Med slalomhimlen runt hörnet

TÄRNABY – DÄR SLALOM ÄR RELIGION OCH GUDARNA FINNS I BACKEN

Vägen in mot guldbyn Tärnaby. Det lilla samhället har knapt 600 invånare – att jämföra med skidklubben Tärna IK Fjällvinden som fostrat över ett 80-tal landslagsåkare genom tiderna.
Foto: Maria Östlin
Vägen in mot guldbyn Tärnaby. Det lilla samhället har knapt 600 invånare – att jämföra med skidklubben Tärna IK Fjällvinden som fostrat över ett 80-tal landslagsåkare genom tiderna.
SPORTBLADET

TÄRNABY

När konfirmationsgruppen sprack ringde prästen till slalomklubben i ett försök att samla ungdomarna till kyrkbacken.

Det är så det fungerar i en by där Gud heter Ingemar.

– När det är gudstjänst är de borta på tävlingar, säger själavårdaren Marcus Heutmann.

Det var en stor dag i lilla Tärnaby när Tärna IK Fjällvindens ordförande Bosse Bernström smekte mustaschen och tog till orda.

– Det finns ett gammalt uttryck som heter "kyrkan mitt i byn". Uttrycket kommer från den tid då kyrkan var den naturliga samlingspunkten, när människor samlades på kyrkbacken inte bara av religiösa skäl utan också för att umgås och höra senaste nytt, sa han och åhörarna förstod direkt vart han skulle komma, att det i Tärnaby är skidbacken som fyller den funktionen.

Han kom dit till slut och han gjorde det för att det är alldeles sant. Trots att den lilla byn bara har 600 invånare kom det 94 ungar till en träning tidigare i vintras. Nu är kvällen mörk och kall som en istäckt fjällbäck, men barnen som sladdar nedför Ingemarbacken längtar inte in till värmen i kaffestugan. Slipade stålkanter hyvlar ner lager efter lager av det snötäckta Laxfjället tills pistmaskinerna börjar blänga med sina ljusklot till ögon.

Motvilligt hoppar Magdalena Fjällström ur pjäxorna och slår sig ner vid ett av träborden i Tärningen, som serveringen i målfållan kallas. Hennes blossande kinder matchar den röda skidoverallen. På väggen bakom henne hänger tavlan som berättar att Ingemarbacken är en av Sveriges hundra viktigaste idrottsanläggningar. Den utsågs till det när Riksidrottsförbundet fyllde hundra år. Det var då, i höstas, som Bosse Bernström talade inför församlingen.

Magdalena Fjällström var vid backen då som nu, men den här kvällen får hon ingen tårta till saften.

– Om jag ska bli lika bra som Anja Pärson? Självklart. Eller ännu bättre, säger hon och tar en klunk ur muggen.

– I min klass åker nästan allihopa skidor, säger hennes storebror, Marcus Fjällström.

Alla?

– Ja, kanske är det en eller två som inte åker. Ibland åker vi i skolan också, när vi har idrott.

Det unika med Tärnaby är att generation efter generation har gett samma svar. Här lever folket med naturen och eftersom det finns ett berg som reser sig bakom träkåkarna utmed Blå vägen åker man skidor. Det är inte konstigare än att de som bor här fiskar i Gäutan och jagar ripa på fjälltopparna.

Tillgängligheten har lett till att den lilla lapp-landsbyn har fostrat fler alpina mästare än någon av världens alla miljonstäder. Ett 80-tal bybor har figurerat i olika landslag och 1954-1989 avgjordes inte ett VM eller OS utan minst en åkare från Tärnaby i startlistan.

– På sjukstugan, hotellet, överallt stöter du på dem, säger Thomas Ringbrandt, som var en av tre Tärnabybor i VM 1974.

– Jag hade garanterat inte blivit lika bra om jag inte hade kommit från Tärnaby. Alla är beroende av vad som händer där man växer upp, och vad man har för släkt. Syrran åkte skidor och henne ville jag slå varje dag. Alla mina kamrater åkte skidor, så det blev också ett sätt att umgås. Dessutom har backen i sig enorma kvaliteter. Vi i landslaget hade vår bästa träning här och det beror på lutningen och längden och miljön runt omkring. Backen har jag mycket att tacka för, och klubben. Den är stark och har alltid haft bra tränare. Nu är det mycket inflyttat folk i byn, men när det förr hände något var det alltid klubben som stod bakom. Det kunde vara klubbträffar, skoterresor eller som i kväll, träning i backen, säger Anja Pärson.

22-åringen som pryder infartsskylten till världsmästarbyn stannade kvar i barndomens Tärnaby efter landslagets läger och besöker nu Tärna IK Fjällvindens träning. På vilken annan ort som helst i Sverige hade ungdomarna skrikit av upphetsning, men i Tärnaby är ingenting märkvärdigt. Visst tar ungarna för sig av högen med signerade idolbilder, men Anja Pärson orsakar ingen hysteri.

– Vi var hemma hos henne i går. Tidigare bodde vi grannar på Björkvägen, berättar Marcus Fjällström.

Vad gjorde ni?

– Fikade och tittade på tv. Hon var ju med på Aktuellt, eller vad det var.

Skötte hon sig?

– Ja, gjorde jag det, undrar Anja och rufsar till Marcus i håret.

– Nä, ett fel gjorde du. Du svor en gång.

ANJA BEHÖVER INTE SÄGA ATT HON TRIVS,

att Tärnaby är hennes andningshål i den stora värld hon redan har erövrat. Här är hon Anders och Madeleines dotter, tjejen som inte sprang runt utan över killarna när det var rast och fotboll på Skytteanska skolan, en helt vanlig 22-åring med en ovanlig talang. Den har gett henne VM-guld, OS-medaljer och omdömet "inte så dålig". Det är så de säger i Tärnaby. Inför Gud och i skidliften är de alla lika.

– Ja, så är det. Men när folk säger att det inte är så dåligt, då ska man faktiskt vara nöjd. Då är de imponerade. Pappa är likadan. Det är inte ofta jag får beröm när jag åker skidor. Det kommer en klapp på axeln och så där och de gånger jag får det vet jag att jag har gjort något bra. Det kanske verkar konstigt för folk utifrån, men i den här byn är det en viss stämning. Här är ingen större än någon annan. Men självklart gläds de när jag gör bra resultat.

De vet ju mer än alla andra hur jag har slitit genom åren. De är väldigt stolta och det kan hända att någon klubbordförande kommer med tårta eller blommor, men det är sällan. Då ska man helst vinna VM eller OS.

– Jag uppskattar det, att när jag kommer till Tärnaby kan jag gå in på macken och vara vem som helst. Jag vill inte utmärka mig mer än någon annan. Jag tror också att Ingemar uppskattar att det inte är pompa och ståt när han kommer hit. Det klarar man av någon annanstans. I Umeå och Stockholm skulle jag ha alla blickar på mig, men här och i Monaco känner jag mig trygg. Ingen person tror att jag är någon annan än den jag varit tidigare.

Vad gör du när du är hemma?

– Ligger i soffan, tittar på tv, äter renkött, går ut i skogen med pappa och hälsar på kompisar. Ibland hänger jag med pappa och jagar, som drevkarl. Sedan far vi ut och fikar och eldar. Är det fint väder vill jag gärna vara i skogen.

Är det det som kallas livskvalitet?

– Ja. Tidigare hatade jag naturen. Sedan, när jag blev äldre och började resa mycket, lärde jag mig att uppskatta den igen. I förrgår var vi ute på en lång tur. Jag tänkte inte på skidåkning på hela dagen och det händer inte så ofta, säger Anja Pärson.

Magdalena Fjällström har också förträngt skidåkningen och vilar blicken på Anjas fötter. Sedan tittar hon upp mot superstjärnan och säger att hon måste skaffa sig bättre vinterkängor.

Själv såg Anja upp till Marie-Louise Fjällström och Patrik Järbyn, när hon växte upp i Ingemarbacken. Järbyn var en av eleverna på skidhemmet, som lyder under folkhögskolan i Storuman. Hon hade inga synpunkter på deras skodon men tyckte att de inte var så dåliga på att åka skidor.

FRÖET TILL DET SOM SKULLE BLI

tidernas mest framgångsrika alpina klubb planterades 1928. Det var då som Tärna Idrottsklubb och IK Fjällvinden, föreningen som samlade tullarna i Umfors längre upp i dalgången mot norska gränsen, slogs ihop till Tärna IK Fjällvinden. Längdåkningen var länge huvudgrenen, men 1937 startades slalomsektionen som en dag helt skulle dominera verksamheten. Erling Larsson, Tärna-Lasse, var med från begynnelsen och hade en stor betydelse för föreningen. Det sägs att han var med och tog fram klubbmärket. Till och med Tärnabyborna tror att det föreställer solen över Ryfjället på andra sidan sjön Gäutan, trots att ingen har sett solen i just det läget.

– Solen? Nej, det där är månen. En tullkille ritade klubbmärket när vi satt och söp på hotell Laxfjället, har Tärna-Lasse förklarat.

Han var bohemen som tillbringade oerhört mycket tid i backen, stakade banor, tog hem barnen till sina hundar och gamla mor och kokade vallor som hette läskpannkaka, Lavinfart och Hallonbrus. Han tävlade inte själv, men ställde alltid upp för ortens ungdomar när Laxfjället togs i bruk under 1940-talet.

1952 började han och Fjällvindens övriga eldsjälar få betalt för sitt arbete. Det var då Hans Olofsson bestämde sig för att ställa upp i SM. Han hade slutat elva i sin enda tidigare SM-start fem år tidigare och åkte till Duved helt utan förväntningar. Alla visste ju att Stig Sollander, som var dåtidens stora stjärna, ändå skulle leka hem storslalomguldet.

Pyttsan. Hans Olofsson, 24, kastade sig utför Mullfjället och kom ner som svensk mästare. Det var den 3 februari 1952 och den lilla, lilla pricken som markerade Tärnaby och Tärna IK Fjällvinden, som bara hade femtio medlemmar, blev genast lite, lite större.

Sedan dess har den fortsatt att växa för att bli en beständig, fet fläck på den alpina världskartan. Hans Olofsson tog sitt nästa SM-guld, i slalom, i Östersund redan samma vinter, slog sig in i landslaget och blev bygdens första stora stjärna. Sedan dess har världsartisterna kommit en efter en och samlat ihop 16 OS- och VM-medaljer, 99 världscupsegrar och 123 SM-guld.

Ingemar Stenmark och Anja Pärson kommer ju härifrån, men hjältarna är betydligt fler än så. Det räcker med en titt på kartan över skidanläggningen för att inse det. Hassebacken, Stigsvängen, Dahlberget, Åsaliden, Staffans, Ringbranten, Fjällberget, Lillians och Granbacken är hyllningar till bygdens stora söner och döttrar, precis som Ingemarbacken och Anjabacken. Och den ihållande storhetstiden började med "Hasse Fjällvind" och ingen annan.

– Han var en otroligt duktig skidåkare och blev idol, naturligtvis. På 1950-talet var han den stora mannen, säger Rolf Nilsson.

– Ja, bara att få se honom på tidningsbilder var fenomenalt. Då var det märkvärdigt att vara med i en tidning, ja, till och med i en lokaltidning. Han hade större betydelse än man kan föreställa sig, säger Sven Mikaelsson.

Rolf och Sven var barn när Hans Olofsson slog igenom, men kan i dag också kalla sig svenska mästare. Det kan å andra sidan nästan alla Tärnabybor. Ja, har de inte själva en eller flera SM-plaketter liggande i någon byrålåda har de åtminstone en mästares blod i ådrorna.

Anja Pärson berättar att hon är släkt med Jessica Fjällryd, men studerar man släktträdet närmare visar en gren att hon är även är släkt med en viss Stig Strand. Hans kusin, Gunilla, är nämligen gift med Örjan Pärson, som är Anjas farbror.

Är du släkt med ytterligare någon av byns mästare?

– Svårt att säga. Det kan vara lite droppar här och där, men Fjällryds är jag släkt med, säger hon och skrattar.

Anja Pärson är den senaste stora stjärnan från Tärnaby, men det var Hans Olofsson som med sina åtta SM-guld byggde upp en vinnarkultur och såg till att Laxberget blev samlingsplatsen för bygdens ungdomar.

– Det fanns ett kafé, men ingen biograf. Det var bara idrott som gällde. Det kryllade av ungdomar i backarna, men de vuxna var där lika mycket som vi. Det fanns fina förebilder och fadersgestalter i Tärnaby. Erling Larsson engagerade sig väldigt mycket i ungdomarna. Sedan hade vi Hans Olofsson och Erik Stenmark, som själv var stark och ville att man skulle träna styrka, minns Bengt-Erik Grahn.

Han föddes i Kittelfjäll och var sex år när han flyttade till Tärnaby för att gå i nomadskolan. De kom en efter en, bröderna Grahn. Den ende som inte tävlade var Gösta. Als, Tore, Axel, Sune, Göte och Bengt-Erik gjorde däremot allt för att bli bäst i syskonskaran, som dessutom omfattade systrarna Svea, Karin, Lis-Marie och Ann-Katrin. Det blev Bengt-Erik, som inte nöjde sig med det. 1966 var han på väg att bli världsmästare, men guldet försvann i ett snömoln. Det var i Portillo, Chile, och svensken ledde med fem sekunder när det andra åket tog slut tio portar före mål.

– Jag ville ta ett mästerskap, men det fick jag inte, säger Bengt-Erik Grahn 37 år senare.

Det var väldigt nära...

– Jo, men nu tänker jag inte så mycket på det. Det var annat under perioden då jag gick in för utförsåkningen. Fast nog tycker jag att jag skulle ha fått vinna.

TÄRNABY FICK VÄNTA

i ytterligare tolv år på sitt första VM-guld. Jan Ingemar Stenmark föddes den 18 mars 1956, världsmästaren med samma namn i Garmisch

Partenkirchen i början maj 1978. Det var då han inom loppet av tre dagar åkte hem gulden i både storslalom och slalom. Nationalhjälten flyttade två år senare till Monaco, men kommer för all tid att förknippas med Slalomvägen i Tärnaby.

Gatunamnet är ingen hyllning till honom utan ett logiskt val eftersom vägen helt enkelt ligger närmast skidbacken. Det var här Ivar Strand 1955 började bygga sitt hus, som nu lyser i gult i den sista kurvan upp till Ingemarbacken.

Han var långt ifrån klar när en bekant från Joesjö, en liten by längre norrut, stannade till för att inspektera arbetet.

– Finns det någon ledig tomt, undrade Erik Stenmark.

– Ja, precis här intill, svarade Ivar.

Erik Stenmark köpte marken och flyttade till Slalomvägen med sin fru och två söner. Grannarna umgicks familjevis och åkte 1960, när familjen Stenmark var nyinflyttad, till Mosjön för att titta på Nordkalottmästerskapen.

Friidrottstävlingarna höll hög klass, men familjernas fyraåringar var mer intresserade av bilarna på parkeringen.

Där sprang de omkring, Stig Strand och Ingemar Stenmark.

Vad ingen visste då var att barndomskamraterna en dag skulle ta sina första världscupsegrar i Madonna di Campiglio och bli ihågkomna som två av Sveriges bästa skidåkare genom tiderna.

Det måste ha varit det bästa som har hänt svensk utförsåkning, att du och Ingemar blev grannar.

– Ja, det kan man nog säga. Om vi hade bott långt från backen är det inte säkert att vi hade blivit skidåkare. Våra föräldrar hade inga ekonomiska resurser, säger Stig Strand.

Du tillhörde världseliten i många år men hamnade ändå i skuggan av din granne. Märkligt...

– Jag har aldrig gjort någon reflektion över det, men det kan man gott säga. I de flesta fall var det ju han som var det stora, medan vi andra hängde med. Det var kul att bara få vara med.

Anja Pärson, den tredje av Tärnabys hjältar som har vunnit i världscupen, är uppvuxen på Björkvägen men har också en koppling till den världsberömda adressen.

Det sägs att du blev tillverkad på Slalomvägen.

– Ja, eftersom vi byggde på Björkvägen 1981 borde jag ha blivit till på Slalomvägen, för det var där, bara femtio meter från Ingemars hus, de bodde då, säger hon syftande på föräldrarna.

Hur högt rankar du den meriten?

– Ha, ha, ha. När jag blev känd började alla frenetiskt leta efter kontakter med Slalomvägen. När det kom fram att jag blev gjord där var alla väldigt nöjda, säger hon.

STIG STRAND VANN TVÅ DELTÄVLINGAR

i världscupen och hade sin bästa säsong 1982/83. Han blev då tvåa i slalomcupen och tog lika många poäng som totalsegraren, men hade inte lika många segrar. Vem som blåste honom på titeln?

Ingemar Stenmark, förstås. Denne Ingemar. Han blev så stor att hela Sverige stannade upp när han tävlade. Ja, han blev så stor att Svenska turistföreningen ägnar flera sidor åt hans mössor i Levande textil, årsboken från 1988. Det var hans kusin, Barbro Stenmark, eller Lindgren som hon numera heter, som såg till att skidåkare världen över började använda mössor med lika oväntade som klassiska mönster.

"Tärnaby kommer för alltid att få en plats i vår stickningshistoria för sina färggranna mössor, så lätta att känna igen på den karaktäristiska spetsformade toppen men också på de fria mönsterkompositionerna. Motiven kan visserligen växla, ja, i Tärnaby har var och en satt en ära i att vara ensam om sin variant..."

Inget motiv blev mer känt än det på den mössa som Ingemar Stenmark bar när han vann världscupen i slalom 1974. Hur mycket han än avskydde uppmärksamheten syntes han och hans luva plötsligt i tv och på tidningsbilder över hela världen.

Det var då det tog fart, mössmodet som ingen utanför Tärnaby tidigare hade brytt sig om. I Sverige, Italien, Österrike... Plötsligt skulle fans över hela världen göra som idolen Ingemar, om inte åka skidor så åtminstone bära en mössa med nallebjörnsbård.

Det var ju inte bara skidåkaren Ingemar Stenmark som studerades in i minsta detalj. Hans barndom, hans matvanor, hans klädesval, ja, dagen var kommen då världen till och med ville veta allt om hans mössa.

I Levande textil får vi veta att "flickan bakom verket" är en kusin till Ingemar. Det började tydligen med att hon och en väninna i slutet av 1960-talet började sticka mössor till Tärna IK Fjällvindens ungdomslag i slalom. Snart var

Ingemar Stenmark en av ungdomarna som susade nedför Laxfjället med en hemstickad mössa. Den första, får vi veta, hade ett bladmönster. När han sedan blev världskänd med nallemotivet blev mösstillverkningen en industri. Ja, när den där björnen väl hade vaknat ur sitt ide var snart Ingemars mamma, Gunborg Stenmark, anställd som designer.

"Jag tänkte på det kanadensiska bladet som jag hade sett på VM-tävlingar i tv, berättar hon, och jag tyckte det där lövet var så fint. Sedan kom vi på att vi kunde ta mönster ur mönsterböcker, och vi tog djur ur korsstygnshäften. Nallen var ur Skandinaviska korsstygn DMC, inköpt på Sunds varuhus här i Tärnaby."

Sunds ligger vid torget där tusentals människor samlades för att ta emot Ingemar Stenmark 1976. Till och med Tärnabyborna drogs med i hysterin och det, om något, är inte så dåligt. Tärna IK Fjällvinden bildade en supporterklubb och kunde snart räkna in 5 000 medlemmar. Curt Made, distriktsläkaren som skrev Ingemar Stenmarks högst personliga krönikor, och Rolf Nilsson var med och startade medlemstidningen Fjällvinden Sport.

– Ingen utnyttjade möjligheten att kunna tjäna pengar. Ingemar upplevdes som en vanlig människa från byn. Det han gjorde var inte så märkvärdigt, men vi insåg

Ingemars storhet och startade en supporterklubb i samband med OS i Innsbruck 1976. Jag var ditbjuden av Ingemars familj och tog en massa bilder. Det blev ett antal nummer innan det lades ner. På den tiden var det många som for hit och ville se var han bodde, säger Rolf Nilsson.

– Ja, eftersom jag bodde granne med Ingemar var jag ju med under stenplockartiden, säger Stig Strand.

Stenplockartiden?

– Ja, folk kom hit och tog sten från gården. Sedan hoppade de in i bilen och åkte igen.

Hände det ofta?

– Ja, det var ett himla intresse.

DEN HÄR DAGEN RÅDER LUGNET

på torget i Tärnaby. VM-åkaren Sven Mikaelsson går visserligen förbi färghandeln som drivs av svenske lagmästaren Rolf Nilsson samtidigt som världscupåkaren Jan Strand söker sig mot värdshuset på torgets motsatta sida, men det är så vardagen ser ut i världens bästa slalomby. Tärnaby är, var och kommer troligtvis att förbli ett myller av vandrande meritlistor. Ändå har byborna dålig koll på sin historia. Av Alpinariet som öppnades i slutet av 1980-talet återstår bara minnet, och Fjällvinden har aldrig sammanfattat sin fantastiska verksamhet.

– Det är verkligen en frustration, men vi har pratat om att köra igång en studiecirkel för att få ordning på historien. I dag finns det knappt en affisch på den störste genom tiderna, säger ordföranden Bosse Bernström.

– När någon pratar om förr handlar det om hur de fick gå till skolan och hugga ved hela dagarna. Det är mest sådana plågerier. Det enda de pratar om när det gäller skidåkning är när Ingemar körde ur här i byn. Det är fortfarande en stor besvikelse, säger Anja Pärson.

– Man får dåliga referensramar när så många har lyckats. Vi förundrades över uppståndelsen och gjorde inte så stor affär av det. Med respekt till Ingemars och Anjas familjer försöker man hålla det lågt. De ska ändå kunna vara privata. Ändå finns det en stolthet i att komma från Tärnaby. Talar man om att man är härifrån känner alla till det. Det är lite häftigt, säger Åsa Dahlberg, ytterligare en i raden av svenska mästare.

– Mentaliteten här är ganska kylig. Det blir aldrig livligt folkligt utan så jäkla stelt. Efter världscupen 1983 var det bra drag, lite hysteri. Många kom hit och var nyfikna på Ingemar och kollegorna hans. Men här rusar inte folk fötterna av sig. Folk har haft nog med att klara sig själva. Det som förvånar mig är att det rent statistiskt är fel någonstans. Antingen är sporten klen, eller så är det något alldeles speciellt med Tärnaby. Nej, det är något som inte stämmer. Har man någon som är bra rättar man sig efter den nivån, men det ska ändå inte vara möjligt, säger Sven Mikaelsson.

– Något som har fascinerat mig är att vi inom klubben aldrig har delat ut några utmärkelser. Vi har inte haft tid. En gång i tiden fanns det visserligen en klubbnål med guldkrans, men den försvann. Ska man belöna och dela ut diplom slipper man ge till halva byn, säger FIS-pampen Stig-Ove Gustavsson som bor i Tärnaby och har varit engagerad i Fjällvinden under stora delar av sitt liv.

Utanför 50-skyltarna fortsätter dock folk att imponeras av Tärnaby-undret. Anja Pärson vet det, även om trädgården utanför föräldrahemmet inte är helt fri från stenar.

– I somras berättade mamma att en holländsk familj hade kört omkring utanför huset. Hon tyckte att de såg skumma ut och gick fram och frågade om de sökte någon. Ja, är det här Anja Pärson bor, hade de undrat. Ja, jag är hennes mamma. Sedan hade de "fotat" mamma vid brevlådan. De var överlyckliga. Sedan ringer det tanter som ska sjunga psalmer. Många har nog inte uppfattat att jag har flyttat från Sverige, för det ringer fortfarande söta gamla tanter och sjunger, berättar Anja.

Tärnabyborna, däremot, är inte mycket för att sjunga psalmer. Förra året besökte bara 1 069 människor kyrkans 31 högmässor. Röntgenavdelningen på sjukstugan i Tärnaby räknar in lika många på två skidsäsonger.

– Jag vill gärna att konfirmanderna ska vara med på läsningarna, men det är svårt att få ihop med träningen. När det är gudstjänst är de borta på tävlingar. Därför försöker jag uppmuntra dem att göra gudstjänstbesöken tidigt på hösten. Det går si och så för varje år, säger prästen Marcus Heutmann.

Det är så det fungerar i en by där Gud heter Ingemar. I Tärnaby väljer invånarna skidbacken före kyrkbacken.

Stefan Holm (REPORTAGET PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS JANUARINUMMER 2004)