Ekwall, Laul, Wikegård – det finns något stort i lågbudget-tv

SPORTBLADET

Jag fick en bok i julklapp.

”Konsten att vara snäll”, av Stefan Einhorn.

Jag skrattade gott medan boken gjorde luftfärden mellan min hand och papperkorgen.

Nejdå, inte alls – tvärtom känns det mycket passande att bläddra i en sådan bok när tv-sportåret ska sammanfattas.

Och om man nu ska vara snäll, hur hopplöst omodernt det än kan vara, vill jag lyfta fram ett par saker jag gillat under 2008.

Det handlar om låg budget.

Först och främst – Laul Calling.

Jag har inte skrivit om det tidigare, mest för att inte drabbas av jävanklagelser, men nu kan jag inte hålla mig. Laul Calling har för det mesta varit riktigt, riktigt bra. Robert Laul var själv den naturbegåvning man vågat hoppas på – som en korsning mellan Veiron i ottan och Jan Josefsson.

Naturbegåvning i all ära - jag har hört det ryktas om att en arbetsdag i veckan upptas av så kallade ”spegelövningar”. Han flankerades av ett som det brukar heta färgstarkt persongalleri, där Erik Niva lyste starkast.

Lundhs sågning av Lagerbäck bäst

Därefter – Ekwall vs Lundh.

Det finns något stort i lågbudget-tv utan klipp, med minimal studio och en väldig massa öppenhjärtigt prat. Ekwall och Lundh lyckas i sina bästa stunder göra riktigt rolig och intressant tv, som exempelvis när Sladjan och Henrik Rydström var där.

Själv var jag också med i programmet och utgjorde inte oväntat en synnerligen slätstruken typ. Antingen hade jag slarvat med spegelövningarna eller är det helt enkelt som Alphaville sjunger – some are the melody and some are the beat. B

Bäst från programmet under året var ju annars när Olof Lundh toksågade Lars Lagerbäck med orden: Jag försökte ge honom en chans att rädda sig men han tappade fattningen totalt. Han accepterar inte att bli ifrågasatt. Det är så arrogant så det är oslagbart.”

En blick som kan döda

Slutligen – och det är symptomatiskt – Niklas Wikegårds video-blogg.

Mer lågbudget-tv än så blir det inte. Niklas Wikegård tar sin mobiltelefon och går ut med hunden och passar samtidigt på att avrätta en och annan hockeyspelare som blivit för tung i gumpen. Han har en blick som skulle kunna döda små djur, men det ser man sällan för bilden är ofta helt svart. Man hör Wikegårds röst inifrån en några centimeter stor svart ruta på en dataskärm – och kan tv bli större än så i de sista skälvande dagarna år 2008?

Knappast.