans att på allvar ta upp kampen med ett Chelsea.

JO, DET DÄR LÅTER JU HELT OKEJ,

även för skaran som krampaktigt håller för öronen så fort ordet "fotboll" nämns i samma mening som ordet "ekonomi".

Fantastiska äventyr, små får chansen mot stora" Plötsligt låter ju företagaren Aulas förvillande lik idrottsidealisten Aulas, den där gammaldags sorten av klubbledare som så många fortfarande hoppas ska segra.

Det låter bra – men hade du återberättat det för fotbollspuritaner i Frankrike hade de hånskrattat på det där sättet som både är rått och uppgivet på samma gång.

Olympique Lyon har länge varit föraktat på de flesta franska kortsidor.

Jean-Michel Aulas har tagit över titeln som fransk fotbolls mest avskydde man från Marseilles gamle mutkolv Bernard Tapie.

Mycket av motviljan har OL givetvis automatiskt dragit på sig genom att vara bäst – så fungerar idrotten – men minst lika mycket har de samlat ihop till just genom att vara sådär företagsmässigt annorlunda.

Tänk er själva. Från ingenstans kommer plötsligt en affärsman och blåser liv i en bortglömd klubb utan historia från en rik del av landet som tidigare struntat i fotboll. På 20 år går uppkomlingen från det stora ingentinget till det totala överflödet – och den gör det samtidigt som den strör smått förmätna självklarheter om ekonomiska kringaktiviteter och stundande börsnoteringar omkring sig.

Det är lite som om Café Opera skulle ha struntat i att implodera i superettan, och i stället dealat sig upp till en position som svensk fotbolls klart dominerande klubb.

OL kontrasteras ofta mot grannen Saint-Étienne, den traditionstyngda lilla gruvstaden med det stora laget som vann tio ligatitlar på 25 år och gick till Europacupfinal redan 1976.

"Aulas, du har köpt titlar. Nu kan du köpa dig supportrar", stod det på en av de grönvitas banderoller under ett derby för några år sedan.

Stora delar av fransk fotbollsrörelse nickade instämmande. Många struntar blankt i Lyons storslagna ambitioner att erövra Europa, och drömmer snarare om att få tillbaka en liga med lite spänning i.

I samband med säsongsupptakten gick också Bernard Tapie – just den Tapie som blivit av med titeln som

"le patron du foot français"

("fransk fotbolls fader") – till ett angrepp mot sin tron-arvinge som var lika ursinnigt som uppmärksammat:

– Jag är chockad över hans beteende, av hans arrogans. Hans uppförande har gått över alla gränser, och han tror att han kan göra vad han vill. Ta exemplet med Franck Ribéry, som är kontrakterad till Olympique Marseille. Aulas struntade i det, och tog ändå direktkontakt med spelaren. När man står på toppen uppför man sig inte på det sättet mot dem som är nedanför. Aulas beter sig som en gängledare.

När jag tar upp saken med Aulas rycker han bara på axlarna:

– I Frankrike har vi den tråkiga situationen att vi alltid vill sänka den som har kommit upp sig. Det finns minst tio klubbar i det här landet som har samma grundförutsättningar som vi – de har bara inte tagit vara på dem. Vad ska hända för att folk ska bli nöjda? Ska vi sänka oss till deras nivå, eller borde de höja sig till vår? Vilket verkar mest logiskt?

EN VECKA HAR GÅTT

sedan Lyons monumentala massaker av Lille, och jag har givit mig ut på vägarna.

OL ska spela bortamatch mot Sochaux, högt uppe i den glesbefolkade bergsregionen Franche-Comté vid den tyska gränsen. Här försörjer sig befolkningen antingen genom den stora Peugeot-fabriken eller genom boskapsskötsel.

Lyon är bara tre timmar bort med all sin kultur och gastronomi, men någonstans ovanför Jurabergen finns en mental barriär som verkar ogenomtränglig.

Det brukar heta att Frankrike är det enda landet i västvärlden där ordet bonde inte anses nedsättande, och även om det inte gäller i Lyon stämmer det definitivt bland de här skogiga kullarna.

I den här regionen har man alltid satt stolthet i att leva av det jorden ger, att bygga bilar med händerna och skapa fotbollslag av egna talanger. Sochaux är precis ett sådant där ställe där OL brukar få ett hett mottagande.

Jag väntar mig en fientlig atmosfär, men jag blir rejält förvånad. Kanske har ändå framgångarna ute i Europa – nu senast demoleringen av Real Madrid och proffsjobbet mot Steaua Bukarest – öppnat dörrar som tidigare verkat så låsta.

Kanske håller 2000-talets Olympique Lyon till sist på att bli en fransk motsvarighet till 1980-talets IFK Göteborg, ett lag som positivt engagerar nästan hela landet.

Grégory Coupet, Flourent Malouda, Kim Källström och alla de andra hälsas i stället av varma, entusiastiska applåder. När Juninho Pernambucano presenteras är jublet så högt att det nästan skingrar de blytunga regnmolnen.

Lyon imponerar inte på samma chockartade sätt som helgen före – ett monsunregn spolar bort de möjligheterna – men de vinner ändå efter ett sent mål av Sylvain Wiltord.

Slutsignalen går, och hemmapubliken klappar artigt de segrande gästerna av planen.

En vecka med Olympique Lyon har gått, och det var länge sedan jag blev så imponerad av styrkan i en klubb på frammarsch.

Bara slutklämmen återstår, och mannen de kallar "Le Pres" hade inte varit

"Le Pres"

om den inte hade varit hans.

Jag återvänder till intervjubandet med Jean-Michel Aulas, lyssnar på hans paroller ännu en gång, spolar tillbaka och lyssnar igen. Till slut har jag hört nyckelmeningarna så många gånger att jag inte kan låta bli att tro på dem själv:

– Olympique Lyon kommer att vinna Champions League. Det är oundvikligt. Frågan är bara när.

DET HÄR ÄR LYON

Erik Niva (REPORTAGET PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS NOVEMBERNUMMER 2006)