COOLA KALLA

På väg mot skidfesten

Foto: Peter Wixtröm
SPORTBLADET

Det tog henne några veckor att slå igenom men nästan ett liv att höra storyn om Gunde Svan.

Sveriges nya längdstjärna växte upp långt i från idoler.

– Gunde var ju han på tv, han

i ”Fångarna på fortet”, skrattar

Charlotte Kalla.

Å andra sidan – varför känna en värld som snart ändå känner dig?

Det är när vi står där – mitt ute i Värmlands ingenstans – som en lätt aning plötsligt blir ett tyngre faktum.

Någonting måste vara speciellt med den här tjejen. Någonting som skiljer henne från många andra.

Frosten som med breda penseldrag målat landskapet vitt har skingrats mot en klarblå himmel. Luften är frisk och en förrädisk sol värmer mest för syns skull när kalla nordvästliga vindar sveper in över Hänsjön. Det är sen oktober och Charlotte Kalla står där i sin aftonklänning, med bara axlar och med en världscup-premiär tre dagar bort.

Hon har stått där en stund. Hon tycker det är lite småkyligt. Hon tycker inte att det gör någonting.

– Nää... Jag har nästan aldrig varit sjuk. Eller skadad... Eller, jag var faktiskt dålig förra helgen när jag låg nedbäddad två dagar. Hade ätit något. Och så var jag sjuk för något år sedan, feber. Att man blir sjuk är ju kroppens sätt att säga ifrån, att nu har man kommit över gränsen. Det gäller att vara lyhörd... Jag har kanske en liten förkylning om året, inte fler, och det är mycket DET som gör att jag kan följa den plan som jag sätter upp, säger hon och rycker på axlarna.

Det är lätt att avväpnas av attityden, lätt att fängslas av att en hög målsättning kan gå hand i hand med en så avslappnad inställning.

När andra stänger ute världen står den svenska längdskidåkningens framtid med ett leende och tittar vintern i ansiktet.

– Att man har genetiskt starkt immunförsvar är ju skönt. Det är väl det norrländska klimatet som gör det, att det alltid är kallt och jävligt. Det här är inte så farligt, säger hon och skrattar.

Det känns som om hon balanserar mellan att vara totalt hängiven sin uppgift och att ta den med en klackspark.

Som när hon berättar om mötet med ”svinfräne” Jens Byggmark på Arlanda i vintras, när han kom fram och grattade henne för hennes framgångar och hon tänkte att ”men hallå, det är ju du, Jens Byggmark, det är ju dig det gått bra för!” Som när hon förklarar hur härligt det är på våren, att bara få vara Charlotte Kalla, 20 år, och att kunna dela en flaska rött med pojkvännen Tiio Söderhielm hemma i Östersund utan att behöva tänka på morgondagen. Som när hon säger hur skönt det känns att inte behöva gå ut varje helg och att hon kan tänka sig att ”vanliga människor liksom alltid behöver en ursäkt för att inte festa varje fredag–lördag”.

Då blir man sjuk, säger hon. Charlotte Kalla blir nästan aldrig sjuk, men hon kan inte sätta fingret på varför hon klarat sig så bra som hon gjort.

Kanske är det för att hon är uppvuxen i Tärendö, nästan norr om Norrland. Kanske är det för att hon är som skapt för att åka skidor. Kanske är det något annat.

Klart är att Charlotte Kalla den förra säsongen gick från lovande till något väldigt mycket mer. 20-åringen som 16 år gammal överraskades av en femteplats på USM (”det var sjukt stort”), som förstaårsjunior tog en andraplats på JSM (”jag trodde knappt att det kunde bli större”) blev förra säsongen bästa svenska vid VM i Sapporo i både skiathlon (7:a) och 10 kilometer fritt (5:a) för att sedan vinna två guld och två silver (ett i stafett) vid JVM i italienska Tarvisio.

Och hon är fortfarande överraskad.

– Ja, jag har ju tagit så himla stora kliv varje år. Just när man hunnit smälta det ena har det andra kommit in... som vid VM. Man visste inte alls vad man skulle ha för förväntningar eftersom jag knappt mött seniorerna tidigare, och så slutar jag femma och sjua. Det tog ett tag att fatta.

Men hur tänkte du där och då?

– Som femma kände jag ”fan, det var inte så jäkla många sekunder upp till pallen”, i alla fall de första minuterna efter målgång. Men sedan kände jag ”femma på stora VM, det är fan ganska stort”. Men jag ska inte ha så himla höga krav på mig själv... och stora VM var inte ens det riktiga målet, det var ju JVM och det var den stora lyckan förra säsongen. Att få vinna med de marginalerna där borta. Och i den konkurrensen. Det kändes otroligt häftigt. Otroligt stort.

DET ÄR SÅ HON PRATAR OM FÖRRA SÄSONGENS SUCCÉ. Om den lilla junioren som slog igenom i de stora sammanhangen, om den korta tjejen (162 centimeter) som växte ikapp med uppgiften.

Men vem är egentligen personen bakom leendet? Var kommer hon ifrån? Hur bra ska hon bli?

Kyla utomhus har blivit värme inomhus. Charlotte Kalla sitter lätt framåtlutad i en grön fåtölj på landslagets hotell. Hennes blick är intensiv och närvarande och små frågor besvaras med stora svar. Hon beskriver sig som en ”glad och positiv tjej”, men också som en komplex person. Glädjen kan snabbt bli ilska och det handlar om inställning.

– Shit ja. När något gått dåligt brukar jag dra mig undan, men det var nog mer förra året... hoppas jag (skratt). Hade det gått dåligt i ett test så kunde jag vara besviken på mig själv i ett dygn efteråt. Men det kan bli onödigt, man gör det bara jobbigt för sig själv. På ett sätt är det något som driver en, men man måste kunna hantera situationer på ett smidigt sätt. Jag får inte låta ett testlopp på sommaren påverka mig så mycket... det är ju på vintern man ska prestera och det är då man får ge sig själv rätten att deppa ihop.

Hur ser du på vintern som kommer?

– Jag har inte satt upp några resultatmål nu, utan jag satsar på att bli stabil på topp 15 och att undvika de där 40-placeringarna. Topparna är ointressanta; det är den jämna formen som är viktig. Sedan så hoppas jag att jag ska kunna toppa formen mot slutet av februari när mästerskapen ligger i tiden.

För någon som gjorde stor succé på stora VM och ännu större succé på lilla VM känns det som en blygsam målsättning. Men det är så hon lägger upp sin taktik. Charlotte Kalla ska jobba från grunden och först bli bra. Sedan bättre. Sedan bäst.

Hon säger att det är en lång väg att vandra.

– Ingenting går snabbt. Det stora målet är OS i Vancouver 2010 och då är VM (2009) ett stort delmål. Men OS har funnits med i tankarna väldigt länge, ända sedan tre år tillbaka, så... jag har vetat att det är då jag vill prestera. Det är då jag tror att jag kan prestera.

Vad fattas för att vara där?

– Några år till med tuff träning. Det finns mycket att jobba på och många teknikbitar att slipa till och ibland kan man ju bli sådär less, som ”fan, de ska jämt gnälla, det är aldrig något som stämmer och jag får aldrig till det!” Men sedan är det så jäkla skönt när man väl sätter en teknikgrej... sådant kan gå så himla snabbt. Vissa grejer kanske man kan jobba på en hel sommar och en hel höst, men så säger en tekniktränare det med andra ord och så sitter det bara.

Hur orkar du?

– Tjaa... Alla är medvetna om att det krävs otroligt hård träning för att nå till toppen... man måste på något sätt älska träningen. Även om det inte alla gånger är lika kul att ge sig ut, som när det blåser snålblåst och regnet står som spön i backen.

Vad tänker du på då?

– Då tänker jag att ”det här härdar mig”, ”det stärker mig psykiskt”. Då kanske jag inte gnäller när jag kommer till en världscup med dåliga förhållanden, när jag har tränat i värre förhållanden. Det gäller att se saker positivt, att se godbitarna i varje situation.

CHARLOTTE TRUMMAR MED HÄNDERNA på de svarta träningsbyxorna. Någon springer förbi i likadana kläder som henne, morsar, och försvinner.

Skidlandslaget är i Torsby för att laga spruckna relationer, nyttja lite skidtunnel och få en nystart efter alldeles för mycket interna bråk.

Hon tycker att stämningen i truppen är grym nu och att det är skönt att de äldre tjejerna – Lina Andersson och Anna Dahlberg – inte är så ”bittra, gamla och less utan lika sprudlande som oss andra”.

– Fast det är ingen här som är gammal, bitter och less, men man har ju hört några skräckhistorier, säger hon med ett leende utan att vilja precisera.

Sedan slutar hon trumma med händerna och berättar om när hennes farfar tog med sig då sjuåriga Charlotte och hennes kusin ut i skidspåren första gången. Då var svensk längdskidåkning precis på väg att åka vilse och en tid med uteblivna framgångar hade sett sin början. Den nye landslagskaptenen Gunde Svan var snarare en kille som ledde ett tv-program än en av de främsta längdskid-åkarna genom alla tider och sjuåriga Charlotte hade ingen aning om att programledaren i hennes favoritprogram ”Fångarna på fortet” hade en rätt hygglig karriär bakom sig.

– (Skratt) Det var någon som sa det någon gång. Att han åkt skidor också... haha... Det tog väl några år innan jag begrep hur stor han var.

Har du haft några förebilder?

– Neej, jag vet inte... Jag har aldrig haft några idoler och jag följde aldrig skidåkning på tv när jag växte upp. Det beror nog mycket på mamma och pappa. De har aldrig sysslat med någon idrott... min tränare så ofta att ”ta och kolla på världscupen nu i helgen och sedan åker ni ut och åker och låtsas att ni är Bente Skari”, men jag tyckte det var roligare att åka skidor och bara vara Charlotte Kalla.

Det finns dock en person hon såg upp till. Mycket.

En åkare som fick en elvaåring att klippa ut tidningsartiklar om JVM i längdskidåkning och skriva dagbok om dem som en del av en uppgift i skolan. En förebild som fick en tolvåring med mössan långt nerdragen över öronen att stå och ladda i en halvtimme för att ens våga fråga om en autograf.

– Haha, jo, Lina Andersson har nog betytt väldigt mycket för mig. Men det var först när jag hittade dagboken och artiklarna i somras som jag verkligen förstod hur mycket hon betytt.

Har du visat dem för henne?

– Nej, jag har inte gjort det än men jag måste ta med den snart... sådant där, att man såg upp till henne, känns ganska häftigt nu när man tränar tillsammans.

Det tycker nog Lina Andersson också.

Förra säsongen var det hon som fick se sig slagen av den där tjejen som några år tidigare samlade kraft för att ta hennes autograf och nu är det Charlotte Kalla som unga – och gamla – tjejer och killar laddar för att gå fram till.

– Man har väldigt svårt att tänka sig att någon står och samlar energi bara för att ta min autograf, att de är nervösa för att ta kontakt med mig liksom. Det känns väldigt konstigt att tänka så.

DET ÄR NOG HÖG TID att börja tänka så, för någonting är speciellt med den här tjejen. Någonting skiljer henne från många andra.

Vad som gör henne speciell är en fråga med flera svar. Vad som står klart är att inte bara auto-grafjägare lagt märke till det. För ytterligare två grupper följer hennes minsta steg med största intresse.

Sponsorerna gör det med spänd förväntan, dopningkontrollanterna gör det med cynisk frenesi.

– Det har kommit in en del sponsorerbjudanden sedan förra året. Men jag har fått rådet av (Per) Elofsson att inte ta på mig för mycket... man åtar sig att ställa upp på diverse tillställningar och det tar tid, tid som jag behöver till träningen. Men pappa sållar bland erbjudandena och sedan sköter jag resten själv, säger Charlotte som stannade kvar med sitt nuvarande skidmärke trots att hon kunde ha tjänat mångdubbelt på att byta.

– Ja, men jag vet vad jag får. Det känns som en otrolig trygghet och de passar min stil väldigt bra... det är inte värt pengarna att byta märke, för skidorna är så jäkla viktiga.

Hur ser du på dopningsproblemet?

– Jag har blivit testad väldigt mycket det senaste året. Det känns väldigt bra att ha blivit det så man förhoppningsvis inte är misstänkt.

För första gången under hela intervjun blir Charlotte eftertänksam. Dopning är ett känsligt ämne som varken hon eller någon annan gillar att prata om. Eller, de gillar inte att behöva prata om det.

– Det är skitjobbigt att misstänka folk. Det är hemskt att varje gång någon ny kommer upp så ska det vara som att ”jaha, vad har hon käkat då”. Men jag tror nog att det är ganska rent. De gör tester väldigt ofta, både på tävling och på träningsläger, och det tycker jag är bra. Man får bara hoppas att det är samma sak med andra nationer.

Hon berättar att hon hört skräckhistorier om hur vissa varit allt annat än prickfria i den obligatoriska händelserapporteringen. Hon säger sedan att hon inte vill nämna någon.

Charlotte Kalla pratar hellre om säsongen som kommer, om livet som ligger framför henne och om det stora målet med hennes skidkarriär. Och om du nu undrar vad som gör henne speciell, så är det i alla fall inte repliken på undran ”vad vill du uppnå?”.

Svaret vet man innan frågan är ställd.

– Jag vill ta ett OS-guld. Minst. Om man väl har tagit ett så vill man nog väldigt gärna ha två. Och tre.

På någon speciell distans?

– Tio (kilometer) skate. Jag tycker om skate-åkning. Det är en skön rytm och när det stämmer känns det som om man dansar fram.

Så hur mycket vilja har du för att ta det?

– I dagsläget har jag väldigt mycket vilja... tanken på OS är något som triggar en. Det är något sådant som gör att jag orkar ta mig ut på de tuffaste träningspassen. Jag vet vart jag siktar och det är bara att hoppas att jag får fortsätta vara frisk. För jag vet hur mycket som krävs innan jag är där.

Johan Linderstam (ARTIKELN PUBLICERADES I SPORTMAGASINETS DECEMBERNUMMER 2007)