”Ge mig passionen”

Lars Nylin om sin önskan till de svenska fansen

Härliga fans Lars Nylin hyllar stämningen under VM-matchen mellan Sverige och Paraguay för två år sedan, då bilderna ovan togs. Men passionen under Sverige-Ukraina innan EM imponeras han inte av.
Foto: Magnus Wennman
Härliga fans Lars Nylin hyllar stämningen under VM-matchen mellan Sverige och Paraguay för två år sedan, då bilderna ovan togs. Men passionen under Sverige-Ukraina innan EM imponeras han inte av.
SPORTBLADET

När jag kom ner mot stadsdelen Charlottenburg och paradgatan Kurfürstendamm blev allt det blågula smått sanslöst.

Det hade varit mäktigt med 50 000 svenskar, kanske fler, på Olympiastadion för att se Sverige-Paraguay. När Sverige avgjorde inträffade att annars lågmälda svenskar tog sig mot hjärtat. När vi sjönk ned vid en enkel bierstube på Kurfürstendamm och sedan såg rörda, omtumlade blågula människor passera i tusental blev även en cyniker svårt nationalistisk.

Det hade varit lätt att reagera tvärtom, att avsky synen. Men intrycket var för mäktigt för att allt annat än en skön vi-känsla skulle gälla.

Mäktigt i Berlin – genant på Råsunda

Två år senare på Råsunda är det mycket enkelt att reagera surmulet över nationalismen. När Sverige spelar träningslandskamp mot Ukraina och inte ens spelarna verkar sugna. Då blir det bara ansträngt och genant när en hopplös hejaklacksledare från det sällskap som kallar sig för ”Camp Sweden” håller tjatig låda i ett hörn av norra kortsidesläktaren. Det svenska laget aktar sig mest för att få smällar på de dyrt försäkrade smalbenen. Under tiden glider misslyckade försök till mexikanska vågen förbi några sektioner i taget på en glest besatt arena.

Jag vill spraya ansiktet med motståndarnas färger, för att slippa kopplas till eländet. Problemet är att även Ukraina är blågula.

Passion – för klubbar

I en stor engelsk undersökning utförd av Social Issues Research Guide – ”Football Passions” – presenterades i maj siffror som säger att svenska fotbollssupportrar är de mest passionerade i Europa. SIRC har intervjuat fotbollsfolk i 18 länder och i åtskilliga kategorier toppar svenskarna statistiken.

Men den svenska passion som det skvallras om i undersökningen handlar om vår känsla inför klubblagen. Allsvenskan, just nu rankad som nummer 23 i Europa, förmår att piska upp känslor som vi svenskar inte precis utstrålar i det vanliga livet.

Jag säger inte att det är hälsosamt, troligen tvärtom, men det är mycket fascinerande att 95 procent av svenskarna enligt SIRC säger att de bara kan släppa sina känslor ohämmat fria i samband med just fotboll.

Att två tredjedelar tycker att fotboll är det viktigaste i livet bör man givetvis skaka på huvudet åt. Men det säger en del om hur den ”tolfte spelaren” berörs av fotboll.

Men då alltså av sitt klubblag. När det vankas blågult blir fotbollen allt för ofta en ursäkt för maskerader. En ursäkt för att ett slag klä på sig den blågula kostymen.

”Ansiktsmålning är bara inte min pryl”

Jag är själv inte på plats under EM. Städerna och arenorna lockar inte särskilt. Biljettpriserna är sjuka.

Hade jag ändå varit på plats i Innsbruck och Salzburg skulle jag ha hoppats att det är gräddan av svenska fans som finns där. Kalla mig gärna elitist, men klappmössor och ansiktsmålning är bara inte min pryl. Det spelar ingen roll om alla nio miljoner svenskar tar på sig klappmössa och kladdar ner kinderna. Jag blir ändå inte imponerad. Sådana övningar kan man pyssla med på riktiga maskerader. Eller på midsommarafton. Bra idé, eller hur?

Nu är det fotbollen som ska vara i spotlight. Laget. Samhörigheten. Passionen, om ni vill. Snälla ni som är på plats, ge mig det.

Lars Nylin