”Då blev Zlatan svart i blicken”

SPORTBLADET

För ett drygt halvår sedan blev jag dumpad. Jag kanske förtjänade det, jag spelade inte alla kort rätt i den given. Det var andra gången inom loppet av tre år som en kvinna gick ifrån mig och det var nästan lika jobbigt den här gången. Det fanns många anledningar, men ett gemensamt problem i båda fall var mitt jobb. Jag är fotbollsreporter på Sportbladet, följer landslaget i vått och torrt, och har gjort det nästan lika länge som Lars Lagerbäck. Det innebär många sena kvällar och ännu flera dagar på hotell någon annanstans.

Lasse och hans fru bröt upp efter VM 2006, där har vi en sak till gemensamt. Jag tror att det var därför han hade kostym under EM, första mästerskapet som singel.

Jag har för övrigt en likadan, jag behöll den efter att ha gjort ett inslag om landslagets nya EM-kostym för Aftonbladets webb-tv. Simon Bank – som jag nu efterträder som krönikör här i Sportmagasinet – blev förbannad:

– Det är ju en muta, röt han och jag fick ringa kostymföretaget och be dem att skicka en faktura.

Jag kände mig inte mutad när jag gjorde inslaget och jag kände mig inte mindre mutad efter att fakturan var betald. Kostymen ­använder jag ändå nästan aldrig, jag behövde den till ett bröllop strax före EM. Kanske borde jag göra som Lasse, börja använda kostymen oftare nu när jag också är singel. Då kanske jag till och med får gifta mig en vacker dag.

Det var mitt första och hittills enda bröllop, en fest bland andra, fast folk var lite gladare och Fredrik Risp var där. Ni vet den gamle Blåvitt-backen som harvat runt i Turkiet ett tag. Annars umgås jag aldrig med folk i fotbollsbranschen, förutom andra journalister. Vänskap riskerar att påverka min journalistik, till skillnad från kostymer eller det faktum att jag håller på Änglarna.

Jag fyllde 32 i år, det var en fredag, men jag minns inte riktigt vad jag gjorde. I sådana lägen är det bra att ha en blogg. Jag har bloggat för sportbladet.se de senaste tre åren och tack vare bloggen vet jag att 1 februari 2008 satt jag på tåget mot Göteborg. Jag åker ofta dit för att hälsa på föräldrar, systrar, barndomsvänner och släktingar. Jag hade kvällen innan jobbat med en artikel om att nuvarande U21-kaptenen Jörgen Lennartsson förbereds att ta över efter Lars ­Lagerbäck 2010. På natten läste jag ut Jan Guillous ”Fienden inom oss”.

Min födelsedagsblogg avslutas med:

”Och apropå min födelsedag så tror jag att relationen mellan mig och Zlatan har börjat tina upp. Hur annars förklara att Zlatan ­döpte sin son till Maximilian som har namnsdag – i dag?”

Det är nämligen mitt fel att Zlatan Ibrahimovic inte pratar med Sveriges största tidning. Hösten 2003 intervjuade jag en ung Zlatan, han talade öppenhjärtigt om att han ville ha en flickvän och många barn. Till artikeln lades en skämtsamt utformad kontaktannons. Sedan dess har Aftonbladets och Zlatans relation varit något ­ansträngd, och sedan hösten 2005 – inte alls.

Jag hade fel i min blogg. I somras försökte jag fråga Zlatan vilka han tror vinner EM men han blev svart i blicken och förklarade att han fortfarande inte pratar med Aftonbladet. Ska man se det hela positivt kan man säga att jag gjort en sak som folk kanske minns om hundra år.

En gång höll jag på att möta Zlatan på fotbollsplanen. Det var sommaren 2000 och jag spelade i Ljungskile SK i superettan. Matchen innan hade vi fått stryk mot Café Opera på Stockholms Stadion med 1–3. Jag spelade från start och det blev min sista match på elitnivå. Jag hade nämligen redan flyttat från journalistutbildningen på Ljungskile folkhögskola till Stockholm för mitt första fasta tidningsjobb, på grabbtidningen Slitz. Tränaren Janne Jönsson hade ont om friska anfallare och ville att jag skulle komma ner bara för att spela matchen. I Malmö FF fanns en ännu yngre Zlatan Ibrahimovic, men jag tänkte inte så mycket på det, valde att prioritera min nyvunna anställning, Ljungskile föll med 0–2 och Zlatan gjorde ett mål.

Ganska exakt åtta år senare är jag tillbaka i magasinsvängen, i den här spalten i den tidning du håller i din hand. Nu blickar vi framåt, mot VM 2010. Lyckas jag inte skaffa fru och tre barn innan dess gör vi väl den resan också, Lasse och jag. Sedan skriver vi en bok ihop.

Eller en kontaktannons.

Robert Laul (KRÖNIKAN PUBLICERADES I AUGUSTINUMRET AV SPORTMAGASINET)