Ett kollektivt glädjefnatt...

Sportbladet och 750 000 andra hyllade Englands rugbyhjältar

SPORTBLADET

LONDON

Klagar ni över trängseln i julhandeln?

He he.

Löjligt.

Ni har inte gått igenom ekluten, som det heter.

Vi var TRE KVARTS MILJON människor som klättrade på varandra i Londons centrum i går.

750 000 personer, enligt polisens uppskattning.

Vi stod i tjugoradiga led från Marble Arch, längs hela Oxford Street, vidare ner över den julpyntade Regent Street, runt Picadilly Cirkus och fram till ett absolut fullsmockat Trafalgar Square.

Vi stod och glodde på två öppna bussar som i sakta mak transporterade Englands VM-hjältar i rugby genom stan, och det var ett triumftåg av sällan skådat slag.

Kanske var det ett slags världsrekord i patriotism, det kändes så.

Djupt rotad i folksjälen

Men som svensk har jag ingen rätt att uttala mig om den saken.

När allt kommer omkring tillhör jag ett folk som fyller Sergels torg och badar i fontäner efter ett hockeyguld i VM för reservlag. Eller står och gråter och sjunger nationalsången efter ett VM-silver i damfotboll.

Rugby är inte i närheten av fotbollens popularitet i England, men den är i alla fall så djupt rotad i folksjälen att vi utlänningar inte förstår.

Tre kvarts miljon människor, utklädda och målade och med rödvita flaggor, barn som fått ledigt från skolan, byggnadsarbetare som hängde från sina ställningar med vimplar i händerna, poliser i hundratal, helikoptrar i luften, banderoller och allsång och regnande konfetti... det var ett kollektivt glädjefnatt som väl London inte sett maken till sen slutet på andra världskriget.

Man kan bara tänka sig hur det skulle bli om England också vann en stor titel i fotboll. Triumfmarschen gick bara nåt hundratal meter från Sven-Göran Erikssons kontor på Soho Square, och om han vågade kika runt hörnet kunde han kanske begripa den enorma törst på idrottsliga lagframgångar som engelsmännen lidit av.

Nu stod bjässen Martin Johnson och VM-hjälten Jonny Wilkinson längst fram i den första bussen och höll upp den guldskimrande bucklan, William Webb Ellis Trophy, och det var en dag då hela England kunde brösta upp sig en smula.

När folkmassan sjöng ”Swing Low Sweet Chariot” längs kortegevägen var det svårt att inte ryckas med och gilla läget. Förutom att man knappt kunde andas i trängseln, alltså.

Det var kallt och ruggigt, men fansen hade väntat sen de tidiga morgontimmarna för att få bra platser runt lejonstatyerna på Trafalgar Square. Engelsmän tycks aldrig frysa, av nån anledning.

En stor buse med utskjutande haka hade målat rugbylandslagets tröja direkt på den nakna överkroppen. Jag tog mod till mig och frågade om han inte frös... lite, åtminstone.

Jag fick en ölrap i ansiktet till svar.

Sen var det inte mycket mer att diskutera.

Som sport betraktat ställer jag mig rätt neutral till rugbyn, jag varken hatar eller älskar den, men nåt som jag definitivt tycker om är spelarnas attityd.

Här finns inga bortskämda divor som i fotbollen. Alla jag hört intervjuas efter VM-guldet för drygt två veckor sen har varit artiga, trevliga, välartikulerade och ödmjuka. Det märks att det är en sport som fått lära sig att stå på egna ben, utan fjäsk och gräddfiler och drömkontrakt.

Drack te hos drottningen

Fansen är därefter: Betydligt mer skötsamma, humoristiska och vänliga än de gangstergäng som följer fotbollslandslaget. Och det påstår jag alltså trots den där stinkande ölrapen i nyllet.

Efter paraden fick rugbyjättarna dricka te hos drottningen i Buckingham Palace. I det läget hade pojkarna säkert velat haft nåt starkare nerför struparna, men det är ju inte varje dag tant Elizabeth öppnar portarna för knöliga rugbyspelare med nackar breda som soptunnor.

Och därefter var det ännu en mottagning, nu hos Tony Blair på 10 Downing Street. Sannerligen en dag att minnas för VM-hjältarna.

Återstår nu att se hur rugbyn kan ta tillvara denna fantastiska pr för sporten. De första tecknen är goda, två veckor efter VM-finalen i Australien har 10 000 nya unga rugbyspelare registrerats i England.

Till sist, bara:

Fotboll är inte lika tufft som rugby, men den tvåfotsstämpling som Arsenals Ashley Cole gjorde sig skyldig till mot Leicester i helgen är den fulaste tacklingen jag sett i Premier League på tre år. Att sen Fredrik Ljungberg står och gapar och viftar med armarna och protesterar mot det röda kortet är...totalt obegripligt.

Andra publikhyllningar vi minns de tio senaste åren

Längre ned på sidan: webb-tv från firandet samt andra publikhyllningar vi minns.