Kusten är INTE klar

Skellefteå är tillbaka i eliten för att stanna?

Foto: Terje Lindblom
SPORTBLADET

SKELLEFTEÅ

Elitserielagen Luleå, Modo, Timrå och Brynäs har fått ett

tillskott efter Norrlandskusten.

Sportmagasinet åkte till Skellefteå för att känna på hockeyatmosfären inför elitserien.

Och blev smittade.

– Man trodde man kom från en riktigt hockeygalen stad, men här är folket ännu mer fanatiskt för sitt lag, säger lagkaptenen Magnus Wernblom, som spelade 14 säsonger i Modo innan han bytte till allsvenska Skellefteå 2004.

Konkurs.

Något annat val fanns inte med ett underskott på 6,2 miljoner kronor.

Blanketterna låg redan ifyllda på klubbdirektören Per-Anders Israelssons skrivbord.

Han tillsattes i februari 1997 och blev snabbt varse om förutsättningarna.

Det fanns helt enkelt inte några.

Pea kom dessutom från att ha tvingats driva sin egen restaurang i konkurs.

– Han ringde mig och bad mig kolla efter andra klubbar som kunde vara intresserade. Och de andra fick också samma samtal, säger Pär Mikaelsson, 36, som spelat 15 a-lagssäsonger i klubben.

Den våren visade orten sitt hockeyhjärta.

De sprängde alla jantelagar om att "he lönsch int" (det lönar sig inte) att försöka.

Och de gjorde det tillsammans.

Det här reportaget handlar inte om resans gång från SM-guldet 1978 till 16 års frånvaro från elitserien.

Det handlar om samhället Skellefteå.

Sveriges hockeytokigaste stad.

Med stolthet – och utan konkurrens.

PÅ 1970-TALET VÄXTE

Norrlandskustens industristäder fram. I Luleå expanderade järnverket, SSAB, och i Umeå tog högskoleutbildningarna ordentlig fart.

Mitt emellan ligger Skellefteå, som inte riktigt hängde med i utvecklingen när grannstäderna lade in överväxeln. Bland annat fick Algots textilfabrik läggas ner med flera hundra anställda sömmerskor. Pessimismen smög sig sakta men säkert på.

Mellan raderna viskades det:

– Vi dug int.

Men någonting var kvar i Skellefteå. Någonting att vara stolta över och prata om vid eftermiddagskaffet eller under bastukvällarna.

Ishockeylaget – Skellefteå AIK.

Norra Norrlands första elitserielag.

När serien bytte namn från allsvenskan 1975/76 var de svart-gula med under premiäråret. De kallas för AIK i folkmun, men ska inte förknippas med AIK från Solna.

Två år senare kom höjdpunkten.

Skellefteå nådde finalen i bäst av tre matcher mot just AIK – fjollträsk-Gnaget för västerbottningarna. Skellefteå vann den avgörande matchen på neutral mark i Göteborg med 4–3. Ingen kunde ta ifrån invånarna den stoltheten.

Det fanns inget järnverk och ingen högskola, men det fanns ett hockeylag.

FRÅN ETT KALLT OCH RUSKIGT

Stockholm till ett varmt och soligt Västerbotten.

Torkan har satt sina spår under sommaren. På flera ställen i Norrland har skog och mark eldhärjats. Det har inte kommit en regndroppe sedan midsommar och nu

är almanackan långt inne i augusti.

Från flygplatsen, två mil söder om Skellefteås centralort, följer vi E4:an norrut genom skog och åter skog. Vi passerar en rondell där en äldre man kör i motsatt körriktning. Hans blick säger bara att han är förbannad på bilarna som tutar, utan att riktigt förstå varför. Livsstilen är mer avstressad i Skellefteå än i storstäderna. Passagerarna i den äldre mannens grå Peugeot 205:an ser däremot vettskrämda ut.

På vänster sida visslar studenternas Campusområde förbi. Redan vid brofästet över Skellefte älv kan man nästan skymta en varm ånga. Väl över bekräftas den.

Temperaturen stiger fem grader – fem hockeygrader.

Det var ändå 16 år sedan sist.

Och 28 år sedan SM-guldet.

Men nu är laget tillbaka i elitserien.

– I Skellefteå pratades det inte fotboll under VM i juni. Det pratades hockey, säger Greger Wikström, materialförvaltare åt AIK:s b-juniorer.

DET VAR ANDRA GÅNGEN

inom loppet av två veckor som de jädrans konkursblanketterna fylldes i. Men än en gång bestämde sig klubbdirektören Pea Israelsson och ordföranden Pär Nordlund för att sova på saken innan de tog det slutgiltiga beslutet om att ge upp hoppet om Skellefteå AIK.

Även om båda sov oroligt under den där vårvinternatten 1997 så skulle det beslutet visa sig bli helt avgörande för klubbens framtid.

Följande helg samlade ungdomstränaren Gunnar Eriksson ihop Pea och hela styrelsen i AIK på sitt företag i Anderstorps industriområde.

– Man kan kalla det för ett halleluja-möte. En samling vid vattenbrunnen. Vi lade upp korten på bordet och sa att så här ser det ut. Det starkaste varumärket vi har i kommunen är Skellefteå AIK. Ska vi släppa i väg det också? Vi har fan ingenting kvar då, säger Gunnar Eriksson, och minns tillbaka.

– Vi bestämde oss för att jobba över helgen för att lägga fram alla siffrorna på bordet, hur jävligt det än låg till. Och så kallade vi hit lokala företagare som svart på vitt fick se det också.

Där och då vände det.

Från 6,2 miljoner minus till 5 miljoner plus fem år senare.

Bakom succén låg både avlönade och ideella krafter – och ett jävlaranamma utan dess like.

– Vi tog varandra i hand den helgen och sa att nu ska vi köra minst fem år och ingen jävel ska hoppa av. Nu ska vi verkligen jobba. Så var det, berättar Gunnar Eriksson.

– Klockan 10.00 på måndag var första företaget här, klockan 15.00 nästa och ett senare på kvällen. Vi fick ihop 1,3 miljoner i skänkta medel på en gång. Vi började betala ut 100 000 kronor dit och 150 000 dit. Till slut var skulderna borta.

Men det hade också sitt pris för Gunnar Eriksson. Fritiden tog slut. All tid, precis all tid lades till Skellefteå AIK. Tillsammans med sin partner och delägaren Hans Wikström gick Gunnar in för uppgiften.

– Under ett år fick vårt företag stå åt sidan, säger Gunnar.

Var kom optimismen ifrån?

– En fruktansvärd längtan att ta oss tillbaka till elitserien.

Hur mycket tid lade ni ner vid sidan av det vanliga arbetet?

– Varje kväll. Vi var tvungna att börja köpa in spelare för nästan inga pengar. Har man inga pengar måste man sälja in klubben på ett annat sätt: "money talks." Då måste man ta hit fruar och ha representation. Visa alla förbannade lägenheter, skolor och dagis.

När vi kommer in på Gunnar och Hans företag, som säljer arbetskläder, möter vi klubbdirektören Pea Israelsson i dörren. Han är strålande glad. Pea har nyss sålt reklam på spelarhjälmarna för 180 000 kronor.

Hockeyhjärtat bultar fortfarande hos Gunnar och Hans.

Vi tar oss till fikahörnan, en stor och öppen plats vid kassan där de flesta kunderna slår sig ner och pratar. Samtalsämnet är allt som oftast ishockey.

Gunnar sköter snacket och Hans är mer lågmäld. Runt de två fikaborden sitter några anställda, men även Ulf Forsström, platschef på den lokala busstationen.

Ryktet har spridit sig snabbt att vi är på besök och när det vankas hockeysnack sluter folket upp. De vill veta allt som händer runt omkring laget inför elitserien, och alla har stenkoll. Skellefteå har en folkmängd på 35 000 invånare och här råder djungeltelegrafen, det vill säga att rykten sprider sig snabbare än många utomstående kan förstå.

Hur mycket hockey snackas det här på fikarasterna?

– Mycket. Alla har sittplats. Många spelare, tränare och gamla legender kommer hit och fikar också.

Vad pratas det mest om?

– Eftersom att jag är med i AIK:s sportgrupp tillsammans med sportchefen Peo Larsson och Mikael Engström vill alla veta vilka spelare som är på gång. Det är väl den ständiga frågan, säger Gunnar.

Strax före har vi träffat mr AIK, Pär Mikaelsson, som spelade 15 säsonger i a-laget men lade av inför fjolårssäsongen när klubben äntligen tog steget upp till elitserien. Mikaelsson berättade en sak som visar vilka uppoffringar folket runt omkring klubben är berett att göra.

– Gunnar och hans frus del i det hela går inte att beskriva. Hon satt barnvakt åt spelarna för att de skulle kunna gå på bio eller göra andra saker. Det betydde väldigt mycket för spelarna som kom hit.

Vilken annan klubb i Sverige hade gjort samma sak? Det finns ingen barnvaktsstatistik, men gissningsvis så är det lätträknat.

Gunnar Eriksson bekräftar det hela.

– Det stämmer. Min fru satt barnvakt i stort sett varje kväll under den här perioden. Hon drog ett stort lass.

2004 SLOG SKELLEFTEÅ AIK

svenskt rekord i publik på första isträningen. 3 700 supportrar slöt upp för att se nyförvärven Magnus Wernblom och Anders Söderberg från Modo, en tradition som har vuxit med åren. Men tidigare har antalet bara legat runt 500 till 1 000 åskådare. När laget dock lyfte sig ur konkurskrisen och föreningen började prata om elitserieambitioner slöt supportrarna också upp runt sitt AIK.

– Det är inte bara vi i supporterklubben som får mycket beröm, det är även sittplatspubliken som bidrar till den här stämningen. Det går inte att jämföra med någon annanstans i Sverige där jag har varit i alla fall, säger Robert Karlsson, ordförande i AIK:s supporterklubb North Power.

– Det har alltid varit bra stämning i Skellefteå. Vi har det i blodet, men jag vet faktiskt inte vad det beror på.

När Robert Karlsson var fem år tog hans far honom i handen och gick till ishallen. Den vintern skulle förändra hans liv.

I dag är Robert Karlsson 33 år, familjefar och jobbar på en industri i området Sjungande Dalen. Företaget har cirka 400 anställda och tillverkar hissar som används vid byggarbetsplatser. Vid sidan av industrin är Robert Karlsson ordförande i Skellefteås supporterförening North Power.

– Jag har svårt att sätta ord på varför mitt intresse har blivit så stort för AIK. Det finns bara i blodet.

Hur mycket tid viker du för ishockeyn?

– AIK är ett heltidsjobb. Jag slappnar aldrig av från det. Jag jobbar treskift här på Alimak, har nyköpt hus och två barn, ett och snart sex år gamla.

Hur får du tiden att räcka till?

– Det är svårt, men det går inte att lägga av med hockeyn. Det är ingenting man väljer att göra – det går inte att sluta.

Vilka artbetsuppgifter har du?

– Hemsidan är en stor bit. Kontakter med motståndarlag, AIK och Pea (klubbdirektören Israelsson), polisen. Jag för inte något större väsen på läktaren; det har vi andra killar till. Sedan är jag bussvärd ibland och har hand om att boka bussar.

Vad får du för ersättning?

– Inte en krona. Jag gör det här helt ideellt.

Vad säger din sambo om att du lägger ner så mycket tid på det här?

– Hon är en ängel och har ställt upp i alla år. Hon följer också med på några av matcherna.

Slappnar du någon gång av från ishockeyn?

– En vecka varje år under semestern. Mot slutet av den veckan känns det väldigt konstigt att jag inte tänkt på AIK och nyförvärv under en hel vecka.

Nu har ni nått elitserien efter 16 års frånvaro. Skellefteåsupportrarna är också kända som en tuff publik i motgång. Vilka krav ställer ni på laget den här säsongen?

– På senare år har vi knappt haft några motgångar. Men vi koncentrerar oss helt på att stötta laget, säger Robert Karlsson.

När Jonathan Hedström skrev på för Timrå och inte vände hem till sin moderklubb Skellefteå blev det stora rabalder på orten med bland annat skadegörelse vid hans stuga. Stämmer det och vilka låg bakom det?

– Det är klart att det blir mycket snack om det. Han är Skelleftegrabb och den klart lysande stjärnan härifrån på flera flera år. Det är en fruktansvärt duktig hockeyspelare, så visst trodde alla Jonte skulle spela här när han vände hem. Han har väl mer eller mindre lovat det också ett par gånger, men det är inga hot och sådant som har förekommit.

– Hoten är absolut ingenting som vi har märkt av på vårt forum. Det påstås ha spridits på något internetforum, men inte hos oss i alla fall. Vi har nästan 3 000 registrerade användare och det har inte förekommit ett enda hot mot honom eller hans familj, så jag vet inte var det kommer ifrån. Givetvis tar vi starkt avstånd ifrån det.

Vem är North Powers favorit?

– Magnus Wernblom.

Varför det?

– Han har karisman och spelstilen. Man har glömt bort att han spelat för Modo i 14 säsonger. Han känns som en Skellefteåkille i dagsläget. Det var otroligt stort att han skrev på (ett år till) före kvalserien i fjol. Grymt.

Varför känner sig alla spelare så välkomna i staden?

– Någonting måste det bero på. Skellefteå är ju en liten avkrok i Norrland och då måste man bjuda till lite extra och ta hand om familjen. Det är skitviktigt att spelarna trivs vid sidan av för att de ska kunna prestera på isen, säger Robert Karlsson.

– Jag tror att klubben har gjort helt rätt som har lagt ner ett jättejobb på det. Alla i AIK-styrelsen ska ha en stor eloge.

NÄR VI KOMMER IN I

Skellefteå Kraft Arena möts vi först av en liten grävskopa i läktargången. Det är stora grävda hål i marken och sand och sten ligger utspritt överallt. Den 5 april spelade Skellefteå sin sista match i kvalserien borta mot Bofors i Karlskoga (7–4-seger). Dagen efter sattes spaden i jorden vid ishallen. Det 40 år gamla hockeytemplet fräschas upp i och med avancemanget. Bygget beräknas vara klart i december 2007 och ska då rymma konferenslokal, loger, pub och 1 000 fler sittplatser – sammanlagt ska det bli 6 200 läktarplatser. Vid Sportmagasinets besök är det fyra veckor kvar till premiären och då finns det ingen läktargång vid ena långsidan. Den har ännu inte börjat gjutas och dessutom saknas en hel vägg för att täcka den gången.

– Läget är under kontroll. Vi ligger enligt tidsplanen, men visst kommer det att bli lite stökigt i vinter. Det blir nog ett tapp på 30–40 platser på grund av byggnadsställningarna, säger arbetsledaren Erling Avander.

Samtidigt förbereder sig också Skellefteå AIK. På läktaren sitter en handfull förväntansfulla supportrar under förmiddagsträningen och väntar på att klockan ska ticka ner i en snabb takt till premiären hemma mot Brynäs den 18 september.

Lottoförsäljaren och pensionären Erik Johansson, 72, är en av dem.

– Jag får nog skaffa mig vindskydd i vinter. Det kommer att blåsa ena jävla vindar här, säger han och böjer sig över plexiglaset för att skoja med Magnus Wernblom.

– Wernblom vann den interna tävlingen under en lagdag och fick 1,5 ton gatsten som jag hade fixat. De fyllde lastrummet på spelarbussen från Kusmark in till Skellefteå, säger Erik Johansson och skrattar.

Vilka grenar ingick i tävlingen?

– Lerduveskytte, fyrhjulskörning och kast med variatorrem (reservdel för snöskotrar).

Magnus Wernblom står mitt ute på isen på sitt karaktäristiska sätt, stödjer sig mot klubban och skjuter upp hjälmen under hakan så spännet är nära på att lossna.

Nya tränaren från Färjestad, Per-Erik Johnsson, har genomgång på sin breda värmländska som ekar mellan läktarsektionerna. Den enda som saknas av spelarna är Kari Haakana, 187 centimeter och 103 kilo. I fjol delade han säsongen mellan finska Espoo och tyska Duisburg. I Espoo hade han 66 utvisningsminuter på 20 matcher. Haakana är på väg från Finland med sin familj och missar därmed måndagsträningen.

– Synd. Jag ville verkligen se honom. Men det kommer ju fler chanser, säger Erik Johansson.

"VI PÅ RÄDDNINGSTJÄNSTEN

gratulerar och önskar "Perra" lycka till med den nya utmaningen. Till våren får vi se om han även kan titulera sig som hockeymästare". Saxat från Räddningstjänsten i Karlstad.

På tre månader vände nödlösningen Per-Erik Johnsson en negativ spiral till SM-guld för Färjestad.

Han blev hjälteförklarad i Karlstad.

Nu kommer nästa uppdrag.

Att hålla nykomlingarna kvar i elitserien.

Och få den krävande hemmapubliken att gilla honom.

Vi träffas efter förmiddagsträningen i Skellefteå Kraft Arena och sätter oss på en träbänk utanför en av byggbarackerna. Solen ligger på och sprider en varm sommarkänsla.

Men det kommer att svepa in kalla nordanvindar från Sibirien.

Då gäller det att hålla i sig.

Även för Per-Erik Johnsson.

Han är inne på sin tredje fasta arbetsvecka i Skellefteå.

Bostaden ligger på fem minuters promenadavstånd från ishallen.

– Som stad är det ingen större skillnad mellan Karlstad och Skellefteå. Men flyttar man 90 mil kan det naturligtvis innebära ett och annat problem. Jag har varit på brandkåren i Karlstad i 23 år. Men den finns kvar, säger Per-Erik Johnsson.

– Beslutet att ta var egentligen: ska vi prova? Eller snarare: ska jag prova gentemot familjen? Det stod klart ganska tidigt att de blir kvar hemma.

Men han bestämde sig och skrev på för ett plus ett år, efter bara tre månader som huvudtränare i Färjestad. I Karlstad bor hustrun Ingrid och barnen Per, 18, och Linda, 16, kvar.

– Det här är också ett test på om det här är ett sådant liv man själv vill leva. Sedan kan det bli så att jag inte får leva så här, men från min sida är det ett test.

Har familjen hunnit besöka staden?

– Inte hela familjen har varit med, men "chefen" så att säga.

Vad tyckte hon?

– Att det verkade bra.

Hur har mottagandet varit?

– Jag träffade Peo (sportchefen) och ordföranden (Pär Nordlund) under mitt första besök här och det kändes bra redan från första början.

Hur gick tankarna inför flytten?

– Det jag var mest nyfiken på var statusen på truppen. Jag såg Skellefteå i två, tre matcher i kvalserien, men det var på tv:n och det ger inte så mycket.

Hur är statusen?

– Vi är med. Men det är inte bara för klubben att gå upp i elitserien. Organisatoriskt ska man också med ett snäpp till. Det ligger jobb på många plan.

– Men det blir säkert saker som vi hittar i efterhand och det ska vi försöka skruva ihop. Men så ska det väl också vara.

Vad är målsättningen i vinter?

– Första steget blir att undvika kvalserien.

Vad är styrkan i klubben?

– Det saknas inte uppbackning och stöd från supportrar. Det såg vi väl inte minst på första isträningen.

3 500 supportrar på första isträningen. Har du varit med om något liknande tidigare?

– Nej, inte på den första isträningen. Det var väl rätt så bra tryck i våras i Färjestad, men det var fantastiskt att komma in i hallen i Skellefteå och se det mottagandet. Blir en inte inspirerad av det så vet jag inte vad som ska ske

för att man ska bli det, säger Perra.

Hur är det att gå från svenska mästarna till att ta över ett gäng nykomlingar?

– Inget lätt äventyr. Och det hoppas jag att alla som stödjer och har stött Skellefteå inser att det inte blir en dans på rosor. Även om det är vad vi vill. Det blir krig i varje match för att ta poängen som behövs.

Är du medveten om att Skellefteåpubliken är känd för att vara extra krävande?

– Det pratas om press, men vart skulle jag ha flyttat och inte haft press på mig? Det vet jag inte. Hade jag varit kvar i Karlstad hade det också varit en press.

Hur är det allmänna hockeyintresset i samhället?

– Jag märker att det är stort när jag pratar med folk. Många vill Skellefteå AIK väl och det gäller att ta vara på det också. Jag hoppas bara att de har lite tålamod. Det blir säkert tufft. Jag har bara tagit ut tjänstledighet på obestämd tid och har jobbet kvar på brandkåren i Karlstad. Jag får ta en avstämning här om man är kvar till våren. Jag har trots allt bara varit i elitsvängen i tre månader. Jag har 14 säsonger på tränarnivå bakom mig, men det har bara varit i division 1. Jag jobbade samtidigt heltid på brandkåren.

Det stormade rejält i medierna runt Färjestad under SM-slutspelet. Vad drog du för lärdom av det?

– Det hände lite grejer under resan i våras, lite extra uttalanden från spelare som skruvades upp. Det blev en anstormning som jag har nytta av. 30–40 samtal om dagen och alla gällde samma sak. Men det är historia. Nu är det en ny säsong.

Hur blir det att möta Färjestad?

– Jag har ingenting emot att vinna den matchen. Det ska bli roligt.

– BUSINESSPAKET OCH DRAG RÄCKER,

säger Magnus Wernblom till en kund som ringer upp honom.

När han lägger på luren säger han:

– Man blir ju alldeles till sig. Det är inte varje dag jag säljer tre, fyra bilar.

Skellefteås lagkapten är bilförsäljare vid sidan av ishockeyn. Han stack direkt efter förmiddagsträningen till firman. Han promenerar genom bilsalongen i blåa Foppa-tofflor, shorts och t-shirt. Vänster armbåge har fått sig en smäll under träningen, men han har inte brytt sig om att sätta plåster över såret.

I fjol spelade Magnus Wernblom sin andra säsong för västerbottningarna. Strax före kvalserien förlängde han kontraktet ytterligare ett år för att lugna klubben och fansen. Säsongen slutade med succé: Wernblom var en starkt bidragande orsak till att Skellefteå tog steget tillbaka till finrummet. 58 poäng (37 mål plus 21 assist) kom från hans klubba under grundserien i allsvenskan. I superallsvenskan blev det tio poäng (fyra mål plus sex assist) på tio matcher.

– Vi hade en lång och bra fest. Det var det största jag har varit med om och helt klart ett minne för livet, säger Magnus Wernblom.

Vad minns du tydligast från festen?

– Framför allt när vi kom hem och så många tog emot oss i mörkret, och på torget dagen efter. De hade längtat så mycket efter det här. Det var en underbar känsla att få vara med om det.

Efter 14 säsonger i Modo valde du att byta klubb till Skellefteå 2004. Varför?

– Vi kom inte överens om ett nytt kontrakt. Det var väl där det började. Verkligheten kommer ikapp en till slut. Kommer man inte överens måste man se sig om efter nya arbeten.

Du fick inte så mycket betalt som du ville ha?

– Så kan man väl säga.

Hur var det att ta med familjen och flytta drygt 20 mil norrut från Örnsköldsvik?

– Det är det samma i Skellefteå, förutom att det är lite mer hockeytokigt här. Storleken på stan är ganska lik, säger Magnus Wernblom.

Mer hockeytokigt än Övik?

– Ja, det är mer intensivt med folk runt omkring, fler som bryr sig och är aktiva i det hela. Vissa tycker att vi ska vinna med 8–0 när vi har vunnit med 5–0, men det är roligt att diskutera med dem ändå. Samtidigt är det bättre att det finns engagemang i det hela än att de inte bryr sig alls.

Vad säger du om AIK:s supporterförening North Power?

– Den är unik. Det är riktigt bra fart på dem ¿ även om vi ligger under. De vill att vi ska göra så bra ifrån oss som möjligt och gör vi det står de alltid upp för oss. De har verkligen ställt upp på oss jämfört med... eller vad man ska säga? Det är stor skillnad från Modo.

Hur gick det att smälta in i staden och laget?

– AIK hjälpte till att hitta jobb åt min fru på förskola. Det gick smärtfritt utan konstigheter.

Hur kommer det sig att du har valt att jobba under karriären?

– Jag kan inte bara sitta hemma. Det är också bra att ha någonting vid sidan av. En dag tar det slut och då är man inte helt grön, säger Magnus Wernblom.

– Jag har alltid jobbat vid sidan av. Jag sålde annonser för ett företag när jag spelade i Modo och efter det jobbade jag med marknadsföringen för Solängen-travet. Sedan avslutade jag med att jobba fyra år med reklam för Modo på kansliet.

17 säsonger på a-lagsnivå. Hänger den 33-åriga kroppen med fortfarande?

– Peppar peppar så har jag klarat mig undan led- och knäskador. Jag har inte haft några allvarliga skador. Det har varit nån ljumske som jag har opererat, men det är mer muskulärt och det får man till. Mjukdelarna läker alltid ihop.

Nu är du tillbaka i elitserien igen. Vilken realistisk målsättning kan ni sätta upp med laget?

– Jag tror att vi kan överraska många. Det handlar om att staka upp på en trappa och inte sluta elva, tolva. Drömmen är en slutspelsplats, men först ska vi klara kontraktet och sedan höja målsättningen till ett slutspel.

Om du får fantisera – hur vore det att spela ett SM-slutspel igen?

– Underbart. Man vet pulsen det kommer upp i och vilken atmosfär det blir runt ett slutspel. Även om det var som ett slutspel i fjol, så hade det varit kul att vara med om det i elitserien igen.

Kan du tänka dig att avsluta karriären i Skellefteå?

– Absolut. Det har varit klockrent sedan första dagen vi satte vår fot i den här stan. Ett mycket bra mottagande från klubbens sida och allt runt omkring har funkat skitbra för hela familjen. Det finns inget negativt att säga.

EN PROMENAD I CENTRUM

bekräftar hysterin som råder i samhället. På Intersport finns en AIK-hörna med allt från sängöverkast till vällingflaskor i svart-gula färger. På det lokala torget, Möjligheternas torg, är festen från i våras ett minne blott. Hjältarna gled in med brandbilar och firades av tusentals supportrar. Äntligen fick de återigen känna av ångan och hetluften över att vara tillbaka. På torget träffar vi Bengt Öhman alias Anders från den lokala Lövångersrevyn. Han iklär sig festrollen direkt:

– Vi är tillbaka, vi är tillbaka, vi är tillbaka, hojtar Anders.

– Nu blir det annorlunda eftersom jag har ett visst medlidande med Björklöven, antagonisterna. Vi brukar ju alltid stå i klacken och skandera: "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se, för de är ju så gröna och fina", säger han.

Skellefteå kommer att få det tufft. Men i och med att klubben tog steget upp förra säsongen så gör man också en miljonvinst med det nya tv-avtalet som ger elitserielagen drygt 15 miljoner kronor.

– Jag nämner inga siffror, men det var oerhört viktigt att vi tog steget upp nu, säger klubbdirektören Pea Israelsson.

Det återstår att se om det blir en jojoeffekt och om lokalinvånarna överlever vintern.

För nu handlar det inte längre om Bofors och Almtuna i allsvenskan.

Jimmy Landström (REPORTAGET PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS OKTOBERNUMMER 2006)