Presskonferensen som
försatte Sverige i chock

4 november 2001. Sportbladets friidrotts- och ishockeyexpert kommer aldrig att glömma datumet. Mats Wennerholm befann sig i hemmets trygga vrå när han på förmiddagen blev uppringd av Johan Engquist.

Det hade hänt många gånger tidigare, men den här söndagen var Ludmilas make och manager sparsam med informationen.

När samtalet avslutades visste Wennerholm bara att ryskan som sprang rakt in i det svenska folkhemmet hade något att berätta.

Vad?

När?

Var?

Först i taxin på väg mot ­Arlanda fick Mats Wennerholm beskedet att pressträffen skulle hållas på Hiltons flygplatshotell i Kastrup. Väl framme träffade han två kollegor i foajén, Albert Svanberg på Sveriges television och Pamela Andersson, Expressen.

De var lika undrande som Sportbladets utsände.

–?Vi spekulerade i vad det kunde vara. Har cancern kommit tillbaka? Har hon slitit av hälsenan? Ingen nämnde dopning, berättar Wennerholm.

Efter ett tag kom Johan Engquist och hämtade de tre utvalda reportrarna och ledde dem till ett rum på fjärde våningen. Där satt Ludmila Engquist i en blå tvåsitssoffa.

Hon var klädd i chinos och en ribbstickad kofta och stirrade ner i golvet.

Tårarna började rinna

Med skam i rösten avslöjade hon sin mörka hemlighet.

–?Det här ska handla om dopning. Det är en lång historia, men jag ska berätta precis allting.

Sedan strömmade både orden och tårarna.

Ludmila berättade om bobsatsningen, om rädsla,­ ångest och depression, om kapslarna med anabola­ steroider hon köpt i Ryssland tidigare samma år, om hur den norska dopningspolisen slog till under ett träningsläger i Lillehammer, om flykten till Spanien där hon låste in sig i sovrummet och försökte ta sitt liv genom att överdosera sömntabletter, om hur Johan klättrade in genom ett fönster för att rädda henne, om magpumpningen på ett sjukhus i Benidorm, om hur hon återvänt till Sverige för att be nära och kära om förlåtelse.

När det var gjort flydde hon landet tillsammans med sin make. Pressträffen i Kastrup var det första stoppet på en resa mot okänt mål.

–?Jag och Johan måste försöka bygga upp våra liv igen. Allt är förstört, sa Ludmila och lät tårarna forsa.

Skulle vinna OS-medalj

Enligt planerna skulle hennes idrottskarriär ha avslutats med en OS-medalj.

i Salt Lake City tre månader senare, men en av Sveriges största idrottsstjärnor lämnade strålkastarljuset som en fuskare.

–?Det var inte så att jag ramlade av stolen. Hon hade blivit dömd tidigare och kom från en kultur där dopning i princip var vardagsmat, säger Mats Wennerholm.

Han pratar om det gamla Sovjetunionen.

Ludmila Leonova, som hon hette, växte upp under fattiga förhållanden i Tambov och Tjerepovets. Hon såg tidigt idrotten som en väg till ett bättre liv och började med gymnastik.

När hon var tolv år föreslog hennes tränare att hon skulle satsa på friidrott i stället. Ludmila gjorde som hon blev tillsagd och flyttade som 17-åring till Mitjurinsk för att få bättre träningsförhållanden.

Det var där häcktalangen kom i kontakt med tränaren Nikolaj Narozjilenko, som blev hennes make och pappa till dottern Natasja.

Åkte fast för dopning redan 1993

När flickebarnet var nio år hade hon världens bästa mamma. Ludmila Narozjilenko inledde 1991 med att springa hem guldet på 60 meter häck vid inomhus-VM i Sevilla. Ett knappt halvår senare blev hon världsmästare på 100 meter häck i Tokyo.

Livet log mot Ludmila, men inte speciellt länge.

I februari 1993, efter en inomhusgala i franska Liévin, lämnade hon ett dopningsprov med spår av anabola steroider. Ludmila blev avstängd i fyra år men Internationella friidrottsförbundet hävde domen i december 1995, sedan Nikolaj Narozjilenko erkänt att han blandat steroider i hennes näringstillskott.

Då hade Ludmila redan inlett ett nytt liv med Johan Engquist, som började jobba med ryska idrottare i slutet av 1980-talet. Hon blev svensk medborgare 1996 och skrev samma år historia genom att, som första svenska, vinna ett OS-guld i friidrott.

Landslagskollegorna hade svårt att respektera Ludmila, men hon blev älskad av det svenska folket och fick ta emot Jerringpriset både 1996 och 1999.

Det var då det.

Ludmila Engquists idrottskarriär handlade om uppgång och fall, om uppgång och fall.

På det där hotellrummet var hon tillbaka på botten.

–?Efter det här kommer jag nog aldrig att kunna leva i Sverige igen. Hur ska jag kunna se någon i ögonen? Det är mitt eget fel. Nu hoppas jag att ni kan berätta min historia för svenska folket. Jag hoppas att de kan förlåta mig, sa hon.

Mats Wennerholm lämnade hotellet och gick till en flygplatslounge, som blev hans arbetsplats. På vägen ringde han Sportbladets redaktion för att sammanfatta mötet med Ludmila.

–?Det är hela jävla skiten, sa han och la på.

Sedan följde några intensiva arbetstimmar.

–?Telefonen ringde hela tiden. Kollegor och andra människor ville veta vad hon sagt. Det var ­kaos. Till slut var jag tvungen att stänga av mobilen, ­berättar han.

”Svikigt ett förtroende”

De följande dagarna handlade det mesta i Sportbladet om Ludmila Engquist. Sven Nylander, som själv gick under jorden efter kokain­skandalen i Göte­borg 2006, var en av hennes hårdaste kritiker.

–?Ludmila har svikit ett förtroende från svenska folket. Hon måste ställa sig upp och berätta och förklara utan att frisera orden eller budskapet. Hon måste vara ärlig. Att gömma sig gör det hela värre, sa han.

Dopningsfällde skidåkaren Jari Isometsä kom med samma uppmaning.

–?Jag vet hur Ludmila känner sig och har ett enda råd till henne: Göm dig inte, kom fram och börja leva. Annars klarar du det aldrig.

Det hjälpte inte. När Ludmila Engquist hade något att berätta från sitt gömställe gjorde hon det via brev till Tidningarnas Telegram­byrå.

Följdfrågorna har förblivit obesvarade.

Vad?

När?

Var?

Ludmila ställer inte upp på några intervjuer hälsar Johan Engquist vänligen men bestämt.