Zäta: Klart att man är pressad

Ser rött I takt med Henrik Zetterbergs framgångar har medias bevakning blivit allt mer närgången, inte minst sedan han blivit ihop med Robinson-profilen Emma Andersson. "Man blir förbannad ibland", säger Henrik Zetterberg till Sportmagasinet.
Foto: Jimmy Wixtröm
Ser rött I takt med Henrik Zetterbergs framgångar har medias bevakning blivit allt mer närgången, inte minst sedan han blivit ihop med Robinson-profilen Emma Andersson. "Man blir förbannad ibland", säger Henrik Zetterberg till Sportmagasinet.
SPORTBLADET

”Hej, Henrik,

det är Håkan Andersson, Detroits Europascout. Jag skulle bara säga att du blev draftad som nummer 210 i sjunde rundan av Detroit. Grattis!. Vi får hålla kontakten här framöver, och se vad som händer.”

Henrik Zetterberg hade just rest sig i solstolen, och tagit upp mobiltelefonen ur strandväskan, när han mottog telefonsamtalet från Håkan Andersson.

Han var på solsemester på Cypern tillsammans med kompisarna från Sundsvall.

Dagen innan hade Modos supertvillingar, bröderna Sedin, gått som nummer två och tre till Vancouver.

De var givetvis inbjudna till den årliga draften och kunde på plats följa scenariot. Lite senare stod Sedinarna i sina vita skjortor och knöt de mintgröna slipsarna inför den efterföljande banketten.

Henrik Zetterberg visste inte om att han blivit draftad och var inte i närheten av någon inbjudan. Han hade inte ens nämts i de sammanhangen inför draften 1999.

I stället lutade han sig tillbaka i solstolen på Ayia Napa.

Beställde in öl till barndomspolarna.

För att fira 210:e platsen.

Utan att då riktigt veta att han just pratat med ett hockeygeni på telefonen.

– Det var roligt att få det samtalet, men jag förstod inte riktigt vad det innebar, säger Zäta.

11 november 2001.

Det hade gått drygt två år sedan Henrik Zetterberg draftades av Detroit. Hans andra elitseriesäsong med Timrå blev också den tyngsta. Zäta hade gjort två mål på 17 matcher för Timrå inför Sweden Hockey Games i Globen.

Och kritiken lät inte vänta på sig.

Men i landslaget presterade han bättre. Här behövde Zäta inte ta ett lika stort defensivt ansvar som i klubblaget. Tre Kronor spelade sedvanligt söndagsmatchen mot ärkefienden Finland i Sweden Hockey Games. Turneringens sista match skulle också bli helt avgörande för korandet av slutsegraren.

Innan matchen mötte Zäta SVT:s expertkommentator och förre landslagstränaren Curre Lundmark utanför omklädningsrummet i Globens korridorer.

– Jag tror att du gör ett mål ikväll, sa Lundmark.

– Jag hoppas det, sa Zäta.

Finnarna hade ingenting att hämta.

Det fanns en spelare som dominerade totalt, defensivt och offensivt:

Zäta.

Timråspelaren stänkte in fyra mål och var planens gigant i 5–2-segern.

Efteråt kom Curre Lundmark fram till matchhjälten:

– Jag sa att du skulla göra nåt mål, inte fyra.

Två av målen var fina – de andra två helt makalösa.

2–0-dragningen var en spegelvänd variant av Peter ”Foppa” Forsbergs avgörande OS-straff i Lillehammer 1994.

– Jag använder i alla fall samma teknik som ”Foppa”. Om finten borde heta ”rättvänd Zäta”? Ja, kanske det, sa Zäta till Sportbladet efter matchen.

Och själv glömmer han den aldrig.

– Bortser vi från alla viktiga matcher i OS och VM så är den högst rankad. Allting funkade. Gjorde jag en dragning så oops var backen borta. De målen jag gjorde kommer jag nog aldrig göra om igen, säger Henrik Zetterberg i?dag.

Men det var inte bara turneringssegern han ordnade den eftermiddagen i Stockholm.

På Globens vip-läktare satt även Detroits general manager Ken Holland och njöt av vad han såg. Håkan Andersson kom in i omklädningsrummet efter segern och sa till Zäta att Ken ville träffa honom innan han åkte tillbaka till Detroit.

– Det var ett hyfsat förstasteg in i Detroit. Jag visste inte att han satt där just den matchen, säger Zäta.

De åkte ut till Arlanda och käkade middag. Ken Holland, Håkan Andersson och Henrik Zetterberg.

– Ken sa att om jag fortsatte spela på samma sätt så skulle de snart plocka över mig till Detroit, säger Zäta.

– Där, säger Zäta och pekar åt fotografen Jimmy Wixtröm.

– Vart? Jag ser inte, säger Wixtröm.

Den gamla hockeyplanen är en yta på 5x20 meter. En grusplätt som är halvt igentäckt av gräs, vid sidan av kvarterets tennisbana, och med Klockarberget i bakgrunden. Från samma villaområde kommer också Fredrik Modin.

Sportmagasinet har åkt till Henrik Zettebergs barndomshem, Njurunda, ett par mil utanför Sundsvall. Vi befinner oss på bakgården och pratar om de första skären.

Huvudpersonen står i blåjeans, gräddvita sneakers och en grå Tiger t-shirt och blickar ut över ytan, där allt en gång började.

För snart 24 år sedan.

Zäta hade fått sina första par skridskor av pappa Göran, hockeyspelare i Timrå, som då låg i näst högsta serien. Eller skridskor kanske är att ta i. Det var två skenor som placerades under var och en av hans snowjoggingskor och spändes fast med ett band över.

– Jag ville jämt ut och åka. Jag tjatade hela tiden på farsan, säger Zäta.

– Här drog vi fram slangen från förrådet och spolade ut vatten tills det hade blivit en bra is att åka på. Litet? Nä, man var ju inte så stor på den tiden.

1986 fick Njurunda Sportklubb sin första ishall. Innan dess hade klubben bara haft en uterink. Byggdelarna kom från hela orten. Den gamla Konsumbutiken blev omklädningsrum och banken blev kansli och klubbhus. Göran slutade spela hockey efter en aktiv karriär på 30 år och sonen Henrik började i hockeyskolan på helgerna.

Året efter gjorde Henrik entré för första gången i ett riktigt lag med Njurunda SK. Och stal allas uppmärksamhet.

– Jag såg redan på Henriks allra första träning att han skulle bli något stort. När de andra försökte hitta balansen på isen genom att stå på knäna så åkte Henrik omkring som om en annan var ute och gick. Han hade en otrolig balans från början. Den hade han fått från isplätten där han bodde på Klockarberget. Det var där han lade grunden till allt, säger Urban Åberg som tränade Zäta från sju till 14 års ålder och även hade hand om honom i tv-pucklaget, födda 1980.

– Henrik var så bra på skridskorna att han direkt kunde fokusera på klubbtekniken. Han ville träna hela tiden, men vi gick via föräldrarna och frågade dem så att det inte skulle bli för mycket för honom.

Varje dag efter skolan hängde Henrik Zetterberg med sina kompisar vid hockeyrinken. Göran och Ulla fick tvinga honom hem till middagsbordet, men snabbt var han tillbaka på isen igen. Framgångarna kom omgående. Zäta spelade med tre lag, -80, -79 och -78.

Var det du som satte press på honom?

– Nej, han vill så mycket själv. Det var ingen idé att bromsa honom. Henrik fick själv bestämma. När han var trött sa han till. Vissa helger spelade han två matcher lördag och två söndag. Han gjorde alltid mest mål och pass vartän han spelade, säger Göran.

Smack! Tacklingen var stenhård. Henrik Zetterberg kände dock ingen större smärta när han reste sig från isen. Bara frustration, han kände på sig att det var färdigspelat. Nyckelbenet hade gått av. Han fick packa trunken och åka hem till Njurunda. Zäta spelade med de ett år äldre i 79:ornas tv-pucklag, men blev söndertacklad redan i första matchen mot Västerbotten.

– Tacklingen kom snett och Henrik stod tokigt till när han befann sig i vänstra hörnet. Han var dessutom fortfarande inte så stor och stark, säger den dåvarande tv-puckledaren Urban Åberg, som även hade tränat Henrik under hans uppväxt i Njurunda.

Henrik Zetterberg stötte på sin första motgång i ishockeykarriären. Han hade alltid varit bäst, men även minst. Nu gjorde sig hans sena utveckling påmind. De mer fysiskt välväxta, som Zätas Medelpad mötte, satte stopp för yrvädret från Njurunda.

– Andra året var jag inte heller så dominant i tv-pucken. Det var en halvtung period när inte allt gick så lätt som förut, säger han.

I pojklagsserierna hade Zäta fram tills dess gjort vad han ville på planen, oavsett motstånd. Låg hans lag under med ett par puckar satte Urban Åberg in sin guldkalv på isen och genast var matchen avgjord.

– Hans enda svacka är nog egentligen tv-pucken. Han var minst av alla och sen in i puberteten, säger Urban Åberg.

Men Zäta hade inte bara varit en målskytt i sina första år i Njurunda – utan även en lagkamrat.

– Han tyckte att det var lite pinsamt när han gjort fyra, fem och sex mål. När han dribblat bort alla i motståndarlaget så tittade han upp snett bakåt för att se vart de andra grabbarna var och väntade in dom så de också skulle få göra mål. Han var ju långt före de andra fram till målet, säger Urban Åberg.

– Och det ser man än idag att det sitter i. Jag skulle nog säga att Henrik är bäst i världen på passningarna snett inåt bakåt.

Du funderade aldrig på att sluta med hockeyn när det var motigt?

– Nä, även om jag hade en tung period så var hockeyn fortfarande det roligaste jag visste. Det fanns inget bättre än att vara ute på isen och spela match, säger Zäta.

Var det någon som hackade på dig för att du var så liten?

– Nej, aldrig.

– Vi är lika stolta över honom utanför som på planen. Vid varje säsongsavslutning i NSK delade vi ut ett pris till bästa kamrat. Henrik vann priset flera gånger. Det var aldrig någon som sa något till honom om att han var liten. Han var en för bra kamrat för det, säger pappa Göran.

I årskurs nio

kände Henrik Zetterberg att han ville gå vidare från Njurunda SK. Tidigare hade avståndet bara varit 500 meter till rinken, nu blev det 30 minuter med bil till Timrå. Göran och Ulla fick börja köra sin hockeytokige son, i stort sett varje dag. När han började läsa på Barn- och Fritidsprogrammet på gymnasiet kom han också in på hockeygymnasiet i Timrå. Där fick Zäta kontakt med Thord Johansson, som var ansvarig för fysträningen både på hockeygymnasiet och i a-laget, men även var tränare i juniorlandslaget.

– Henrik hade en timing i skridskoåkning och en puckbehandling som ingen annan. Han var en kopia av Mats Näslund, men inte riktigt lika snabb, säger Thord Johansson.

Redan första året tog Zäta plats i a-juniorernas lag. Det blev endast ett fåtal matcher med b-juniorerna. Men framför allt gjorde han träningsdebut med Timrås a-lag, som då låg i allsvenskan. Zäta körde hårt med styrketräningen, men hans muskelceller svarade inte.

– När jag flyttade till Timrå var det mer uppstyrda träningar och sommarträning. Då blir det muskler till slut. Men i början av Timrå-tiden spelade det ingen roll hur mycket jag tränade. Det syntes ändå inte, säger Zäta.

Det finns två typer av muskler, explosiva och uthålliga. Zäta utmärker sig i den senare gruppen.

– Henrik var outstanding i uthållighet. Men det var inte lätt att få honom explosiv. Vi tar fortfarande i dag ett steg varje år för att göra honom starkare och mer explosiv, säger Thord Johansson.

Zäta började i alla fall växa på längden. Första året kom han inte med i U16-landslaget. Andra året tog han revansch.

– Henrik var liten till växten så vi väntade med honom ett år. Sedan tog vi med honom i team 17 till en turnering i Litauen. Vi vann turneringen och Henrik var vår bäste forward, säger Thord.

När Zäta skulle fylla 17 år fick han göra a-lagsdebut i Timrå. Dåvarande tränaren Peo Larsson höll hårt i tyglarna på sin blivande stjärna. Han ville inte bränna ut honom.

– Vi lade upp en treårsplan för Zäta, berättar Peo Larsson.

1997/1998:

Första året: Spela tio matcher med a-laget och så mycket som möjligt med a-juniorerna.

1998/1999:

Andra året: Försöka spela alla fem mot fem byten för sin femma.

1999/2000:

Tredje året: Gå in och spela ordinarie center.

– Visst blev jag förbannad. Jag ville spela mer med a-laget, säger Zäta och minns tillbaka.

När Timrå tog klivet upp i elitserien säsongen 1999/2000 – efter 18 år i allsvenskan – låg Zäta bakom en stor del av lagets framgång. Han spelade 31 matcher i allsvenskan och gjorde 24 poäng (16 mål/åtta assist). I kvalet till elitserien gjorde han tio poäng på elva matcher (fyra mål/sex assist).

Timrå var i elitserien.

Frågan var bara.

Hur länge skulle de få behålla nummer 20?

Svar:

Två år.

Salt Lake City 2002.

3–4 mot Vitryssland i kvartsfinalen i OS. Sverige hade inlett turneringen med att fullständigt köra över Kanada med 5–1. Men när det väl gällde, och Sverige hade ställt ett av sina bästa, kanske rent av det bästa, ishockeylag genom tiderna på isen – då slutade det med ett praktfiasko. Tommy Salo fick skulden när han släppte in en lobbpuck över axeln.

På isen fanns även Sudden, Foppa, Lidas och en gryende stjärna – Zäta.

På läktaren satt Ken Holland.

Han sket fullständigt i Tre Kronors resultat. I hans sikte fanns bara nästa Yzerman, Detroits tunga byggkloss.

Henrik Zetterberg.

– Jag spelade i fjärde ytterpar med Micke Renberg och fick begränsat med speltid. Men jag tyckte ändå att det gick bra, säger Zäta.

Det blev ett assist på fyra matcher. Ken Holland såg ändå tendenserna till Zätas lysande tvåvägsspel. Han var lika bra defensivt som offensivt och visste hur man behandlade pucken. En sällsynt kombination.

Under våren fick Timrå känna på hur andra säsongen i elitserien kan vara. Första går ofta på motivation. Men den andra fick laget kvala i superallsvenskan för att hålla sig kvar. Härförare? Ja, givetvis Henrik Zetterberg. Han gjorde tolv poäng på åtta kvalmatcher (sju mål, fem assist) och såg till att lämna klubben med sin plats kvar i högsta serien.

För det var just vad Zäta skulle göra.

Efter Tre Kronors VM-brons samma vår och Zätas sju poäng, samtliga assist, på nio matcher hade Detroit bestämt sig.

Njurundapojken var redo för de stora grabbarna.

I dag jobbar Göran Zetterberg

som allt i allo på Njurunda SK:s kansli. Han är inne på sin första vecka efter semestern. Fotograf Jimmy Wixtröm har tagit med sonen till uterinken för att få med stämningen från där han tog sina första skär i skridskoskolan.

Men han placerar honom i utvisningsbåset – där satt sällan Zäta.

Det var inte hans spelstil.

– Henrik har hela tiden fått kämpa eftersom att han har varit liten. Han har använt sargen som en vän istället för en fiende. Jag har alltid sagt åt honom att en meter från sargen är det livsfarligt. Om han i stället utnyttjar sargen kan han ha fördel av den. Det är en sak att använda sargen för att köra ihjäl någon, men använder man sargen till att ta kraften och få ut pucken, så blir den en vän. Det är sånt han har utvecklat när han var liten. Och som han fortsatt ha nytta av, menar Göran.

Han tittar på när Henrik poserar framför kameran, och det syns att han njuter inombords.

Hur kändes det när du och Ulla fick åka med till Detroit när Henrik skulle skriva på kontraktet?

– Det var stort för oss. Detroit stod för allt den veckan. Sedan fick vi också åka över när han debuterade hemma mot Montreal. Det ingick i kontraktet. Då var man liksom lite kung. Det var rysningar när han kom ut på isen, jag tror inte han gjorde mål, men något pass blev det nog, säger pappa Göran om hemmadebuten i Joe Louis Arena.

– Det var mycket surr med gubbarna när jag kom tillbaka till jobbet.

Görans arbetsplats är också märkt med ”Zäta” och ”Modin”. Två av tekningsringarna pryds av deras namn.

– Vi måste bättra på färgen innan vi lägger is inför hockeyskolan i augusti. Den har börjat flagna lite, säger Göran.

Vart kommer ”Zäta” ifrån?

– Det har alltid följt med. Det var väl lagkompisarna som började kalla honom för det i ungdomsåren, säger Göran.

Henrik Zetterberg fick inbjudan till Detroit direkt efter VM 2002. Tillsammans med föräldrarna, Djurgårdsbacken Niklas Kronwall och europascouten Håkan Andersson, reste de till Detroit i maj.

Var du nervös?

– Klart man var. Men Håkan var med och han hade jag träffat många gånger innan, säger Zäta.

Förstod du allt som stod på kontraktet?

– Jag skrev bara på en hel bunt med sidor. Min USA-agent Marc Levine hade redan gått igenom alltihopa. Jag litade på honom, så jag behövde bara sätta dit namnteckningen. Det var lite svårt med språket, men Håkan pratade bra engelska och översatte det som behövdes.

Den riktiga debuten skedde dock på bortaplan mot San Jose. Henrik Zetterberg hade en assist i matchen. Målskytt: Sergei Fedorov.

– Det var väl inte min snyggaste assist. Jag sköt pucken i plexi i egen zon och Fedorov hämtade upp den och hängde in den, säger Zäta och skrattar.

Tackade han dig efteråt?

– Nä, inte vad jag kommer ihåg i alla fall.

Överlevde du den omtalade rookiemiddagen?

– Vi har ganska lugna rookiemiddagar. Men det är ingen som håller igen. Som tur var så var vi sju rookies, så det blev bara runt 2 000 dollar per person. Men spelarna tar med sig allt möjligt från restaurangen. Köttknivar och cigarrer.

Vad var det värsta du fick göra?

– Att hålla tal inför alla. Jag kommer inte ens ihåg vad jag sa. Många dricker på som fan innan, men kommer på sig själva när de ska betala kalaset i slutet.

Vad händer om rookies inte har råd?

– Spårar det helt ur kliver det äldre spelarna in och betalar en del av notan.

Vem tog hand om dig i början?

– Det var Lidas och Homer (Holmström). Jag bodde med Lidas på bortamatcherna under den första säsongen. Han kom alltid och hämtade mig till träningarna. Det kändes tryggt. Men jag hade också hunnit träffa honom under OS i Salt Lake.

Vem bestämde över fjärrkontrollen till tv:?n?

– Det var han. Jag svarade bara på frågorna han ställde, säger Zäta och skrattar.

Första säsongen i Detroit slutade med succé. Zäta gjorde 44 poäng på 79 matcher (22 mål/22 assist) och blev nominerad till årets rookie tillsammans med St Louis back Barret Jackman och nuvarande Columbusspelaren Rick Nash. Jackman stod till slut som segrare.

– Han spelade hela säsongen och hade som rookie näst mest speltid i laget. Det går inte att säga att han inte skulle vinna, men det var klart att det var lite snopet. Det går bara att vinna en gång i sitt liv och det var klart att det sved litegrann när man inte vann, säger Zäta.

En sak var säker i alla fall.

Europascouten Håkan Andersson hade gjort sitt jobb.

Igen.

Håkan draftade Vyacheslav Kozlov som 45:e 1990. Tillsammans med Larionov, Fedrov, Fetisov och Konstantinov bildade han en fruktad femma i Detroit i mitten på 90-talet. 1994 var det dags igen för ett superklipp. Tomas Holmström draftades i tionde rundan som nummer 257. På senare år har Håkan legat bakom värvningarna av Zäta och Pavel Datsyuk – ryssen draftades i sjätte rundan som nummer 171.

Snacka om fingertoppskänsla.

– Eftersom att Detroit hela tiden ligger så högt får de välja alltid välja sent i draften. Men Håkan har verkligen lyckats hitta rätt spelare till Detroit, säger Zäta.

”Han sitter bredvid Steve

i omklädningsrummet av en anledning – för att vi ville att han skulle ta till sig vissa av de sakerna. Steve hade förmågan att med ren vilja ta den här klubben till några otroliga år med tre Stanley Cup-titlar, och nu är det upp till någon annan att ta över. Z har den där viljan, den där arbetsmoralen och den där passionen för att bli bäst. Hans tid kommer”.

Coachen Mike Babcock till Detroits medier.

Med Henrik Zetterberg i laget har klubben kunnat börja drömma om en efterträdare till lagkaptenen Steve Yzerman.

– Det känns väldigt hedrande att nämnas i de sammanhangen, säger Zäta.

De två sista säsongerna har Zäta haft Steve Yzerman vid sidan av sig i omklädningsrummet.

Steve Yzerman var 21 år gammal när coach Jacques Demers utnämnde honom till lagkapten 1986. Och det förblev han i 19 säsonger.

Nu är det Zätas tur att ta över.

Vad säger du om att du nämns i förhandsspekulationerna som Yzermans efterträdare?

– Det skulle vara en jäkla eloge och väldigt stort. Men det kommer inte att bli ett lätt jobb att ta över. Det är helt ofattbart att han inte kommer att vara med längre. Han var väldigt lugn och sa inte så mycket, men när han väl sa någonting så lyssnade allihopa.

– I slutspel såg man vilken ledare det var. Han var en av våra bästa spelare i slutspelet i år och är ändå 40 år. Han har ingenting som sitter rätt på hans kropp, men man ser verkligen vilken vinnarskalle han har. Han brinner för hockeyn.

Själv har Yzerman sagt följande om sin blivande efterträdare:

– Z har väldigt höga krav på sig själv. Jag har kommit in många gånger i omklädningsrummet och sagt: ”Vilken bra match du gjorde” och han svarar alltid ”jag var en katastrof”. Killar som Z säger inte mycket och man vet aldrig vad de tänker, men eftersom att jag har förmånen att sitta vid sidan av honom, så vet jag att han har höga förväntningar på sig själv.

När kommer den nya lagkaptenen att utses?

– När vi kommer tillbaka till Detroit i början av september. Men jag skulle nog ändå bli lite förvånad om inte Lidas blir kapten och jag eventuellt en av de två assisterande. Alla måste i alla fall ta ett stort ansvar för att försöka fylla tomrummet efter Yzerman, för det kommer att vara ett stort hål, säger Zäta.

Gav han dig några råd innan han slutade?

– Han sa aldrig speciellt mycket.

Snärtade du honom med handduken i duschen?

– Inte precis (skratt). Alla har en otrolig respekt för Yzerman, och det ska man ha också.

Känner du pressen att du ska vara med och leda laget när Yzerman försvinner?

– Absolut. Det kände jag redan i fjol. Jag och Pavel (Datsyuk) fick mycket ansvar i laget. I viktiga lägen fick vi alltid spela och det kommer att vara ännu mer den här säsongen som kommer. Då har man varit där ett år till. Det är klart att man känner press, men det är bara rolig press.

”Grejen med riktiga toppspelare

är att du ser vad de gör och hur många poäng de plockar, men nästa tecken är intensiteten de har i varje byte. Nästa gång du ser dem spela, kolla bara på intensiteten i deras ansikten och i deras ögon. Det är där jag blir mest imponerad av Datsyuk och Zetterberg”.

Wayne Gretzky i Hall of Fame 2006.

– Jag blir tagen. Han var min barndomsidol och vi var väl en fem-sex Gretzky på planen när man var liten. Det värmer extra när man vet vad han har gjort, säger Zäta.

I september 2005 förlängde både Zetterberg och hans ryska lagkamrat Datsyuk sina kontrakt med Detroit. Zäta skrev på för fyra år vilket gav honom 2,6 miljoner dollar per säsong (närmare 20 miljoner svenska kronor), Datsyuk skrev på för två år och fick 3,8 miljoner dollar.

– De ville ha in oss båda under lönetaket. Jag är ganska säker på att jag hade kunnat tjäna mer om jag bara skrivit ett ettårskontrakt. Men jag är ekonomiskt oberoende efter de här fyra åren.

Är inte fyra år ganska lång tid?

– Jag ville ha en trygghet. Jag trivs bra i klubben och det kändes skönt att skriva på för fyra år. Jag hade mitt bästa år den gångna säsongen och det kan säkert bero på att jag känner en trygghet i mig själv.

Du delar nu rum med Datsyuk på bortamatcherna. Hur fungerar det?

– Han är helt otrolig. Han sitter och ser filmer på ryska på datorn, samtidigt skickar han sms och spelar playstation. Han har inte tid att titta på tv i alla fall. Men det funkar bra.

Håller ni kontakten under uppehållet?

– Vi ringer till varandra, mest för att säga hej till varandra. Ingen av oss är speciellt bra på engelska. Man kan komma på sig ibland när vi har snackat i 20 minuter att ”Va fan har vi sagt?”.

OS-guld och VM-guld.

Utskåpning direkt i Stanley Cup-slutspelet mot Edmonton (2–4 i matcher). Sju svenska spelare i Detroit.

– En märklig säsong. Det är alltid en otrolig besvikelse i hela organisationen när vi åker ur Stanley Cup. De förväntar sig att vi ska vinna varje år, säger Zäta.

Du var en av sju spelare som tog OS-guld och VM-guld på samma säsong. Hann du njuta av det?

– Allt gick så otroligt fort. Jag var jävligt spänd på vad som väntade efter finalen och tre dagar senare skulle jag dessutom stå på isen och möta Anaheim med Detroit.

– VM-finalen kunde jag njuta mer av.

Det absoluta sista i matchen mot Finland var när du täckte skott med bara sekunder kvar. Kommer du ihåg det?

– Jag har sett matchen flera gånger i efterhand. Jag får gåshud bara jag tänker på den.

– När man förstår att vi har vunnit OS-guld. Den känslan är helt otrolig. Sista minuten var det helt kaos i vår zon. Henke räddade Jokinens skott och pucken hamnade hos en av de finska backarna som laddade för skott. Jag hann bara tänka att om jag kastar mig nu kommer skottet aldrig att gå på mål, utan då måste han gå runt mig. Skottet tog på benskyddet, så det kändes inte. Men den hade kunnat ta här och jag hade inte känt det, säger Zäta och pekar mot tandraden.

– Jag ställde mig upp och såg på matchklockan när pucken gled ut över blålinjen. Jag tittade mot båset och såg att alla började hoppa. Det var helt otroligt.

Ni blev också sju svenskar i Detroit, en hel blå-gul koloni. Har klubben någon förkärlek till svenskar?

– Mycket beror nog på Håkan Andersson. Det är bara att titta på vilket jobb han har gjort. Samtliga svenskar som kom till Detroit gick in och tog en tröja, och det är inte vanligt, säger Zäta.

– Det var ett väldigt kul år när alla började trilla in i omklädningsrummet. Vart än man vänder sig så finns det en svensk där. Då blir det också att man hänger med mycket mer vad som händer här hemma i elitserien. Alla har sitt lag. Homer har Luleå, Samme har Södertälje, jag Timrå, Kronwall Djurgården och Frasse Linköping och HV 71.

Vad gjorde du efter VM-finalen i Riga?

– Jag tog semester och kopplade av totalt från hockeyn i fyra veckor. Spelade golf och åkte wakeboard.

Wakeboard?

– Jag åkte mycket snowboard när jag var liten, men när hockeyn började ta för mycket tid så gick det inte längre. Vi har alltid haft båt i familjen och jag har åkt en hel del vattenskidor. Men efter första gången på wakeboard har jag aldrig åkt vattenskidor igen. Det passar också bra eftersom att jag kan åka det på sommaren. Och så är det en bra avkoppling.

Vilka trick kan du?

– Jag gör en 360, men vågar inte prova på en volt även om jag är frestad. Det är för stor risk att jag skulle skada mig då.

Vad har du för båt?

– En Malibu som jag har importerat från USA. Den är helt anpassad för wakeboard, har 350 hästkrafter och 14 sittplatser. Det är bra när man ska ut med kompisarna och åka.

Du har också investerat i en egen stuga vid sidan av dina släktingar på en ö utanför Sundsvall. Är det inte tidigt att köpa eget redan?

– Jag köpte den för två år sedan. Tidigare hade jag en lägenhet i centrala Sundsvall, men jag kände mig så instängd och behövde lite mer plats för att kunna koppla av efter säsongen. Det är skönt att ha kusinerna som grannar, jag behöver aldrig låsa när jag åker in till stan och tränar.

Vart förvarar du guldmedaljerna?

– I bokhyllan i stugan.

Olåst?

– Inte nu längre (skratt).

Du besökte också den årliga Gatufesten i Sundsvall. Är det tradition för dig?

– De gör det riktigt bra de som arrangerar den veckan. Bra artister och hela Sundsvall lever upp. Kronwall och Frasse var också på besök den veckan. Den blev ganska tung.

Din person har också uppmärksammats i andra sammahang utanför rinken. Tillsammans med Emma Andersson?

– Det kommenterar jag inte ens.

Det här är första året som media haussar upp intresset runt din person. Kan du förstå att folk vill veta vad som händer runt i kring dig även utanför rinken?

– Absolut, det är klart. Det är inte annat än att man själv sitter och läser om nöje i tidningarna. Men när det händer en själv är det inte lika roligt, säger Zäta.

– I Detroit har folk en otrolig respekt för ens privatliv. Ser de att man sitter och äter på en restaurang så väntar de utanför tills de frågar om en autograf.

Vad tycker du om mediabevakningen på hemmaplan?

– Det är en del av alltihopa. Det har trappats upp här hemma med all media. Det är inte bara sporten som det fokuseras på utan det är mer privatlivet. Man får försöka att inte ge media chansen att få så mycket.

Hur stor roll tror det spelar att du nu har blivit mer av en rikskändis?

– Det går hand i hand. Hade jag jobbat på verket här hemma så hade det inte varit något problem alls. Och det vet jag om. Det gäller bara att inte göra en stor grej av det, då visar man att man stör sig på det. Men det är klart att man blir förbannad ibland och tänker att nu jävlar kommer jag inte att prata med den där tidningen igen.

– Det är bara en till två gånger per sommar som jag ställer upp på sådana här intervjuer och bjuder in någon på saft till morsan och farsans hem.

Den här sommaren

är den första som Zäta inte tränar med Timrå. Dagen startar egentligen med ett träningspass i gymet. Thord Johansson basar fortfarande över Zätas fysik och har lagt upp träningsschemat.

Zäta inleder träningsstunden på en och en halv timme med tolv set knäböj. Redan där hade en vanlig människa gått och duschat eller lagt sig på spabehandling.

– Henriks styrka genom alla år har varit hans enorma koncentration i träning. Hundra procent i alla övningar. Det är lätt hänt när man tränar ofta att något pass inte är hundra procent bra. Men det gäller inte honom, säger Johansson.

Zäta trummar på.

Fullt medveten om att den kommande säsongen ökar kraven på honom.

– Kan jag bara hålla mig runt 80–90 poäng kommer jag att vara helnöjd, säger Zäta.

Blir du nästa stora svenska världsstjärna efter Foppa och Sudden?

– Jag tar det med en nypa salt. Jag blir inte bättre för att de lägger av utan kommer att spela på samma sätt i alla fall, säger Zäta.

– Vi har bra svenskar som kommer efter. Kronwall blev VM:s bäste back, Niklas Bäckström är 18 år och kom in och spelade ofantligt bra i VM, Franzén gjorde det bra, vi har bröderna Sedin, Christian Bäckström i St Loius, Fredrik Sjöström i Phoenix, Steen i Toronto. Jag kan sitta och rabbla upp hur många spelare som helst från Bäckström som är 18 år och fram till spelare som är upp till 28 år – som verkligen kommer att vara med i VM och OS här framöver.

Du är inte orolig för framtiden då?

– Absolut inte. Vi har också en av världens bästa målvakter i Lundqvist och nu åker Liv också över. Vi kommer att sakna Foppa, Sudden och Lidas, men det är bara naturligt att det blir en generationväxel. Innan dem så var det Bengt-Åke, Loob och Rundqvist som var de stora. Och då smög sig Sudden och Foppa in där.

Ödmjuk.

Han Zäta.

NHL:s blivande supersvensk.

Och Detroits nye Yzerman.

Fotnot:

Artikeln är hämtad från Sportmagasinets julinummer 2006.

Jimmy Landström