Anrells resa gjorde alla gröna av avund

Tidernas Sportblad 2009: Milanoderbyt, argentinsk fotboll, formel 1, CL-final, Red Sox vs Yankess, Lakers hemma, El Clasico, All Blacks

SPORTBLADET

Tänk att få betalt för att dra till Florida, till en pulserande stadion där åskådare har gett 4000 dollar för sin biljett, till Super Bowl som är ett av sportvärldens tio mest makalösa evenemang.

Och sen flyga vidare till de andra nio.

År 2009 stoppade Lasse Anrell Sportbladets läsare i kavajfickan och drog runt jorden för att se Zlatan avgöra El Clasico, rugbyspelare framföra en nyzeeländsk kampsång och argentinska fans kasta muggar med piss.

Räcker det med ett telefonsamtal?

Lasse Anrells planer är grandiosa men kan stupa redan på första punkten. Varenda sportintresserad amerikan vill komma innanför Raymond James Stadiums portar första februari 2009 för att se Pittsburgh Steelers mot Arizona Cardinals i Super Bowl nummer 43, så varför skulle en rödhårig svensk lyckas?

Kanske för att han ringer just det där samtalet... och betalar 29 000.

– Jag gick genom en agent, de har biljetter till allting. Skulle du vilja ha en biljett till jordens uppkomst, skulle du vilja se Adam och Eva hade de fixat det. Min kille ringde sin amerikanska agent, han ringde sina killar och så var allt fixat. Jag fick ge 29000 spänn för att komma in på matchen och tror att jag brände en fjärdedel av budgeten direkt. Men allt är lagligt, det är ingenting jag skäms över även om jag reste som det feta sponsorpacket jag brukar håna, säger Anrell.

Men flyg för 15 000, Super Bowlbiljetter för 29 000 – hur kan det bli värt pengarna om man inte har Skandinaviens största sporttidning i ryggen?

– Vet inte. Den typen av pengar har nog ingen och jag kan inte säga att det var värt priset. Fast det går att göra resan billigare om man förbereder sig ett eller två år i förväg och använder internet. Då hade man kommit ner till en tiondel av kostnaderna.

Mindre än två veckor senare går två Milanobor förbi en gata där en svartblå svensk med "Ibrahimovic" på ryggen skuttar som om han just avgjort ett derby. Det har inte Lasse Anrell – Inter-Milan spelas dagen efter – men Zlatantröjan han just köpt inspirerar till att träna måljubel.

Redan här i Italien, i Drömresans andra anhalt, skvallrar Anrells rapportering om att han trivs med den unika uppgiften. Han skriver:

"Alla är avundsjuka.

Jag kan inte gå förbi en skola nuförtiden utan att skolungarna väser att jag är en jävla glidare.

Ni har så rätt, svarar jag.

Kollegorna väser. Även de har rätt."

Han hymlar inte med att han njuter dagen efter. I sin Ibratröja står han mitt i Interklacken när Adriano och Dejan Stankovic skjuter hem derbyt. Efteråt konstaterar Anrell att "Italien är fortfarande bäst i den här världsdelen på fans – i Milano är de dessutom fridfulla".

Nästa dårhuset

Världsdels-brasklappen är nödvändig, för världens bästa fotbollssupportrar finns hundratals mil från Milano. Drömresans tredje stopp är i Argentina, på en match som sällan tv-sänds i Sverige, men som av Anrell beskrivs som "ett underbart dårhus". Som trots de senare besöken på baseboll i New York, Formel 1 i Monte Carlo och rugby med All Blacks står sig som planetens häftigaste sportarrangemang. Som bräcker hockeyn i sportens vagga Montreal och självaste Champions Leaguefinalen.

– Resorna var hyperglammiga allihop. Men Buenos Aires och derbyt där mellan River Plate och Boca... Att se hur klackarna betedde sig, att lära sig att inte sitta under Bocafansen när ölglas med urin kastas på en, stämningen... Det var häftigt att se, säger han.

Hur slitiga var resorna?

– Inte slitiga på något sätt, men jag gjorde allting ensam. Jag lärde mig snabbt att hantera det på rätt sätt och har inte läst så mycket böcker på länge. Jag hamnade i en bubbla av att resa ensam i åtminstone 40 dagar. Jag var en mycket ensam människa, men lycklig.

Vad lärde du dig?

– Hur det är att få en överdos av att vara ensam.

Och vilken incident under någon av dina tio drömresor har borrat sig fast mest?

– Hm. Jag minns en kväll när jag sitter på restaurangen Au Pied de Cochon i Montreal och käkar middag i baren. Det sitter en kvinna bredvid, hon är medelålders, stilig. Vi börjar prata och märker att vi är i exakt samma bransch: vi skriver barnböcker. Så vi sitter där en hel kväll och pratar om våra barnböcker, dricker tolv glas rödvin var och lullar till sist hem åt var sitt håll.

Du stod för en blandning av rese- och sportjournalistik med hållplatser som aldrig visats upp på samma sätt i svensk press förut. Ärligt talat och utan skrytsnack: hur kul var resorna att göra?

– Ingen svensk levande journalist kommer att göra en lika häftig reportageserie. Det håller jag stenhårt på.