Sprintåkning – så blev det stort i Sverige

Från motstånd till VM-medaljer

Foto: Jerker Ivarsson
SPORTBLADET

Thobias Fredriksson, Björn Lind, Peter Larsson, Anna Dahlberg och Emelie Öhrstig.

Fem svenska medaljhopp i skid-VM.

Sprintspecialisterna ska göra Sverige till en vinnare i längden.

Finns det olika grader av bakfylla? Bröderna Fredriksson försöker reda ut frågan men har svårt att komma överens. De ligger utsträckta i en dubbelsäng och kivas som bara syskon kan på ett pensionat i en by som heter Pennar.

Thobias, sprintvärldsmästaren, berättar hur kroppen reagerar efter en tävling.

När han går till final, vilket han brukar göra, åker han fyra lopp på minst 1 100 meter. Det låter inte så märkvärdigt, men till saken hör att han inte hinner återhämta sig mellan varven. Det är bara att titta på tidsprogrammet för den stundande världscuptävlingen i Asiago för att förstå vilken urladdning det handlar om. Tidskvalet, med totalt 79 åkare, inleds klockan 09.30. Knappt tre timmar senare har det körts fem kvartsfinaler, två semifinaler, en B-final och den A-final som alla åkare vill nå. Thobias Fredriksson berättar hur huvudvärken maler efter ett sådant dagsverke, hur han får värk i benen och känner sin uttorkade kropp skrika efter vätska.

I den här världen behöver man tydligen inte ens smaka på segerchampagnen för att drabbas av något som bäst jämförs med en sällsynt elak baksmälla.

– Då skulle du veta hur det känns när man sitter på Gardermoen och väntar på planet hem efter femmilen i Holmenkollen, kontrar Mathias, som har vunnit den totala världscupen och är en av världens bästa längdskidåkare.

SYSKONPARET FRÅN DALS-ROSTOCK

brukar besöka varandras världar med jämna mellanrum och det är därför Mathias Fredriksson har kommit till norra Italien, till en by som är så liten att du måste använda lupp för att hitta den på kartan. Någon kilometer från deras tillfälliga bostad, på en golfbana bortom de vidsträckta fälten, ser en vit orm ut att ringla fram i den gröna landskapet.

Det är så det brukar se ut när sprintvärldscupen kommer till Asiago.

Arrangörerna har de senaste veckorna fraktat 250 lastbilsflak med snö från Altopiano di Asiago och lanserar nu evenemanget som "miraklet på golfbanan i Asiago".

Kritikerna skulle föredra ordet "spektaklet".

Sprint har alltid delat in skidvärlden i två läger, för och emot. Motståndarna har svårt att se likheterna med traditionell skidåkning och ifrågasätter hur en seger i en på alla sätt konstgjord sprinttävling på den italienska landsbygden kan ge 100 cuppoäng och 15 000 schweizerfranc – samma belöning som för en vinst i Holmenkollen.

Thobias Fredriksson har alltid fått försvara sin sport.

– Stjärnorna som fanns när sprinten kom såg inget positivt eftersom det var till deras nackdel. Det fanns väldigt många motståndare och det är ju alltid deras röster som hörs.

Förstod du dem?

– Jag skulle säkert ha reagerat på samma sätt om det hade varit till min nackdel. Man tycker om det man är bra på och jag har alltid hävdat mig bra i sprint. Jag är relativt snabb jämfört med övriga världsåkare och det passar mig att åka man mot man.

Vad har sprinten betytt för skidåkningen?

– Den har blivit en arenaidrott som kan arrangeras på både möjliga och omöjliga platser. Vi har kört runt slottet i Stockholm, på Karl Johann, i en mässhall, på en velodrom och i storstäder. Kommer inte publiken till idrotten får man ta idrotten till publiken. Det är ypperligt att världscupfinalen går på Ullevi i år. Det blir ett kanonarrangemang, säger Thobias Fredriksson.

Hans äldre bror, Mathias, är inte lika lyrisk och ser helst två separata världscuper.

– Jag var väldigt skeptisk när sprinten kom. Det var väldigt långt från det vi höll på med och tränade för. Nu tycker jag att sprinten är bra eftersom sporten har fått egna fixstjärnor. Det är högt tempo och spännande spurtuppgörelser.

Skillnaden mellan sprint och traditionell skidåkning är dock fortfarande stor.

På herrsidan är det omöjligt att vara bra på både och. Jag tycker att man ska separera det helt eller titta på tennisen och golfen och införa Grand Slam-tävlingar med extra poäng och mer prispengar. Om åkarna fick välja mellan att vinna femmilen i Holmenkollen eller sprintloppet i Asiago skulle hundra procent välja femmilen, säger Mathias Fredriksson.

DEN FÖRSTA SPRINTTÄVLINGEN

med världscupstatus – en stafett i Seefeld, Österrike – avgjordes den 2 februari 1996. Två dagar senare, i tyska Reit im Winkl, avgjordes det första individuella racet. Åkarna tävlade man mot man, en ren utslagningstävling där Torgny Mogren, Håkan Nordbäck och Daniel Gideonsson försvarade Sveriges färger varken hellre eller bra.

Bara FIS-pamparna och de som var lyckosamma accepterade sprinten som sport.

Längdskidåkning var ju en idrott där myrträning följdes av upp till fem mil långa kraftmätningar med mjölksyra, krampkänning och kroppsvätskor som frusit till istappar. Ryssarna gick så långt att de vägrade åka sprint, och i Sverige ledde Per Elofsson protestmarschen. Under tio års tid hade han med en träning som andra skulle kalla tortyr härdat sin kropp för de långa distanserna. Vad han upptäckte med sprinten var att han samtidigt hade tränat bort all explosivitet. 1999, då FIS beslutade att öka antalet sprinttävlingar från fyra till sex, insåg han direkt att han inte skulle vinna världscupen.

– Nu är jag chanslös. Jag är ingen sprinter. Förra året åkte jag en sprinttävling och blev utslagen direkt. Sex av 21 lopp är 28 procent av alla tävlingar. Ska jag vinna den totala världscupen krävs det att jag vinner alla övriga lopp och det är omöjligt. Är det rimligt att en-två minuters åkning är lika mycket värt som en femmil? Nej, sprintloppen borde ha en egen världscup, tycker jag och många andra åkare.

Skidförbunden i Sverige, Norge, Finland och Estland protesterade mot världscupprogrammet, men det internationella skidförbundet FIS har inte lyssnat på någon kritik. Sprint skulle bli ett barn i skidfamiljen, älskat eller inte, för i det här släktet är det FIS som bestämmer.

– De bättre åkarna var inga sprinters och det var så vi ville ha det. Vi ville ha nya namn som gjorde reklam för sporten och det har vi fått, säger Bengt Erik Bengtsson, 64.

Han heter så, mannen som visade världen att skidåkning på längden inte behöver vara en uthållighetssport utan också kan handla om höga farter, vurpor, närkamper och målfoto. Vårvintern 1994 stod han i en hockeylada någonstans i Slovakien och såg skidåkare med vallade skidor och vässade armbågar åka sida vid sida på en tillfällig bana. Sprintåkning var inget nytt på kontinenten, men det var en ny bekantskap för svensken som under många år var FIS tävlingsdirektör.

– Jag såg att det fanns en potential att utveckla idén. Tanken var att skapa nya ansikten inom längdsporten. Tidigare var det samma gamla namn på varje tävling. Dessutom kunde vi lägga tävlingar i städer, så att många fick se dem. Jag tror också att sprint har en större framtid än traditionell skidåkning i randregioner som USA. Den första sprinttävlingen med världscupstatus skulle förresten ha avgjorts i Minnesota 1995, men arrangörerna drog sig ur.

Du fick mycket kritik och tvingades jobba i motvind under flera år.

– I början hade vi ofta möten med de aktiva. De protesterar mot allt som är nytt, känner sig hotade av nya saker. De ville inte ha någon sprint. Svenskarna var negativa och ryssarna sa hela tiden att sprint inte är någon sport utan en cirkus. De tappade fyra års utveckling genom sin inställning. Det är först nu de har accepterat sprint.

När vände det?

– Det var tvunget att vända och det gjorde det i VM i Lahtis 2001. Sprinttävlingen var en klar succé och visade att systemet hade utvecklats och var värdigt ett världsmästerskap. Det tog fem år att komma dit. Jag var väldigt glad när medaljerna delades ut.

Brinner du fortfarande för sprinten?

– Jajamän. Jag var tävlingsledare i Peking den 29 december. Jag ska försöka utveckla sprintskidåkningen i Kina och är rådgivare till arrangörerna av VM i Oberstdorf.

Peking? Ingen skidmetropol, direkt"

– Nej, det är som att arrangera en varpaturnering på Gällivare idrottsplats.

Med televisionens hjälp når ni väl ändå storpublik?

– Ja, sprint är helt tv-anpassat och Eurosport har ju täckning över i princip hela världen. Tävlingarna startar inte på en speciell tid utan när regissören är klar. Det måste vara en hård regi och får inte finnas några pauser. 2001 och 2002 var det en del juryarbete som fördröjde tävlingarna, men då bestämde vi att man inte får lämna in protester under åken utan först efteråt. Ingen tävling, med ceremoni, får ta mer än 90 minuter.

Sprint, inte minst som tv-sport, har blivit oerhört populärt. Det som i början var ditt fel, har plötsligt blivit din förtjänst.

– Det är sant, säger Bengt Erik Bengtsson.

– ÅH FASEN!

Thobias Fredriksson har slagit sig ned bredvid förbundskaptenen Per-Erik "Peken" Rönnestrand för att gå igenom tävlingsschemat i Asiago. Han har blivit världsmästare och vunnit sprintcupen, men fungerar ändå som ett slags försökskanin i en sport utan självklarheter. I sprint är få tävlingar den andra lik. Är det inte underlaget, banlängden och tävlingsplatserna som förvirrar, är det utslagningssystemet.

Säsongerna 1996/97 och 1997/98 ingick bara en sprinttävling på världscupprogrammet, först i svenska Sunne och sedan i Milano. Det var där världseliten samlades i Vigorelli, den berömda velodromen. Där ska man, med facit i hand, cykla och inte åka skidor. När firman som producerade konstgjord snö äntligen fick fram material till en bana blev den delvis uppäten av regn och plusväder.

Åkarna visste inte om de skulle skratta eller gråta och upplevde samma sak när de ganska exakt ett år senare, i december 1998, återvände till Milano för att tävla inomhus på det stora mässområdet, Fiera Milano. De möttes av en 220 meter lång, extremt smal bana där den som vann starten kom först i mål. Arrangemanget var så uselt att åkarna efteråt fick räkna bort en världscuptävling.

Nu är sprintcirkusen tillbaka i Italien, precis som frågetecknen. Thobias Fredriksson kliar sig i huvudet, medan Rönnestrand förklarar:

– Om man går vidare från kvalet tävlar man alltså sex och sex. Är det sedan de två bästa i varje kvartsfinal och semifinal som går vidare, undrar Thobias.

– Ja, säger "Peken".

– Inga tider?

– Nej, säger "Peken".

– Åh, fasen, det trodde jag.

– Sedan bantar de så att det är fyra åkare i finalen.

– Fyra åkare i finalen?

– Ja.

– Spännande. Det är alltså så det går till, det senaste, säger Thobias Fredriksson.

Han har studerat banan och vet att det kommer att bli trångt i morgon. Eftersom inte mindre än 30 åkare kvalar in till tävlingen blir det sex åkare i var och en av de fem kvartsfinalerna – men det finns bara fyra spår. Även

semifinalerna, med fem åkare i varje, kan bli kaotiska.

– Den som är femma eller sexa i sista backen utför är chanslös. Ja, är du sexa in på upploppet är de andra redan i mål. Enda chansen skulle kunna vara att köra fult, men du kommer inte ikapp ändå. Banan är väldigt snabb, alltså. Det blir kaos.

Vilken är den mest bisarra sprinttävling du har åkt?

– Det värsta jag har varit med om var i Trondheim i fjol. Man sjönk två decimeter i varje skidtag. På de uppbyggda viadukterna var det knappt att man såg skidspetsarna. Det gick inte att åka skidor. Snön var som socker. Det var en parodi.

Det blir ofta gruff i sprint. Är det något man kan träna på?

Thobias Fredriksson lägger upp ett flin som berättar mer än det svar han ska leverera.

– Har du några bra tips kan du ge mig det. Det är svårt det där, men det uppstår alltid incidenter trots att ingen vill vara inblandad. Händer det något vet du att skidor och stavar kan gå av. Samtidigt kan du inte åka runt och vara rädd. Kliver du undan en gång blir du tvungen att kliva undan nästa gång också.

Vilket är det tuffaste heat du har kört?

– Finalen i Nove Mestro i fjol. Det var jag, Peter Larsson, (Tor Arne) Hetland och (Espen Harald) Bjerke. Då var det på gränsen, för det var tacklingar och jag vet inte vad. Det är det överlägset tuffaste heat jag har kört. Någonstans måste man dra gränsen, men det är upp till juryn att sätta den. Jag kliver inte undan.

- AVE, AVE, AVE!

Det riktigt mullrar i den kraftige, cigarr-rökande mannen när han från klubbhusets terrass ser åkarna mer springande än glidande ta sig uppför den första backen. Brickan på hans bröst berättar att han är här som VIP-gäst. De är inte många, gästerna. I Asiago är det i princip lika många åskådare som åkare, ledare och kameramän.

– Media tycker att det är bra och sponsorerna ställer upp. Då kör vi. Viessman betalar en miljon för en tremil i Lahtis, men 20 miljoner för en sprint i Asiago, fortsätter Per-Erik "Peken" Rönnestrand.

Handlar det om sådana summor?

– Ingen aning, men jag kan tänka mig att det är det som har drivit, att det finns en intressant penningsumma från sponsorerna. Det styr ju.

Åkarna i den ultimata tv-sporten når ändå miljonpublik. Den här dagen får de se ett svenskt landslag visa musklerna. Anna Dahlberg, Emelie Öhrstig och Elin Ek kvalar in till huvudtävlingen, och väl där går Emelie till sitt livs första A-final. Hon slutar fyra i heatet, men visar att hon blir att räkna med i VM i Oberstdorf. Boråstjejen som cyklade hem JVM-silvret 1996 vill ha nya mästerskapsmedaljer.

– Jag är nöjd, men inte jättenöjd. I sprint kan man bara vara nöjd när man är först. Så illa är det, säger hon.

När hon för tre år sedan bestämde sig för att satsa på skidåkningen valde hon sprinten. Emelie Öhrstig är bara en av ett ständigt växande antal specialister.

– Jag är naturligt snabb och vet att det är i sprint jag har störst chans internationellt, förklarar hon.

Anna Dahlberg, den normalt bästa svenskan, ser finalen från målfållan. Hon vann B-finalen och slutade femma.

– Jag hade velat vara i final, men fick en dålig start i semifinalen och hamnade bakom en orutinerad tjej. Jag trodde att hon skulle åka fortare i backen, men det tog tvärstopp, säger hon.

Orden kommer stötvis. Anna, som behåller sin andraplats i sprintcupen, är så andfådd att hon knappt kan prata.

– I dag har vi åkt 4,5 kilometer i maxtempo. Jag håller absolut inte med dem som säger att vi sprintåkare är otränade. Det har blivit så att de traditionella åkarna vill prova på sprint för att se om de klarar det. Det är roligt att se att det inte är alla som gör det. Mathias tyckte att det var ruskigt tungt och det är ett gott betyg för oss, säger hon med ett leende.

Genom sprinten har Sverige fått toppåkare även på damsidan. Det var på tiden.

– Ja, det är jätteroligt. Elin Ek och Lina Andersson är också på gång, så vi är fyra riktigt bra åkare just nu.

Herrarna kan också. Björn Lind, Mikael Östberg, Thobias Fredriksson och Peter Larsson tar sig alla till kvartsfinal, men den här dagen är norsk. Jens Arne Svartedal, Trond Iversen och Tor Arne Hetland går till final och den ende som kan förhindra en helnorsk prispall är Lind, som lyckligtvis blir trea i sin första A-final för säsongen.

– Jo, det var skönt att undvika fjärdeplatsen. Det är alltid speciellt att möta norrmän. Jag vet inte varför. Det är schysta killar, men det är alltid roligt att slå dem. Jag har definitivt närmat mig dem och ska vara med och slåss om medaljerna i VM. Svartedal är favorit men blir jag i bättre form kan jag utmana honom också, säger han.

Sverige har ett av världens bästa sprintlandslag, både på herr- och damsidan.

– Ja, det är tur att sprinten finns. Annars hade det varit väldigt tunt för Sverige. Sprinten har betytt mycket för skidåkningen. Här bor det inget folk, men när vi åker som i Düsseldorf är det 100 000 som tittar. Publiken slipper åka ut i skogen och det är enklare att göra tv av det, säger Björn Lind.

Förmodligen hade varken han, Peter Larsson och Thobias Fredriksson åkt skidor om inte sprinten gjort entré på världscupprogrammet.

– Om jag inte nått framgång hade jag inte åkt skidor i dag. Så mycket slit ligger det bakom. Jag var i ett vägskäl för några år sedan och visste inte hur jag skulle göra när sprinten hade kommit igång, säger Thobias Fredriksson.

Bara centimetrar skiljde honom från att avancera till semifinalen i Asiago, men Thobias var inte allt för nedstämd efter tävlingen. Det är inte nu han ska vara som bäst, utan i VM som avgörs i februari. Hans bror blir däremot inte att räkna med, i alla fall inte i sprint. Ska Mathias Fredriksson bli en vinnare är det på längden. Han blev bara 44:a i kvalet och var närmare nio sekunder, en evighet, långsammare än Trond Iversen, som noterade den snabbaste tiden.

– Jag hade inte en chans och är imponerad av hur snabbt de kan åka. Det går fruktansvärt fort. Jag gled klart längst, men i sprint finns det en dimension till. När jag tycker att jag fortfarande glider snabbt tycker de andra att det går skitsakta. Det är så otroligt specialiserat, säger han.

Ärligt talat, det är inte så att du hellre hade tagit med dig golfklubborna till Asiago? Ni är ju trots allt på en golfbana?

– Jag är ingen bra sprintåkare, men jag är nog ändå bättre som sprintåkare än golfspelare. Jag slutade spela för sex-sju år sedan. Då bröt jag en golfrunda med min brorsa och lovade att inte spela igen förrän jag har avslutat min skidkarriär. Det har jag hållit, säger Mathias Fredriksson.

Å andra sidan kan det räcka långt med Thobias Fredriksson, Björn Lind, Peter Larsson, Anna Dahlberg och Emelie Öhrstig. VM kan bli en underbar blågul fest, med en lika underbar baksmälla.

Stefan Holm (REPORTAGET PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS FEBRUARINUMMER 2005)