En mardröm för mig

1 av 3 | Foto: Foto: REUTERS
Vinnare Chiellini gjorde enda målet i Derby della Mole, inför en allt annat än entusiastisk Mats Wennerholm.
SPORTBLADET

TURIN. För många är det här bland det bästa man kan få uppleva som sportjournalist.

Turinderbyt ”Derby della Mole” mellan Torino och Juventus.

Men så jäkla många ”mole” blev det inte då Juventus vann med 1–0.

Och för mig var det en mardröm.

Vänsterfoten somnade i första halvlek och fingrarna började domna i den andra.

Jag är van vid generösa pressläktare i NHL, med stoppade kontorsstolar och ett tempererat klimat kring 20 grader. Van vid en doft av färskpoppade popcorn, läskautomater och färskbryggt kaffe.

I Toronto serverar de till och med glass på pressläktaren. De är kända för det.

Här på Stadio Olimpico serverades ingenting mer än bitande kyla och minimala pressplatser.

Här fick jag skruva ner mig i en röd plaststol och sedan fälla ner ett minimalt skrivbord som gjorde att man satt som i ett skruvstäd.

Senast jag var så inklämd var då jag åkte en våldsam katapult-tur i Las Vegas för några år sedan, rankad som världens femte mest hårresande åkupplevelse. Lasse Anrells frisyr har inte lagt sig än.

Luktade som kallrökt ål

Det var så trångt att då jag skulle ta upp mobiltelefonen, så stoppade jag handen i min italienska grannes ficka i stället.

Han märkte ingenting.

Han höll på Torino och kedjerökte hela matchen, medan jag hostade diskret för att få honom att åtminstone lite hänsyn till omgivningen.

Men det gjorde han inte.

I kombination med kvällskylan gjorde det att jag kände mig som en kallrökt ål då jag kom tillbaka hotellet.

Jag luktade definitivt som en, då bänkgrannen inte var den enda som rökte.

Jag fick se ett mål i alla fall.

Och det kom från Mellbergs kompis, mittbacken Chiellini, som lät som något jag just ätit till lunch. Men det hände så ofantligt långt bort att jag knappast såg vad som hände.

Och några repriser fanns inte att titta på. Inte en monitor på hela läktaren och inga repriser på några storbildsskärmar heller. Servicen för både publiken och oss journalister var obefintlig i det fallet.

Extremt omodernt.

Speakern lät som gamle diktatorn Benito Mussolino när han skrek ut målskytten och alla spelarbyten.

Det kanske inte var någon tillfällighet. Stadio Olimpico hette Stadio Mussolini när den invigdes inför VM i Italien 1934. Lite påläst är jag i alla fall.

Olof Mellberg var bra. Så stabil som han brukar vara. Säker i brytningarna och en och annan offensiv rush då han hamnade på högerkanten i andra halvlek. Han är fotbollens Andreas Pihl. Man vet vad man har honom.

Kvällen väckte ändå en del ljuva minnen vid liv.

Det är bara gångavstånd från Stadio Olimpico till Palasport där Tre Kronor tog OS-guld 2006.

Jag kände igen mig direkt dår jag närmade mig Stadio Olimpico. Det började lukta guld och Foppa och Sudden och Nicklas Lidström.

OS-finalen mot Finland, värmen i hallen och lukten av färsk is – den luktar faktiskt.

Betydligt bättre än kallrökt ål.

Och efter derbyt.

Fullständigt kaos.

Jag blev instängd utanför stadion mitt emellan alla fans. Kravallpolis hade byggt en mur mitt i gatan och ingen

fick passera. Inte ens jag. Jag hamnade på Torinosidan till slut, bland de mest besvikna fansen.

Där stod jag sedan och väntade på en taxi. I en och en halv timme.

Jag erkänner att jag låter överdrivet gnällig. Men skillnaden mellan en NHL-match i Toronto och ett derby i Turin är himmelsvid.

Försökte inte prata med Mellberg

Det var därför jag inte ens gick ner för att försöka prata med Mellberg efter matchen. Jag fick veta att spelarna kommer ut först då de duschat, rakat och kammat sig och knutit slipsen. Det brukar ta någon timme sådär. Och där är det inte ens säkert att de pratar med dig. Det är frivilligt (även om jag tror Mellberg är en trevlig typ).

I NHL öppnas dörren till omklädningsrummet fem minuter efter slutsignal.

Du kan prata med vem du vill, storstjärna som rookie. De ställer alltid upp. Det är order på det.

Nu längtar jag hem till SM-slutspelet i ishockey. Till pressläktare där man kan hänga av sig jackan och sitta i skjortärmarna.

Till repriser på målen på en storbildsskärm. Till varm korv, kaffe och mazarin i pauserna.

Jag känner redan doften.

Ville också testa hur känd Simon Bank är här i Italien och frågade en italiensk kollega:

– Do You know Bank?

– Yes, just across the street, svarade han.

Så var det med det. Men nu vet jag i alla fall var närmsta bank ligger här i Turin. Kan vara bra om jag får slut på euro.

Var inte barnslig, Simon

Och du Simon – du får behålla jobbet.

Kom nu inte med det där gamla att ”bytt är bytt och kommer aldrig igen”.

Det är bara barnsligt i så fall.

Jag hör inte hemma på en fotbollsläktare.