Fortfarande hungrig

Storebror Jönsson vill bli ännu större

Foto: Jimmy Wixtröm
SPORTBLADET

KARLSTAD-SUNNE

Han älskar Färjestad och Tre Kronor.

Han hatar att förlora.

Känslorna har gjort Jörgen Jönsson till en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna.

- När vi förlorar blir jag en dålig person, säger 32-åringen i en stor intervju om tiden i NHL, idolen Michael Hjälm och en storebrors lillebrorskomplex.

Det var dan före doppardan 2001 och julefriden hade lagt sig över Värmland, Karlstad och Löfbergs Lila Arena. På Färjestads träning var det så lugnt att försäljningschefen Thomas Rundqvist och sportchefen Håkan Loob vågade ge sig ut på isen och plocka ut ett varsitt lag för att spela en, låt oss kalla det skrattmatch.

Det blev för mycket för Jörgen Jönsson.

Hur fan kan man träna utan att ge järnet, utan att offra allt för sina lagkamrater, hur kan man garvande se på när motståndarna gör ytterligare ett mål, hur kan en högavlönad målvakt som Martin Gerber, utan tillstymmelse till självkritik, vittja nätet oftare än en

makrillfiskare i Västerhavet?

Hans blod började koka, ögonen övergick från blått till svart. Till slut kunde han inte hålla sig längre. Han kastade klubban och lämnade isen utan att säga ett ord.

När de andra spelarna lekt färdigt kom de till omklädningsrummet, men det var tomt. Hade Jörgen redan tagit sig till restaurangen, där årets jultallrik skulle avnjutas? Nej, inte där heller.

Färjestads lagkapten bröt träningen och åkte hem i protest mot en inställning som inte stämde överens med hans egen.

– Det gav mig ingenting att köra runt där och skratta. Det finns andra kvaliteter jag kan fylla mitt liv med. Är jag där vill jag träna, säger han.

Nu, en ljummen augustikväll 2005, sitter han i ett svettstinkande, teglat omklädningsrum i Sunne. Färjestad ska möta Djurgården i en vänskapsmatch. Ja, det är åtminstone så som omvärlden ser på matchen. För Jörgen Jönsson existerar inga vänskapsmatcher. Allt som innehåller ett tävlingsmoment – sedan må det handla om sällskapsspel, frågesport eller konsten att pissa längst i motvind – ska vinnas. Jörgen snörar om skridskorna, klunkar vatten ur sin plastflaska, torkar av visiret och vänder sig några minuter före nedsläpp till de andra spelarna i omklädningsrummet. Han är inte ledartypen som talar i ett, men när han väl talar lyssnar omgivningen.

– Kom igen nu, gubbar. Det är viktigt att vi startar bra. Vi ska skicka hem dem till "Estocolmo" igen.

Tre perioder senare har han svarat för ett mål och tre assist. Färjestad vinner med 9–1. Sällan har en buss rullat så tungt bort från parkeringen vid Sunnevi ishall som när spelare och ledare i Djurgården ska inleda den drygt 40 mil långa hemresan.

Jörgen Jönsson mår betydligt bättre.

– Vinnaren är glad, uppåt och sprallig. Då sitter jag och njuter. När vi förlorar är jag besviken, arg och lättretad. Jag blir en dålig person, helt enkelt.

Händer det ofta att du blir skogstokig?

– Nej, men jag tycker inte om när man skrattar i omklädningsrummet efter en förlust, även om det är för att lätta upp stämningen. Det rimmar illa. Har man förlorat ska man åtminstone vara besviken tills man kommer hem.

Är det en inställningsfråga?

– Självklart. Tar man till skrattet efter tio minuter har man redan kommit över förlusten och kommer man över det så snabbt är man van vid att förlora.

Det är inte bra. Man måste hata att förlora. Det har jag alltid gjort. Jag kan inte komma ihåg, när det väl har gällt, att jag har ryckt på axlarna vid en förlust.

Många beskriver dig som den tyste ledaren.

– Det är nog så. Jag peppar på och känner mig ibland tvingad att säga något, men det är bättre att var och en sköter sin uppladdning. Som lagkapten försöker jag i stället göra mitt yttersta för laget och på så sätt visa hur det ska gå till. Har vi varit riktigt dåliga kan jag skälla efter matcherna. Det skäms jag inte över. Å andra sidan säger jag till när det är bra också. Jag försöker vara rättvis och förmedla de känslor jag har inombords. Ibland är det säkert fel, men jag måste agera som jag lever.

Vad kan man kräva av Färjestad i vinter? Alla räknar med att ni ska slåss om guldet den här säsongen också.

– Vi har material att vara ett topplag. Vi har "Hento" (Daniel Henriksson) i mål och nu har han fått chansen att visa vad han kan under en säsong. Om (Per) Hållberg blir frisk ser det riktigt bra ut bland backarnas och på forwardssidan ser det ut nästan likadant som förra säsongen. Kan Jesper Mattsson starta där han slutade i fjol blir han en verklig offensiv kraft.

Ni har spelat fem SM-finaler i följd.

– Ja, och förlorat fyra av dem. Det är lite surt.

Lite?

– Jävligt surt. Det var ett diskret svar. Det är klart att vi känner revanschlusta. Det som driver mig ännu mer är att jag själv vill prestera och visa att vi kan vinna.

Så du känner ingen mättnad?

– Nä, nä, nä. Att vinna SM är fantastiskt. Har man en gång gjort det vill man göra det igen.

Blir det som en drog?

– Faktiskt. Man vill ha det i sig, känna den där känslan igen.

Har det alltid varit din stora drivkraft?

– Ja, vinster, att vinna matcher, att göra poäng. Jag tror att det är det som har gjort att jag har utvecklats så som jag har gjort. Jag har alltid hatat att förlora. Jag är världens sämste förlorare. Det svider som tusan.

Det märks. Du har en extremt hög lägstanivå och slutar aldrig jobba.

– Har jag en taskig dag på jobbet får jag väl för fan se till att min kompis har bästa förutsättningar att göra något bra för oss. Jag kan inte lägga mig ner och hoppas att folk ska tycka synd om mig. Det är ingen som gör det.

Lärde du dig att hata förluster redan som barn? Du och din bror, Kenny Jönsson, växte upp i Ängelholm och var grannar med bröderna Elvenes, Roger, Stefan och Tord. Hyfsat kvarterslag...

– Ett tag var vi jävligt bra. Det fanns ett, två... elva hus där vi bodde och vi var åtminstone

12-13 grabbar som var i samma ålder och hade provat på hockey. Det var jävlar i mig matcher på somrarna. Då rök både det ena och det andra, men det fick föräldrarna stå ut med.

Vad minns du från din elitseriedebut med Rögle 1992?

– Vi mötte Malmö i premiären och det var dimma över hela planen. Vi höll på att bryta matchen, så det var ett jävla liv. Jag spelade inte från början men fick komma in efter ett tag och spelade med Micke Hjälm och Heinz Ehlers. Då tänkte man inte. Det var bara att blåsa på. Det sitter kvar. Jag kommer ihåg första matchen, första målet, första matchen med Färjestad, första matchen med landslaget.

Varför blev det just Färjestad när du lämnade Rögle 1995?

– Jag vet inte. Först var det lite HV och ganska mycket Malmö. Det var det som låg närmast till, men vi höll tyst om det. Jag förhandlade med Malmö, men det rann ut i sanden när det gick två månader utan att de svarade på ett nytt förslag som vi hade skickat. Då träffade jag HV. Sedan ringde Conny (Evensson), som var sportchef och tränare i Färjestad. Jag åkte hit, blev väl bemött och kände direkt att det här var skitbra. Det var ordning och reda och klubben hade en plats jag kände att jag kunde ta. Sedan gick det ganska fort. Jag gjorde klart med dem redan i april-maj, men sedan drog det ut på tiden innan allt blev klart.

Ja, det var ett jäkla liv.

– Malmö påstod att jag hade skrivit på för dem, men det hade jag inte gjort.

Grejen var att Malmö hade betalat Rögle en slant för mig och eftersom jag gick till Färjestad såg de pengarna flyga all världens väg. Det är klart att de kämpade med näbbar och klor för att få tillbaka pengarna och det fick de ju till slut.

Hur ser din kontraktssituation ut?

– Det gäller detta och ett år till. Sedan är jag 35 år.

Blir det Värmland för gott efter hockeyn?

– Jag flyttar inte direkt när jag slutar i alla fall. Om det sedan dröjer ett år, tio år eller att jag aldrig flyttar till Ängelholm kan jag inte bestämma nu. Mina barn är värmländska och min fru ska bli lärare. Får hon jobb stannar vi för den sakens skull.

Vad vill du göra själv?

– Jag hoppas få ett jobb inom organisationen. Vi har pratat om det lite grand och det tilltalar mig mer och mer. Färjestad är en välmående förening som vill ligga i bräschen och testa gränserna. Det är inspirerande. Men jag vill inte bli lagledare eller tränare. Det tar ju lika mycket tid, så då kan jag lika väl fortsätta spela. Däremot vore det jäkligt skoj med en kansli- eller marknadsroll, så att man ändå kan springa förbi omklädningsrummet och säga hej till grabbarna.

NHL-proffsen saknas inför den kommande säsongen. Hur tror du att det påverkar intresset för elitserien? Ja, det kanske även har påverkat er spelare.

– Nej, det känns som att nu jävlar ska vi visa att vi kan i alla fall. Det var ju många svenska spelare som, trots att alla lag hade NHL-spelare, var framträdande och låg högt i poängligan. Att spelare som "Foppa" och Zetterberg fattas vet jag inte hur folk kommer att ta, men jag tror att intresset höjdes tack vare dem. Folk tyckte det var roligt att se dem och går tillbaka igen.

Å andra sidan var det många som inte lyckades, som Markus Näslund.

– Precis. Han skapade inte mycket glädje i Modo och vi hade ett par killar här, bland annat (Mike) Johnson, som hade det väldigt tufft. Det ser folk, att alla som spelar i NHL inte är stjärnor.

Samtidigt var det kanske ett bevis på att elitserien håller högre klass än vad många trodde.

– Ja, jag tror att många av killarna som kom hit blev överraskade. Här är det mer taktiskt styrt än i NHL och spelarna är starka och snabba. Når man högsta nivån i Sverige går det i stort sett lika fort som på högsta nivån i USA.Skillnaden är att de är lite tuffare, lite större, lite bättre när det väl gäller.

Jörgen Jönsson borde veta. Han är lite tuffare, lite större, lite bättre än de flesta elitseriespelare och för honom gäller det alltid. Han kunde själv ha följt med Sheldon Souray, Zdeno Chara och Martin Gerber till världens bästa liga.

– HAN SPELAR SOM EN ALL STAR-SPELARE.

Är man ytterforward och spelar bredvid honom borde man vara salig.

Coachen Butch Goring tog till stora ord när stryklaget New York Islanders hade vunnit derbyt mot Rangers med 4–2 den 13 februari 2000. Föremålet för hans hyllningstal var ingen annan än Jörgen Jönsson. Han svarade för tre målgivande passningar mot Rangers, tre poäng i den föregående matchen (5–1 mot Pittsburgh), tre poäng när Islanders i omgången dessförinnan slog Tampa Bay med 5–4. Laget som ingen trodde kunde vinna radade plötsligt upp segrar och det var en svensk som visade vägen. Under den perioden var han inte bara bäst i Islanders utan i hela NHL.

Du har blivit veckans spelare i NHL. Den utmärkelsen kan ingen ta ifrån dig.

– Roligt att du har koll på det. Det är inte många som har det. Ingen har frågat mig om det tidigare. Det var en jävla vecka, helt fantastiskt.

Ja, ett mål och åtta assist på tre matcher med ett bottenlag. Det är inte illa.

– Nio plus var fantastiskt. Islanders fick stryk jämt och ständigt, men plötsligt hittade vi världens formtopp. Jag gick som på moln.

Det är ett bevis på att du hade hävdat dig mer än väl i NHL.

– Jo, jag hade klarat mig. Jag gjorde 31 poäng på 81 matcher. Jag spelade i allt från fjärde- till förstakedjan, penalty killing, power-play... Visst hade jag kunnat vara kvar. Det är jag övertygad om. Det hade varit värre att flytta hem om jag hade blivit utsparkad. Nu gjorde jag ett eget val.

Varför dröjde det så länge innan du stack till NHL? Du var 27 år när du skrev på för Islanders.

– De var inte intresserade innan dess. Det var synd. Hade jag stuckit tidigare hade det varit lättare att anpassa sig till stilen där borta. Nu hade jag redan satt bo, skaffat barn och gift mig för att leva det liv vi vill leva.

Många spelare skulle ge en arm för att få chansen i NHL. Du fick dessutom spela med din bror, Kenny, men trivdes inte och flyttade hem.

– Jag var helt slut när jag kom hem från match och träning. Då slängde vi oss i bilen för att hitta på något skoj. Nu måste vi göra det, nu måste vi göra det... Annars är det bara skitjobbigt och tråkigt. Det var en jäkla belastning, att känna att man vill lägga sig i soffan och samtidigt vill åka i väg för att familjen skulle tycka att det var roligt. Jag hade inte energi till allt. När frugan kände att hon inte pallade att vara kvar var alternativet att hon flyttade hem och jag stannade kvar. Jag har sett alltför många förhållanden gå isär på det sättet, så det var inget alternativ. Därför flyttade jag hem. Jag har aldrig ångrat mig.

Du blev tradad till Anaheim. Påverkade det ditt beslut?

– Inte något. Det blev bara bättre miljö och en bättre klubb.

Anaheim erbjöd dig tio miljoner kronor om året för att du skulle stanna. Har du tänkt på hur ditt bankkonto hade kunnat se ut?

– Ja, det är inget att hymla om. Jag vet hur det ser ut i alla fall. Jag har ett hus, jag har en bil. Visst, jag hade kunnat köpa någon mer grej, något finare hus, någon mer båt, en dyrare bil... Fast jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare. Det man inte har ska man inte gråta över. Det har inte gått någon nöd på mig.

Nej, du har inte direkt någon svältlön i Färjestad, va?

– Absolut inte. Vill jag åka på semester gör jag det. Jag gör det jag vill, behöver inte kolla på kontoutdraget om jag har råd att göra det och det.

Vad har du för bil?

– Audi.

Det hade kunnat vara en Ferrari...

– Precis. Den drömmen har jag fortfarande. Jag får väl vinna på lotto i stället.

Du har ett stort intresse för bilar och racing. Varifrån kommer det?

– Mest från pappa. Vi var alltid på Ring Knutstorp och såg bland annat Ronnie Peterson två veckor innan han körde ihjäl sig. Vi tittade på folkrace, Camaro Cup, ja, allt möjligt. Jag satt där med hörselkåpor, såg hela banan och skrek så fort det hände något. Det sitter fortfarande i. Nu har jag fått köra folk-race med Färjestad två gånger. Man blir som en djävul, vet du. Det är ingen isolering i bilarna. Värmen från motorn går rakt in i kupén. Det är kokhett och man kan inte röra sig när man dunkar in i varandra. Det är såååå häftigt, riktigt, riktigt fräckt. Jag skulle bara komma först och lyckades vinna första gången. Andra gången satsade jag stenhårt och körde rakt ut i vallen. Det vore en dröm att testa en formel- eller STCC-bil.

Varför blev det just hockey?

– Jag var bäst på det och vi bodde nära ishallen i Ängelholm. Annars har jag testat allt. Det var fotboll, tennis, pingis, landhockey, bowling...

Hur har elitserien förändrats under dina år?

– Vi tittade på ett gammalt band från 1999 eller 2000 i styrketräningsrummet. Det är en enorm skillnad. Då var det öppen is överallt och spelarna såg stressade ut trots att de hade massor av tid. Jag kan inte drömma om hur det ska se ut när man ser bilder från 1992, när jag debuterade i elitserien. Det var inte bättre förr. Elitserien har utvecklats, blivit snabbare och explosivare. Allt sker mer intensivt.

Den kommersiella delen, då?

– Vi spelare vill ha pengar och driver också på. Det är inte meningen att klubbarna ska sitta på alla pengar. Men jag sa redan när NHL-strejken drog i gång, att det är otroligt att de strejkar. Jag förstår att en spelare inte kan påverka alla, men någon av dem som har lite makt skulle ha ställt sig upp och sagt: "Vad håller vi på med? Vi strejkar för 100 miljoner när vi klarar oss lika bra på tio miljoner."

I praktiken handlade det om att den som tjänade 100 miljoner skulle kunna tjäna 150 miljoner om året.

– Givetvis, men de som tjänade mest kommer fortfarande att få mest. Ta "Foppa" som ett exempel. Han tjänade 100 miljoner. Nu tjänar han 80. Vad ska han med 80 miljoner till? Man kan inte göra av med det på ett normalt liv. Risken finns att vi är på väg dithän i Sverige också. Lönerna går jäkligt fort uppåt. I dag är det inte alls ovanligt med löner över 100 000 kronor.

Vad tjänar du? 200 000 kronor i månaden?

– Ja, precis. Jag är egentligen inte den som ska uttala mig, men många har för bra betalt. När jag kom hem från NHL tyckte man att jag skulle ligga i toppen i elitserien. Hade det varit 50 000 hade jag fått ta det, men nu var det så här. Vi får nog akta oss. Kolla på (Johan) Franzén. HV fick betala ganska mycket för att inte använda honom under en enda match. Det är otroligt och det är inte spelaren som ska be om ursäkt även om vi måste mötas någonstans.

Har klubbkänsla, med tanke på löneutvecklingen, blivit en bristvara i dagens hockey?

– Ja, men det är lätt för mig att säga, som kanske sitter med ett av elitseriens bästa kontrakt. Jag har svårt att se varför man flyttar från en klubb till en annan när det kanske rör sig om en skillnad från 50 000 till 70 000, från 80 000 till 90 000, från 100 000 till 120 000. Det kvittar. Varför ska man flytta när man redan har det bra? Det viktigaste är ju att man hamnar i ett lag där man har en plats. När jag kom till Färjestad fick jag 50 000 kronor i månaden, men det viktigaste var att jag hade en plats att spela på. Det utvecklade mig som spelare. Jag hade inte blivit gladare om jag hade fått ytterligare 20 000 kronor på bankboken varje månad. Det blir jag inte bättre av. Jag tycker att man ska se till sig själv mer utvecklings- än pengamässigt.

Vad hade du för favoritklubb som liten, bortsett från Rögle?

– Modo. De hade några spelare som var riktigt bra. Micke Hjälm var min idol. Sedan hade de Sture Andersson, Tommy Själin... Ja, det var Modo. Sedan kom Micke Hjälm till Rögle. Det är lustigt så det kan bli. Jag gillade hans spelstil. Det gick inte så fort, men han var smart och löste alla knepigheter. Jag har alltid känt att jag inte är speciellt snabb, inte speciellt stor, inte speciellt stark. Man får leva på tanken i stället. Då tittar man på liknande spelare. När jag var yngre tittade jag inte på Mats Näslund. Han var världens snabbaste spelare, men honom hade jag inget att lära mig av.

Lek med tanken att Modo, ditt gamla favoritlag, skulle erbjuda dig ytterligare 100 000 kronor i månaden...

– Pengarna har jag redan sagt nej till. Det handlar om att trivas och ha det bra. Varför ska jag flytta när jag har det bra här? På det sättet är jag ingen äventyrare. Jag är inte rastlös heller.

När insåg du att du kunde bli en spelare för landslaget?

– När man kom till elitserien med Rögle tyckte man att kunde man spela här, kunde man spela där. Den drömmen har man alltid. Fast man tror nog inte på det

förrän man är där. Jag spelade först i Vikingarna och det var häftigt att dra på sig den tröjan. Det, ett B-landslag, skulle behövas i dag. Då skulle man kunna satsa stenhårt på de bästa och inte behöva testa en massa andra spelare.

Du vann TV-pucken med Skåne, men fick aldrig chansen i juniorlandslaget. Kenny, däremot, var stjärna redan i Juniorkronorna. Är det då en storebror får lillebrorskomplex?

– Han var en "late bloomer", nästan dålig tills han var 16-17 år. Han vann också TV-pucken, men fick inte spela så mycket. Sedan, när han var 17-18 år och spelade med Rögle, gick han uppåt som en raket. Avundsjuk var jag nog, även om jag unnar honom all framgång. Vi har ju hetsat varandra i allt, att springa snabbast, skjuta hårdast, klättra högst i trädet. När han lyckades och slog igenom blev en drivkraft, att, fan, det ska jag också göra. Det tog lite längre tid för mig. Jag var nästan 20¿21 när jag slog igenom. 1992 åkte jag till Lillehammer och såg honom spela junior-EM.

Två år senare var du själv där, för att spela OS med Tre Kronor.

– Det var lustigt att komma tillbaka och få spela. Det hade jag inte en tanke på. Jag kom med i landslaget hösten före OS. Jag var reserv inför Deutschland Cup och fick följa med sedan två spelare blivit skadade. Jagörsökte ta för mig och fick spela alla matcher. I VM skulle jag vara reserv på läktaren, men då skadade sig (Patrik) Juhlin. Man måste ha tur. Fan, hade de inte blivit skadade hade jag kanske fortfarande suttit på bänken.

Du har spelat 241 landskamper...

– Det har gått fort. Man räknar ju inte kamperna utan ser bara till nästa turnering.

Jonas Bergqvist är Sveriges mesta landslagsspelare med 272 matcher. Ska han se upp?

– Nej, inte än och det vete i tusan om jag kan spela i landslaget två år till. Jag vill inte vara med bara för att jag har varit med tidigare utan för att jag är bättre än de andra. Jag hoppas att någon säger till när jag inte är tillräckligt bra längre. I dag spelar jag för att det är jävligt roligt att åka i väg varje vår och göra upp med världens bästa hockeyspelare om vilket lag som är bäst.

Lek med tanken att du blir petad efter 271 landskamper. Skulle du ringa upp Bengt-Åke Gustavsson då?

– Då skulle jag bli grymt besviken, men jag skulle inte ringa. Det lovar jag. Så lågt skulle jag aldrig sjunka.

Det blir en spännande landslagssäsong med både OS och VM.

– Ja, ett av de mål jag har är att komma med truppen och få spela ett fjärde OS. Det skulle vara skithäfitgt.

Hur skadades landslaget av sexskandalen under Sweden Hockey Games?

– Rätt mycket, tror jag. Det var jävligt klantigt gjort av dem.

Varför går man ut över huvud taget? Tre Kronor kom fram till hotellet först vid ett-tiden på natten.

– Jag vet inte. Det händer att vi går ut titt som tätt, skulle jag vilja säga. Det låter som att det är ofta, men det är inte så jag menar. Vi går ut, men på ett annat sätt. Det var fler som var ute den natten. Det vet jag. De gjorde inget dumt, tog några öl, snackade och gick hem och lade sig.

Det var alltså fler än de som blev omskrivna i tidningarna som var ute på krogen?

– Ja, det är ingen hemlighet, men de raggade inte på någon brud. De var ute och hade trevligt. Det är synd om de tre. Synd. Ja, det är det ordet som passar bäst. Det är synd om tjejen, det är synd om de tre som har satt sig i en så jävla taskig dager gentemot alla. Jag uppfattar dem inte som sådana personer. Det är inte så att de går runt och pratar sex och snusk hela dagarna. Det är fullt normala människor. Varför det hände vet jag inte.

Har du pratat med dem?

– Nej, jag har inte träffat dem. Jag är inte direkt kompis med någon av dem och vill inte lägga mig i det där. Det är deras business. Det är hårda "pix", men det är deras eget fel.

Du har spelat tio VM-turneringar, men det är inte ovanligt att andra spelare tackar nej. Händer det att du blir förbannad på dem?

– Nej, men jag kan bli besviken. Varför tackar han nej? Jag är i samma situation och vet att man kan känna sig mätt och inte palla. Då är det bättre att ha ett ungt och hungrigt lag med killar som vill vinna, som verkligen vill vara där. Kolla på årets VM-lag. Det är ett exempel på det. Alla kom med sina World Cup-lag och vi var fruktansvärt nederlagstippade inför turneringen. Till slut blev vi fyra – och fick beröm. Tidigare har vi blivit tvåa, tvåa, trea och trea och fått skit. På något sätt gick vi hem hos folket. Oftast är det bättre med hungriga killar som vill offra sig.

Det är känt att det har funnits NHL-proffs som bara har glidit in, inte visat hjärta och skapat dålig stämning.

– Ska man dit bara för att vara där blir det inte samma sak. Det kostar på. Ingen ska tro att det finns någon hockeyspelare som gör vad han vill utan att det gör ont. Man får mycket hugg och slag. Kommer det då någon som inte vill ha ont blir det inte bra.

Men du är beredd att ta ytterligare några smällar för svensk hockey?

– Ja, jag vill att någon säger ifrån den dag jag inte gör det. Jag vill prestera. Jag vill vara bra. Det är viktigast, säger Jörgen Jönsson.

Stefan Holm (INTERVJUN PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS OKTOBERNUMMER 2005)