Diegos ”katedral” – sämst i Italien

Sportchansens Lars Nylin listar de TIO risigaste arenorna i Italien

1 av 11 | Foto: ap. bilden är ett montage
sämst enligt listan På 80-talet firade bland annat Diego Armando Maradona stora triumfer på San Paolo i Neapel. Sportchansens Lars Nylin har listat de tio värsta skamfläckarna bland arenorna i Italien. Där toppar ”Katedralen” den mindre smickrande topplistan.
SPORTBLADET

I England kom arenarevolutionen på 1990-talet.

Sedan följde resten av Europa. Förutom i Italien. Där händer nästan ingenting.

I fjol invigdes en enda ny arena i stövellandet. Just nu är det bara i Turin som det byggs nytt.

Här listar Sportchansens Lars Nylin de tio värsta skamfläckarna i serie A och B.

10) Stadio Oreste Granillo

Stad: Reggio de Calabria.

Lag: Reggina, serie A.

Egentligen en helt funktionell arena med fyra spikraka läktare placerade tätt inpå planen. Hade den varit byggd 1940 vore Oreste Granillo en klassiker. Men den är byggd 1999. I länder som England, Tyskland och Holland byggdes då arenor för framtiden. Denna var daterad redan till millennieskiftet. Huvudorsaken till att Italien har så usla arenor är att ekonomiskt pressade kommuner inte anser sig ha råd att bygga nytt. Och klubbarna vill inte. I Reggio blev det fel trots att de inblandade faktiskt ville väl.

9) Stadio Renato dall'Ara

Stad: Bologna.

Lag: Bologna FC, serie A.

I vissa aspekter en av kontinentens vackraste arenor. En uppvisning i vad det går att göra med tegel. Bara att gå hit från Bolognas undersköna stadskärna via världens längsta pelargång är en upplevelse. Men att se fotboll på Renato dall'Ara är inte lika njutningsfullt. Löparbanorna är inte det enda minuset. Den som så önskar kan göra associationer till Stockholms Stadion. Precis som i fallen Fiorentina och Inter skissar Bologna FC på en egen arena, endast för fotboll.

8) Stadio Marc'Antonio Bentegodi

Stad: Verona.

Lag: Chievo, serie A och Hellas Verona, serie C1A.

Ansågs som futuristisk när den invigdes 1963. När Robert Prytz briljerade här på 1990-talet fylldes läktarna och den kändes fortfarande intim. I dag är den mest italienskt ödslig trots att Chievo gör sitt bästa för att agera surrogat för stans gamla storklubb.

7) Stadio Mario Rigamonti

Stad: Brescia.

Lag: Brescia, serie B.

På Roberto Baggios tid spelades det i alla fall vacker fotboll här. Numera är Mario Rigamonti en gammal sliten herre med låga och flacka läktare som gör att 27 000 i kapacitet snarast känns som hälften. Men Lombardiets kullar är sköna att titta på.

6) Stadio Omobono Tenni

Stad: Treviso.

Lag: Treviso och Cittadella, serie B.

Här spelades det häromåret serie A-matcher. Det tror man inte när hyreshusen sneglar ner över de låga spretiga läktarna från 1933. Lyckligtvis är det nu serie B som bjuds. I dubbel upplaga, denna säsong håller även AS Cittadella till här. När vi ändå är i trakterna av Venedig bör det också sägas: det kan bli värrre, Venezias Stadio Pierluigi Penzo skulle inte ens anses ståtlig i svenska superettan.

5) Stadio Artemio Franchi

Stad: Florens.

Lag: Fiorentina, serie A.

Många håller Fiorentinas hemmaarena som intim och ”typiskt engelsk”. Men åklagaren påstår att detta mest beror på bristande italiensk konkurrens på arenaområdet. Pier Luigi Nervis bygge från 1931 var säkert ytterst funktionell när Kurre Hamrin dribblade här på 1960-talet, trots att den då fortfarande hade löparbanor. Men i dag känns den alltmer daterad med det 70 meter höga maratontornet som enda förlåtande inslag. Sträckan från målen till kortsidornas ultras är absurd. Fiorentina är mycket riktigt en av toppklubbarna som planerar en egen arena i stället för denna kommunala. Artemio Franchi var en förbundsboss som dog i en bilolycka mellan Florens och Siena år 1983 och som har gett namn till två arenor på listan.

4) Stadio Angelo Massimino

Stad: Catania.

Lag: Catania, serie A.

En mycket typisk oval arena från Mussolinitiden. Invigd 1937, och vid första anblick har det inte hänt mycket sedan dess. Sällan använda löparbanor gör att arenan som förr hette ”Stadio Cibali” knappast var mysig och intim ens innan incidenten 2007 då en polisman dödades utanför.

3) Stadio Artemio Franchi

Stad: Siena.

Lag: Siena, serie A.

Beroende på vilket humör man har framstår Artemio Franchi antingen som en charmig lilleputt i historisk miljö eller som en skamfläck för serie A. Mitt i de medeltida historiska kvarteren i sköna Siena ligger nedsänkt en ytterst rudimentär anläggning med en kapacitet på bara drygt 14 000. Blinkar man på väg till San Domenico-katedralen missas arenan. Endast tio procent är under tak vilket å andra sidan för med sig att gäster på lyxhotellen omkring kan få sig serie A-fotboll serverad som bonus till det femstjärniga.

2) Stadio Sant'Elia

Stad: Cagliari.

Lag: Cagliari, serie A.

När Cagliari Calcio på 1970-talet fick en lidnersk knäpp och vann ligan drabbades även kommunen Cagliari av storhetsvansinne. Man anlade öster om hamnstaden på Sardinien en betongkoloss som var för stor redan då. I dag är en kapacitet på 23 486 på tok för mycket och stan har låtit bygga en ”arena-i-arenan” för att göra den tätare. Vilket skapar ett helthetsintryck som är lika fult som sandplagerna öster och väster om stan är vackra.

1) San Paolo

Stad: Neapel.

Lag: Napoli, serie A.

I teorin en fotbollens heliga katedral. Där minnen av storverk av Maradona, Careca och Cannavaro celebreras på de läktare där det italienska publikrekordet för fotboll, 89 000, sattes år 1969. Men i verkligheten är San Paolo en trött historia, skapad 1959 och bara nödtorftigt renoverad inför VM 1990, som nu är lika trist att skåda som sophögarna på höjderna runt Neapel. Just sophögarna gör det också lättare att förstå varför den första frågan vid ett besök aldrig tycks få ett svar. Den fråga som lyder: ”Varför hajar inte någon vilka underverk det skulle göra redan med en gräsklippare, några burkar målarfärg och rostbortagningsmedel?”