Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Sportbladet

En resa till White Hart Lane ger många minnen med och utan boll

Läsarberättelse av Marcus Edin

Marcus Edin, längst t v, reste med kompisarna till London för att se Tottenham spela på White Hart Lane. Marcus Edin, längst t v, reste med kompisarna till London för att se Tottenham spela på White Hart Lane.

Jag begav mig på skärtorsdagen tillsammans med 3 goda vänner på en resa med höjdpunkten i Norra Londons kvarter lördagen den 22: a mars. Det här är min historia.

Förväntningarna var stora och förhoppningarna likaså när vi på lördagsmorgonen lunkade ner till kaoset på Victoria station. En vanlig lördag för den alldaglige engelsmannen men för fyra unga män från norra Sverige var det en längtan till något men utan att kunna sätta fingret på det. Det var en fotbollsresa vi planerat länge med mycket annat än fotboll.

Ut till Londons norra kvarter

Det var också det vi fick men framför allt en resa ut i Londons norra kvarter. Vädrets makter hade under den korta tiden vi varit där visat sin kraft. Sol, regn, snö, hagel och åska hade vi upplevt första dagen. Vad månne matchdagen bjuda på? Ingen vågade gissa.

Smidig tunnelbaneresa

Kommunikation och transport är stora ord i London men enkelt att ta sig ut var det ingen av oss som hade förväntat sig. En tunnelbaneresa i Londons undre kan vara enkel med få byten eller orolig med många skiften.

Vi klarade oss mittemellan.

Tåget ut till station White Hart Lane dundrande in och tillsammans med en rad olika människor, med den gemensamma tröjan under dunjackan, klev vi på. Några hade redan börjat intaget av starka drycker medan vi fortfarande tyckte att vi hade förmiddag och kunde avvakta. Blandningen av folk gjorde det mer spännande och fotbollen var i fokus hos alla.

Matchupplägg, laguppställningar och eventuella spelsystem diskuterades istället för fonder, problemen i Öst Timor och de typiska engelska kidnappningdraman. Utsikten från tåget bevisade att de vi kallar för förorter och slitna villaområden i jantelagslandet egentligen håller en bra klass och att vi kan vara arga på källsorteringen ibland men vi bör uppskatta den mer.

Dags för en pint

Fram kom vi och efter avstigningen var det inte svårt att komma till arenan då vi följde det lämmeltåg av folk framför oss. Två timmar innan matchen var vi där och bestämde oss för att insupa både miljö och en pint. Det som sedan händer är vi i gruppen oense om.

Vi hamnar på en bakgård tack vare våra visade matchbiljetter och inträder i ett halvt förfallet hus med en stor lägenhet på bottenvåningen. Där inne blandas det personer som glatt skvätter ner heltäckningsmattan och talar högre än grannen för att göra sin röst hörd.

Där blandas unga och gamla, kvinnor och män, glada och buttra men alla intresserade av Tottenham och dess stjärnor (eller icke, vad man vill).

Traditionen är stark i detta land vet man och det syns även i fotbollen. Kanske till och med mer där än någon annanstans.

Söner som har samma kläder som sina fäder, nyfödda Tottenham-supportrar i matchprogrammet och biljardspelande tioåringar i en rökig miljö. Många underbara intryck vidare traskar vi in på arenan och väntar på spelarnas inträde.

36 000 ska fika samtidigt

Matchen börjar med ett par chanser åt båda hållen. Tottenham vill komma runt på kanterna med Malbranque och Lennon medan Portsmouth vill använda en avig Kanu som target. En bit in i halvleken skjuter Dawson ett skott i ribban efter en av många Spurs hörnor. Publiken pustar ut efter en väldigt bra halvlek med chanser åt båda håll men fortfarande inga mål i protokollet.

En bra förhandling gjorde att jag slapp kaffekön i pausen och även om inte 36 000 ska köpa kaffe i paus så vet man hur köer skapas. Jag slapp.

Tränarna gör gester

Andra halvleken tar sin början och nu är spelet mer koncentrerat i mitten. Fler felpassningar än tidigare och känslan att lagen chansar lite mer är berättigad. Coacherna turas om att avlösa varandra och gestikulerar till sina spelare.

De verkar inte förstå.

Visst är fotboll underbart men en London resa utan några mål känns lite som en varm sommardag utan glass. Den är bra, för värmen, men den är betydligt trevligare med en svalkande Solero i handen.

White Hart Lane exploderar i glädjerus

När 20 minuter återstår av matchen känns spelet mer krampaktigt än tidigare. Känslan att Pompey kan gå härifrån med tre poäng känns inte långt ifrån. Uppenbarligen känner Ramos likadant och gör två ändringar som synnerligen ändrar matchbilden. En tröttkörd och felpassande Lennon går ut tillsammans med en stabil Woodgate. In kommer Darren Bent och Jamie O`hara. Många tankar passerar mitt huvud när dessa två kommer in men oavsett det så tar matchen en vändning. En chansning på ett 3-4-3 ger utdelning när Bent nickar in 1–0 och White Hart Lane exploderar. Ramos ler och alla vi andra med. Bara någon minut senare får O`hara göra mål när han frispelas av Darren Bent. Ramos ler och alla vi andra med.

Matchen och atmosfären följdes hand i hand och en seger var viktigt för Tottenham och dess fans.

Nöjda, utmattade och fortfarande till viss del upprymda killar hade nu upplevt en trevlig match tillsammans och med minnen långt innan kick-off begav vi oss i väg mot stationen. Bara för att stanna vid ett litet hak och äta en bit. Och tiden på det haket har en helt egen historia. Men den tar vi vid ett annat tillfälle.

 Minimedia
SENASTE NYTT

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

Om Aftonbladet