GREKISKT DRAMA

Ridå upp för nästa akt!

1 av 4
SPORTBLADET

Det antika Grekland gav världen demokratin, matematiken och fysiken. Det moderna Grekland gav inte världen särskilt mycket alls. Så kom en sommar då det sedvanliga kaoset plötsligt ordnats upp, en sommar då ett av Europas sämre fotbollslag förvandlats till det allra bästa. Så kom en sommar som förändrade allt – och inget.

DET GODA

Karaiskaki-stadion

Olympiakos-Panathinaikos, 1-1

Om jag tar med mig 25 fotbollsmatcher i graven tror jag att det här blir en av dem.

Olympiakos möter Panathinaikos i en match som gäller serieledningen, stoltheten och i stort sett allt annat också.

Matchen håller hög kvalitet – Olympiakos har så bra spelare att de nyss gått till åttondelsfinal i Champions League, men Panathinaikos manövrerar ut dem – och publiken håller ren och skär världsklass.

Sången, svänget, skådespelet... Karaiskaki-stadion ger mig en upplevelse jag varit beredd att betala väldigt dyrt för. Det är en rockkonsert utan dåliga låtar, en teater utan svulstiga pretentioner, en cirkus utan enerverande clowner. Det är ett drama utan ett sökt och förutsägbart slut.

Kulmen kommer först med 20 minuter kvar.

Mikael Nilsson forsar fram på högerkanten, och slår ett inlägg som klart och tydligt blockeras av en hemmahand. Dimitris Papadopoulos slår säsongens viktigaste straff – den gråhårige landslagsmålvakten Antonis Nikopolidis räddar den.

Det är ett drama med en stor och mäktig hjälte.

”Kaos” är ett grekiskt ord. Enligt den grekiska mytologin är kaos det ursprungliga tillståndet, det som fanns före något annat.

Kaoset var ett mörkt vakuum, ett enda stort ingenting varifrån existensens första objekt sedan uppenbarade sig.

Det visade sig vara Moder Jord själv – Gaia – som sedan lade grunden för alla de andra gudarna.

Riktigt när det här hände vet vi inte. Däremot vet vi precis när grekisk fotboll började lyfta sig ur kaoset, när den också fick en frälsare stor som ett helt världsallt, en ledare för alla andra att följa.

Den 5 september 2001 åkte Grekland till Helsingfors och förlorade VM-kvalet mot Finland med 5–1.

Det var Otto Rehhagels första match som förbundskapten.

Han var smått chockad. Aldrig tidigare i sin 30 år långa tränarkarriär hade han sett ett så ”vekt” lag.

– Vi förlorade varenda 50–50-duell. Det är faktiskt första gången som jag sett ett lag totalt strunta i att kämpa.

Rehhagel pustade. Han hade haft jobbet i mindre än en månad.

– Jag har bra fotbollsspelare till mitt förfogande, men de har ett allvarligt attitydproblem. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta att förbättra det.

Rutinerade mittfältaren Giorgos Georgiadis gav Rehhagel rätt:

– Det stämmer att det finns ett attitydproblem, men det är inte bara spelarna som har det. Det är fansen, journalisterna, klubbarna, alla. Landslaget kommer alltid i andra hand. Alla vet om det, men inget förändras.

När Otto Rehhagels lag spelade på hemmaplan för första gången var knappt 1 000 personer tillräckligt nyfikna för att släpa sig till matchen mot Estland i Aten. Till nästa match kom 1 500, som fick se Grekland förlora med 2–1 mot lillebror Cypern. Relativt sett var inte siffrorna så tokiga. Året innan hade en träningslandskamp mot Österrike lockat 600 åskådare.

Georgiadis förklarade:

– Fansen älskar inte det grekiska landslaget, och ärligt talat gör inte särskilt många spelare det heller. Det är vanligt att folk fejkar skada för att slippa spela för landslaget. De bryr sig mer om sina klubbar, och allra mest bryr de sig om sig själva.

Redan i början av 1990-talet gjorde affärsmagasinet International Management en utvärdering av förhållandet mellan arbetstagare och chefer i Grekland.

– Grekerna vill känna sig självständiga och är motvilliga till att lyda order. Därför är det svårt att uppnå det nödvändiga lagarbetet som behövs för storskaliga projekt.

I anslutning till reservationen fanns dock en annan brasklapp:

– Men när väl grekerna gör en medveten ansträngning för att göra något systematiskt, så görs det extremt väl.

Den 30 juni 2004 började Otto Rehhagel krumbukta sig på en träningsplan i portugisiska Falperra.

Han liksom stack in huvudet och armarna mellan sina egna ben, vaggade fram och tillbaka. Vad sysslade karln med?

Plötsligt knyckte den gamle tysken till, och när åskådarna runt planen förstod vad som hade hänt så hajade de till.

Otto Rehhagel, 65, stod på händer.

På mindre än tre år hade han vänt upp och ner på den grekiska fotbollen. Nu var han på väg att göra samma sak med hela Europa.

Ett par dagar tidigare hade Grekland slagit ut de regerande europamästarna Frankrike. Till och med den egna staben var chockad. De hade lagt ner alla spelarnas pass i matchpackningen

– förberedda på omedelbar hemresa – och inte bokat något hotell efter kvartsfinalen.

Inget firande var planerat, så musikaliske matchvinnaren Angelos Charisteas fick sätta sig vid första bästa piano och underhålla truppen.

– Det var helt underbart. Angelos är en begåvad person med många talanger, sa Rehhagel.

Han var inte så dum själv, den gamle förbundskaptenen.

Han var son till en gruvarbetare – som dog innan han fyllt 40 – men hade tidigt börjat måla och intressera sig för olika sorters kultur. Nu gillade han att se på sig själv som intellektuell.

I intervjuer brukade han citera Goethe, Schiller och Hemingway. Bland sina bästa vänner räknade han skådespelaren Jürgen Flimm och poeten Walter Jens.

En av hans biografier hade inletts med ett förord av teaterdirektören Thomas Langhoff:

– Rehhagel är en person med praktiskt förnuft, samtidigt som han är en trotsig drömmare. Han klarar av att balansera mellan en organisa

tions framgångskrav och sin urinstinkt om anständigt mänskligt beteende. Den spagatställningen gör honom till en av de modigaste konstgymnasterna i sin bransch.

På presskonferenserna i Portugal var Rehhagel på sitt allra mest dramatiska humör. Han skällde ut reportrar som påstod att spelarna tyckte att han tog åt sig för stor del av äran (”hade du varit en man hade du namngivit din mullvad”), han resonerade kring färgen på turneringens målnät (”de borde vara glatt vita i stället för depressivt svarta”) och han filosoferade kring mänskligheten (”skriv ner det här: människan behöver inget annat än andra människor”).

De grekiska fansen ylade einai trelos o Germanos (”han är galen, tysken” ). De hade inte en aning om vad Rehhagel pratade om, men de älskade vad han höll på att göra.

– Jag har en skattkista av livserfarenhet som jag har öppnat för dem. Grekerna är ett känslosamt folk som vill uppnå saker snabbt, så jag behövde övertyga dem att ha tålamod. Jag har infört en demokratisk diktatur. Spelarna var tvungna att lära sig lagarbete och principen om en för alla, alla för en.

Under EM satte Grekland i genomsnitt in 48 tacklingar per match. Inget annat lag kom ens upp i 40. En tysk tidning beskrev laget som ”en attack mot motståndarnas nervsystem”.

– Spelarna brukade göra vad de ville. Nu gör de vad de blir tillsagda. Folk säger att min taktik är omodern, men det finns inget som är mer modernt än att vinna.

När Rehhagel tillträdde var en av hans första åtgärder att strukturera om träningslägren. Han flyttade ut dem från centrala Aten, han bannlyste all media och alla lycksökare, och han fokuserade träningspassen runt fysisk träning och kollektivt lagarbete.

– Tidigare hade de grekiska journalisterna ett alldeles för stort inflytande på laget. De satt och diskuterade med spelarna på hotellet, och det var som en enda stor rörig basar. Jag satte stopp för kaoset. Jag införde disciplin i spelarnas liv.

Kaos är ett grekiskt ord.

Disciplin är däremot ett tyskt.

År 490 före Kristus kom en ensam löpare utmattad in i Aten. Han hade sprungit från byn Marathon – drygt fyra mil bort – för ett budskap från slaget mellan atenare och perser.

– Nenikekamen, flämtade Feidippides, innan han föll död ner. Nenikekamen. Vi vann.

År 2004 efter Kristus använde nästan varenda grekisk tidning ”Nenikekamen” som rubrikord den här julidagen.

De blåvita hade vunnit EM. Världen trodde inte sina ögon.

– En enda person har tippat grekiskt guld hos oss. En av miljoner. Nu vinner han drygt fem miljoner kronor, sa Graham Sharp från brittiska bookmakerfirman William Hill.

89,5 procent av grekerna hade sett finalen på tv. De övriga 10,5 procenten hade förmod

ligen sett den på bioskärm på någon lokal taverna.

Högst upp på Omonia-torget i Aten hängde nu en banderoll: ”Om det här är en dröm så vill jag inte vakna.” Nedanför dansade hundratusentals människor syrtaki-dansen.

De var inte ensamma. Bara hälften av världens greker bor i Grekland. De övriga har flytt landet under ett turbulent 1900-tal, flytt från en tysk ockupation, något av krigen mot Turkiet eller den barska militärdiktaturen. I dag finns det flera miljoner greker i USA och 700 000 i Australien. Det finns 10 000 i Uzbekistan – kommunistsympatisörer som flydde till Sovjetunionen – och av någon anledning också drygt 5 000 i centrala Afrika. Det här var året då alla världens greker kunde känna sig stolta igen.

Fotbolls-EM var bara början. Grekland arrangerade sommar-OS, och vann schlager-EM och till slut också basket-EM av bara farten.

Äntligen kändes inte avgrunden mellan antikens stordåd och modernitetens misslyckanden riktigt lika stor.

Premiärminister Kostas Karamanlis jublade:

– Vårt fotbollslag – alla grekers lag – har gjort drömmen till verklighet. De har bevisat att där det finns tilltro, metodik och en gemensam ansträngning är allt möjligt.

Otto Rehhagel döptes till ”Kung Otto” (efter Otto von Wittelsbach, det moderna Greklands första kung) och ”Rehakles” (efter Zeus första son Herakles). Det pratades om en staty i centrala Aten, men tränaren själv manade till besinning med glimten i ögat.

– Allt jag önskar är att bli den ende som får köra min bil i bussfilerna. Trafiken i Aten är ännu mer kaotisk nu än vanligt.

Efter bara några timmar hade stadens borgmästare givit sitt preliminära godkännande. Eufori är också ett grekiskt ord.

DET FULA

Olympiastadion

AEK Aten-Veria, 5-1

– Olympiastadion, säger jag till taxichauffören.

Han förstår mig inte.

Jag försöker igen. Alla känner väl till AEK i den här staden?

– AEK. Football. AEK.

En längre palaver bryter ut när chauffören vrålar frågor i sin kommunikationsradio. AEK verkar han känna till väl – däremot tycks han inte ha minsta aning om var de spelar sina matcher nu för tiden.

Gamla Nikos Goumas-stadion revs inför OS. Sedan dess har AEK varit hemlöst.

Till sist får taxikillen den information han behöver, och kör en dryg mil norrut från centrala Aten, ut till den sterilt själlösa förorten Maroussi.

Här ligger den nya Olympiastadion, med sitt överdesignade tak och sina 72 000 sittplatser.

Här dansade Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson krigsdans för att fira sina OS-guld för tre somrar sedan, här sköt Pippo Inzaghi Champions League-bucklan till Milan i våras.

Nu spelar AEK Aten hemma mot Veria. Kanske är det 15 000 åskådare som kommit för att titta. Ena kurvan håller i gång, men lyckas inte häva ödsligheten i den överdimensionerade grytan.

Det är vardag i en ojämn grekisk liga. Domaren

håller en knepig nivå, spelarna filmar mer än de springer och det ena laget är totalt överlägset.

Efter en dryg kvart har AEK gjort 3–0. Hemmaklacken tappar intresset för matchen och går över till att smäda klubbpresidenten Demis Nikolaidis.

– Tin alli kyriaki tha imaste mazi, kanonise na pame filaki, skanderar de.

Jag frågar min bänkgranne vad det betyder.

– Det vill du inte veta.

Det var en väldigt grekisk situation. Samtidigt som landslaget marscherade rätt fram mot EM-finalen med sitt strikt organiserade spel var läget tilltrasslat vid sidan av planen.

Inför semifinalen mot Tjeckien hotade laget med strejk. Mot bakgrund av de oväntade framgångarna ville de justera sin turneringsbonus från 130 000 euro till 300 000 euro.

Fem spelare var drivande: Katsouranis, Kapsis, Lakis, Tsiartas och Zagorakis.

På ett sätt gick det faktiskt att förstå dem. De visste nämligen inte när nästa lönecheck skulle komma.

Alla tillhörde de AEK Aten, en klubb som slitits itu av en smutsig maktkamp, en klubb i spillror med skulder på 180 miljoner euro.

Och som om det inte vore nog... De visste vem som borde betala den: deras egen lagkamrat.

Den vindsnabbe anfallaren Nikolaidis var samtidigt också den hårdhudade klubbpresidenten Nikolaidis.

Historien är en sannsaga och en skräckfilm på samma gång. När Demis Nikolaidis var en oprövad pojklagsspelare lockade Olympiakos med ett kontrakt, men spolingen vägrade skriva på. Han hade älskat AEK Aten i hela sitt liv.

Det fanns bara en klubb i Aten han kunde tänka sig att spela för, och där gjorde han senare 125 mål på 189 matcher.

Sedan började en mardröm som stavades Makis Psomiadis. Den pompöse Psomiadis var AEK Atens klubbägare, och en klassisk korrupt pamp. Hösten 2002 dömdes han till tolv års fängelse för förfalskning. Han var ute efter mindre än en vecka.

– Rättvisa har skipats. Ingen kan skicka AEK i fängelse, AEK kommer inte att låta sig stängas in.

Grunden för frigivandet var medicinska: Psomiadis hävdade att han led av långt gången tuberkulos. Vid AEK:s nästa hemmamatch firade han med att dricka whiskey och röka cigarr på hedersläktaren. Ungefär samtidigt slutade han också betala ut löner.

Inför säsongen 2002–2003 hade den grekiska fotbollsligan skrivit tv-kontrakt med betalkanalen ADS. Avtalet var fem gånger så lukrativt som någonsin tidigare, och de flesta klubbar justerade upp sina budgetar därefter.

När säsongen väl började tog det fem dagar innan ADS gick i konkurs. AEK Aten tillhörde dem som frös vissa löneutbetalningar som konsekvens – trots att Psomiadis själv var miljardär.

Demis Nikolaidis protesterade:

– Ägaren hade kunnat få klubben på fötter igen hur enkelt som helst. Att han vägrar använda en bråkdel av sina egna pengar bevisar bara att han egentligen inte bryr sig om AEK.

När Nikolaidis kom hem en tisdagskväll i januari 2003 stod Makis Psomiadis och väntade utanför hans dörr. Med sig hade han en grupp lejda torpeder.

Enligt spelaren hotade de inhyrda tuffingarna att ”bryta av båda benen” på honom.

Några veckor senare sågs spelaren och klubbägaren i rätten. Nikolaidis hade då slutat gå på AEK:s träningar, och hyrt in privata säkerhetsvakter.

– Problemet är att grekisk fotboll tillåter Psomiadis, hans hejdukar och hans metoder. Jag har fruktat för mitt liv. Psomiadis har förstört min karriär, han har förstört karriären för mina lagkamrater och han har förstört mitt lag. Han har krossat AEK:s drömmar.

Våren 2004 började så AEK Aten att drömma igen. Demis Nikolaidis, 30, tillkännagav plötsligt att han hade för avsikt att avsluta sin spelarkarriär efter sommarens EM. Vad han skulle göra i stället? Jo, leda ett konsortium för att köpa ut Psomiadis, bli AEK:s nya klubbpresident – och brottas med miljardskulder och konkurshot.

Och så hamnade Nikolaidis i en väldigt grekisk situation under EM 2004, i ett läge där han hotade att strejka som spelare – eftersom han inte hade råd att betala ut löner som president.

Demis Nikolaidis visade sig vara en smidigare diplomat än någon kunnat ana.

Bonusbråket under EM blåste snabbt över, och i november 2004 vann sedan den färske AEK-presidenten en ännu större seger.

Med stöd av paragraf 44 i den grekiska företagslagen lyckades han få en affärsdomstol att skriva av 95 procent av klubbens skulder, och räddade på så vis laget från tvångsnedflyttning till fjärdedivisionen.

Det var fotbollsromantik av allra högsta klass. I stället för att störta ner i konkurs lyfte AEK:s dubbelhövdade örn mot skyarna.

Division fyra-fotboll förvandlades till cupfinaler och kamp om Champions League-platser. Publiksnittet tredubblades. Det pratades om en ny arena, en ny träningsanläggning, en ny ungdomsakademi.

Och mannen bakom allt var klubbens egen store son, superstjärnan som flyttat in i styrelserummet, supportern som själv var medlem i den största ultrasgruppen.

Så kom den 29 augusti 2005. AEK mötte förortslaget Atromitos, och som vanligt blev det bråk. Demis Nikolaidis stod på hedersläktaren och såg hur en ensam polis tvingades ge sig in i kravallerna för att rädda en liten flicka som råkade stå på fel plats vid fel tidpunkt. Han skakade på huvudet. Han hade fått nog.

Dagen efter marscherade Nikolaidis in på en av stadens polisstationer. Med sig hade han stillbilder och videofilmer på kravallerna – bevis mot dem som gjort sig skyldig till våldsbrott.

Bland dem som nu riskerade två års fängelse fanns Ajisilaou Kidonis och Leonidas Restis, ledare för ultrasgruppen Original 21.

Nikolaidis visste det. Han hade sett filmerna och känt igen sina kamrater från supporterklubben. På vänster överarm hade han själv AEK:s klubbmärke och ordet ”Original” intatuerat.

Nu hade han för evigt gjort sig till fiende bland de gamla vännerna. Original 21 reagerade ursinnigt med en svulstig kommuniké:

– Sagan om den fläckfrie frälsaren och idealismens riddare finns inte längre. Du har svikit oss, Demis. Radera tatueringen från din arm. Du är inte längre älskad av oss.

Meddelandet fortsatte:

– Just nu är vår position svag. Emellertid är guden som vakar över oss stark. Den som attackerar Original, attackerar AEK. Helvetets eldar för förrädarna, paradisets glans för de goda.

Sedan den här dagen har kriget mellan Demis Nikolaidis och Original 21 aldrig slutat. Tvärtom har det intensifierats i takt med att presidenten projekterat för en ny arena utanför AEK:s traditionella upptagningsområde.

I dag spelas ändlösa hatsånger på hemmamatcherna, i dag går det knappt en vecka utan att Nikolaidis får ta emot mordhot.

När han själv pratar om situationen gör han det med sorgsen ton:

– Med tiden har jag insett att det här inte handlar om olika åsikter, utan om olika intressen. De här grupperna bryr sig inte om AEK, de bryr sig om själva.

Riktigt vad Demis Nikolaidis hade väntat sig när han tog över klubben kan han inte svara på. Han vet bara att det inte var detta.

– Jag väntade mig inte det här hatet. För några år sedan var jag deras hjälte. Nu avskyr de mig, och säger att jag är en lögnare och bedragare. De frågar om jag har glömt när jag stod med dem på läktarna. Jag minns. Det är de som inte kommer ihåg vilka vi egentligen gjorde det för.

DET ONDA

Karaiskaki-stadion

Olympiakos-Panathinaikos, 4-0

När Leonel Núñez saxsparkar in 4–0-målet i krysset slås portarna till himmelriket upp på vidaste gavel.

Cupderbyt har haft en annan karaktär än ligamötet fyra dagar tidigare – mindre dramatik, mer defilering – men den sanslösa stämningen har varit densamma.

Rättelse. Den sanslösa stämningen har varit ännu bättre.

Sången har sitt ursprung på klacksektionen Gate 7, men plockas omedelbart upp av precis hela Karaiskaki. Den är rena naturfenomenet. Så starkt, så kraftfullt vet jag faktiskt inte om jag någonsin hört en europeisk arena låta tidigare.

Vad tänkte jag senast? Att jag skulle ta med mig ligaderbyt i graven om jag bara fick välja 25 matcher?

När jag nu lämnar stadion känns det ännu bättre. Det känns som om jag precis varit med om en av mitt livs tio bästa fotbollsupplevelser.

Runt om mig myllrar tusentals och åter tusentals euforiska Olympiakos-fans. En av dem heter Theo Stavrakis och är 24 år gammal. Han ska fira tillsammans med sin 26-årige kamrat Kostas Bakandritsas, och han vet vart han ska ta vägen. En dryg timme efter slutsignalen är han på plats på baren To Amigdalo hemma i Artemida, ett par mil öster om Atens centrum.

Riktigt vad som händer sedan vet ingen.

Det kommer in en grupp Panathinaikos-fans, fyra stycken. Det blir bråk.

Några timmar senare avlider Theo Stavrakis på ett sjukhus i Aten med en kniv i hjärtat.

Han fick inte välja vilken fotbollsmatch han skulle ta med sig i graven. Han blev tvingad att ta just den här.

När jublet hade lagt sig ledde mittfältaren Stelios Giannakopoulos ut sin fyraårige son Alexandros på planen.

Det hade gått ungefär en trekvarts timme sedan domaren blåst av EM-semifinalen mellan Tjeckien och skrällaget Grekland. Läktarna hade hunnit tömmas på folk, och Dragão-stadion i Porto var nästan helt övergiven.

Far och son tultade runt tillsammans, pekade upp mot läktarna och skrattade. Stelios kommenterade:

– En dag hoppas jag kunna ta med mina barn till en grekisk fotbollsarena också.

Italien, Polen och Ryssland är alla länder där huliganproblemet är skrämmande stort – men ingen annanstans i Europa har det fotbollsrelaterade våldet samma förlamande proportioner som i Grekland.

De senaste 30 åren har fler än 30 människor dött i samband med grekiska fotbollsmatcher, och listan över olika huligandåd är direkt morbid.

Våren 2004 kidnappade åtta Olympiakos-fans en ensam Panathinaikos-supporter. De körde i väg med honom, stal alla hans kläder och dumpade honom naken i ödemarken 15 mil

hemifrån. Efter cupfinalen 2006 försökte en grupp AEK-huliganer sänka en hel passagerarfärja.

Ändå är det inte våldets mängd eller brutalitet som gör det grekiska problemet unikt stort. Det är snarare dess syften och mål.

I Sverige låter Firman Boys gärna folk tro att de har makt över AIK, i Italien har Irriducibili gjort genuina försök att ta över Lazio – men i Grekland är dystopin verklighet.

Här är steget mellan järnröret i gränden och beslutsklubban i styrelserummet osannolikt kort. Här är det ofta huliganer som styr fotbollsklubbar och fotbollsklubbar som styr huliganer.

Efter att en 25-årig Panathinaikos-supporter höggs ihjäl med kniv förra våren – i samband med en volleybollmatch för damer – åtalades nio personer för inblandning i mordet.

En av dem satt i Olympiakos styrelse. En annan var anställd av klubben. Ytterligare två hade förtroendepositioner i en officiell supporterklubb.

Några få exempel från den senaste femårsperioden:

De som har utfört de här dåden har inte varit några vanliga fotbollshuliganer, utan i minst lika stor utsträckning legosoldater lejda för specifika syften.

Redan år 2000 lanserade dåvarande idrottsministern Giorgis Floridis officiellt teorin om att det existerade en fotbollsmaffia i Grekland.

– De här personerna använder fotbollen som täckmantel för ren gangsterism: pengatvätt, bedrägerier, spelkupper. Det är ett av de största brottssyndikaten som det här landet någonsin har sett. Grekisk fotboll är rutten.

Floridis gjorde det olagligt att spela om pengar på inhemska matcher – ”resultaten är inte trovärdiga” – och skissade fram ett lagförslag som skulle göra det omöjligt för brottslingar att nå förtroendepositioner inom idrottsrörelsen.

Han tvingades dock ta ett steg tillbaka – av Sepp Blatter.

Enligt Fifas statuter ska de nationella fotbollsförbunden vara frikopplade från politisk inblandning, och Floridis lagförslag ansågs bryta mot dessa.

Grekland var en hårsmån från att slängas ut från kvalet till VM 2002, och några år senare gjorde så Fifa verklighet av sitt hot.

Det är lätt att glömma bort, men så sent som sommaren 2006 var faktiskt Grekland helt utfruset ur den internationella fotbollsfamiljen.

De grekiska myndigheterna hade tröttnat på allt våld och all kriminalitet kring fotbollen. Fifa hade tröttnat på de grekiska myndigheternas försök att lägga sig i fotbollen.

Den 3 juli 2006 var embargot ett faktum.

Grekland var regerande Europamästare, men skulle inte få försvara sin titel. Landslaget var förbjudet att spela några matcher. Klubblagen skulle inte få delta i Europacuperna. Den inplanerade Champions League-finalen skulle flyttas från Aten.

Det var en kraftmätning och till sist var det de grekiska politikerna som blinkade först. Efter några veckors dödläge accepterade parlamentet ett undantag. Det nya lagförslaget om insyn, öppenhet och demokratisering skulle omfatta alla idrotter – förutom fotboll.

Fifa hade vunnit maktkampen mot den grekiska staten. Sanktionerna hävdes, fotbollsfamiljen öppnades upp igen.

– Det internationella fotbollsförbundet är, tack vare all publicitet och all kommersiell styrka, nu i position att stifta lagar, konstaterade nytillträdde idrottsministern Georgios Orfanos.

Veckan efteråt presenterade Atens ekonomiska universitet en opinionsundersökning om allmänhetens syn på grekisk fotboll.

91,5 procent beskrev den som korrupt.

Den franske författaren François Huart skrev i ”La Vie en Grèce”:

För att beskriva den typiska greken behöver du servera ett potpurri där varje egenskap matchas av sin motsats: demokrati och diktatur, lojalitet och uppror, kärlek och grymhet, förlåtelse och hämnd, självbelåten egoism och skarp pliktkänsla, översvämmande energi och apati, ärlighet och ohederlighet, ödmjukhet och skrytsamhet, gästfrihet och xenofobi, lycka och tragedi...

Huart hade börjat teckna en cirkel som han inte ens själv kunde få ihop ändarna på. Bokens nästa mening var ett frågande skri:

Hur lyckas de foga samman allt detta?

Grekisk fotbolls mäktigaste man heter Socrates Kokkalis, och är 68 år gammal. Han äger landets största klubb, Olympiakos, och har dessutom stora intressen i det stora statliga bolag som 2006 återigen gjorde det lagligt att spela om pengar på grekiska fotbollsmatcher.

Mångmiljardären Kokkalis är en komplex man med många paradoxala sidor. Hans pappa var minister för kommunistpartiet och tvingades ta med sig familjen i landsflykt när militären tog makten i Grekland.

Det kom sig därför så att Kokkalis växte upp bakom den så kallade järnridån: Rumänien, Östtyskland, Sovjetunionen.

Han blev övertygad socialist – men också en av Greklands allra mest framgångsrika entrepenörer.

I slutet av 1970-talet hade han återvänt till Aten, där han startade landets första IT-företag. I dag omfattar hans affärsimperium allt mellan skraplotter och missilförsvar.

Våren 2002 – strax efter att Fifa blockerat de grekiska försöken att beröva brottslingar makten inom grekisk fotboll – åtalades Sokrates Kokkalis för pengatvätt, häleri, mutbrott, bedrägeri och spionage.

Enligt statsåklagaren hade han arbetat för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi under det kalla kriget. Under kodnamnet ”Rocco” ska Kokkalis ha bedrivit industrispionage för Östtyskland och Sovjetunionen mot grekiska företag. Det ska ha lagt grunden till hans förmögenhet, hans företagskarriär – och i förlängningen till Olympiakos dominans.

Fallet har fortfarande inte avgjorts i domstol.

En central fråga är om grekisk fotboll egentligen mår bra eller dåligt just nu.

Svaret är givetvis både och.

Å ena sidan verkar den fortfarande sitta fast

i klorna på våldet och korruptionen, men å andra sidan är landslaget regerande Europamästare och Olympiakos på väg att spela Champions League-åttondel mot Chelsea.

Efter den turbulenta cupmatchen mellan Olympiakos och Panathinaikos skulle det gå att måla upp en bild där klubben med den mäktigaste pampen sveper rent inne på arenorna, samtidigt som folk dör utanför.

När Socrates Kokkalis själv summerade intrycken av matchen såg han något annat:

– Det var grekisk fotboll när den är som bäst. Vi har lyckats bygga upp en position där Olympiakos är rikare än någonsin, mer kraftfull än någonsin tidigare. Nu är Olympiakos den perfekta klubben. Precis så här vill jag att det ska fungera.

FAKTA

8 frågor till Ioannis Topalidis, assisterande förbundskapten, Grekland

1. Vad skulle du säga är de huvudsakliga förklaringarna till de senaste årens många framgångar för det grekiska landslaget?

– Om jag ska sammanfatta EM-guldet och VM-kvalet med bara några få ord så blir det så här: huvudingrediensen i vår framgång är lagarbetet.

2. Det brukade sägas att grekiska spelare tidigare spelade för sig själva, medan de numera spelar för laget. Instämmer du?

– Det du säger stämmer inte in på a-landslaget. Den nya grekiska fotbollsgenerationen spelar med laganda. Visst finns det grekiska spelare som överdriver på planen, men det gör det i andra länder också. Över hela världen finns det spelare som tänker mest på sig själva. Det är inte bara greker som är individualister.

3. Om du skulle plocka ut ditt allra bästa minne från EM 2004 – vad skulle det vara?

– Utan en sekunds eftertanke, vinsten över Tjeckien i semifinalen. Målet som vi gjorde i den allra sista minuten av den första förlängningskvarten.

4. Efter VM 2004 misslyckades ni med att kvala in till VM 2006. Vad gick fel?

– Under kvalet kostade individuella misstag laget fem, sex poäng. Enligt min uppfattning var det inget fel med taktiken eller strategin. Det var inte så att våra motståndare hittade några svagheter hos oss som de sedan utnyttjade.

5. Är det grekiska laget lika bra i dag som det var under EM 2004?

– Det går inte att jämföra de två lagen. Det jag kan säga är att dagens lag har vad som krävs för att uträtta något stort.

6. Vilka är dina intryck av det svenska laget?

– Jag har sett flera matcher med det svenska a-landslaget, ända sedan den dagen då vi lottades i samma EM-grupp. Jag tycker att det är ett väldigt bra lag, med tre, fyra spelare som verkligen sticker ut. Men jag slipper helst nämna deras namn. Min generella uppfattning är att Sverige har ett väldigt bra lag.

7. Sverige har en överlägsen spelare i Zlatan Ibrahimovic. Har ni några speciella planer för att handskas med honom?

– Ibrahimovic är verkligen en fantastisk spelare. Vi har ett sätt vi tänker möta honom, men det är något som vi bara tänker berätta för våra spelare, när den tiden kommer.

8. Bortsett från landslaget – hur skulle du säga att den grekiska fotbollen mår i dag?

– Jag har alltid tyckt att de grekiska lagen var bra, även innan de började lyckas lika bra i Europa som de gör nu. De hade kunnat lyckas tidigare också, och den enda anledningen till att de inte gjorde det var otur. Vad gäller den grekiska ligan så går den inte att jämföra med de största europeiska ligorna – men jag tycker ändå att det är en stark liga med bra konkurrens.

Erik Niva