– Inte gjort min bästa tävling än

Simhoppslegendaren Ulrika Knape-Lindberg möter eleven & dottern Anna Lindberg och pratar om mammarollen

1 av 2 | Foto: BJÖRN LINDAHL
Ulrika Knape-Lindberg är både Anna Lindbergs mor och tränare och tillsammans har de förberett sig för stundande OS – en resa som inte alltid varit enkel. ”Ibland har jag bara velat ha dig som mamma. Ibland hade jag bara velat ha en tränare, och när man går från badet så hade man inte behövt se den tränaren samma dag”, säger Anna Lindberg.
SPORTBLADET

■ ■ Inför OS ställde Sportbladet hårda krav när de sökte sommarjobbare till en ­intervjuserie.

■ ■ Reportrarna skulle vara nyfikna, frågvisa, sportbesatta – och ha vunnit OS-guld.

■ ■ I del två möter mor och tränare ­Ulrika Knape-Lindberg dottern och ­adepten Anna Lindberg och pratar då och nu, ­träning och de dubbla rollerna.

Sveriges två mest kända simhoppare ­sitter vid hemmabassängen i Karlskoga.

Ulrika Knape-Lindberg har fått frågeförslag till intervjun med Anna Lindberg, men strukit allihop för att undra något viktigare:

– Anna, har du saknat en mamma att anförtro dig till?

– Ja, såklart. Ibland har jag bara velat ha dig som mamma.

Det måste kallas en pikpik.

När Ulrika Knape-Lindberg och Anna Lindberg får en tavla mellan sig börjar de retas. På fotot är två simhoppare frysta i en synkron rörelse. Det är uppenbarligen ett montage, för den ena kroppen tillhör en 17-årig Ulrika som 1972 är på väg mot OS-guld, den andra en 30-årig Anna som 2012 roterar mot karriärens sjätte och ­sista EM-guld.

Motivet är omöjligt, men lockar till en möjlig tävling: strunta i att svårighets­grader och 40 år skiljer, vem hoppar ­snyggast?

– Det var en ganska bra bild på mig, ­säger Anna.

– Ja, men jag har bättre armar, invänder Ulrika.

– Det tar emot att säga det, men det stämmer faktiskt. Fast jag ligger högre med mitt huvud.

– Man har ju ändrat hur man tar piken i dag, man tar runt ­benen och kopplar med händerna. Så gjorde inte vi. Vi tog i själva benen.

Anna ser sin lucka att pik­pika:

– Sedan är det lätt att foku­sera på piken när man inte ­snurrar så många varv.

– Men jag hoppade i alla fall från tio meter. Jag var lite ­tuffare än du.

Mamma och dotter sitter vid bassängkanten på Strandbadet i Karlskoga. Det kluckar, är simhallsvarmt, kloret luktar sött och en gumma tar ett par längder därintill.

Huden runt Annas ögon veckas. Hon ­tittar närmare på bilden.

A: Baddräkten har förändrats en del. Och det är ju tur.

U: Är det mycket skillnad?

A: Ja. Fast det är lite olika på modellerna vi blir tilldelade. Vissa är tyvärr lite mer åt 70-talshållet, men vi hoppas att de ska utvecklas också.

Ulrika pekar på den lime­gröna tävlingsdräkten från München.

U: Den här baddräkten var inte ens elastisk. När man böjde sig ner åkte den upp ganska mycket i rumpan.

Anna förstår missnöjet. Till OS har hon fått 90 baddräkter i rött, blått och svart. Hon tycker att alla är tantigare än träningsvarianterna. Hon pekar på ­bilden av Ulrikas.

A: Man vill inte ha en sådan rygg. Det är mer en strandbaddräkt. Landar man ­lite konstigt åker den av. Nu finns det ganska mycket filmkameror under vattnet, så man vill att den sitter på plats.

U: Sedan hade vi inbyggda kupor.

A: Ja ... men det kanske man skulle ha i dag också.

Anna är på Strandbadet tre timmar per dag. Oftast leder Ulrika passen från en vit plaststol på läktaren.

Träningen är enformig. I varv efter varv går Anna upp på en- eller tremeters­svikten, hoppar, simmar mot stegen, ­klättrar upp, instrueras av Ulrika och försöker igen.

Slutade med nesliga fall

Så har det sett ut under hela Anna Lindbergs karriär. Hon tar extern hjälp för gymnastik- och fyspassen, men mamma Ulrika håller i simhoppningen om inte pappa Mathz Lindberg vikarierar.

I OS 2008 kom Anna sexa från tremeterssvikten. Sedan dess har hon fått sonen Yelverton, slutat, börjat på nytt och bytt ut två av fem hopp. Bland annat är en extra volt tillagd på det andra.

Förändringen hade inte gått att genomföra om hon inte hade hoppat högre. Det vore i sin tur omöjligt utan att ha skaffat mer muskler.

Anna vet. De första trevande försöken slutade med nesliga fall.

A: Jag har ändrat min ansats. Jag gör förhopp för att sätta i gång svikten. Det gör att jag kommer högre, men satsen kräver ­styrka. Man orkar annars inte ta emot sig. Är man inte beredd sätter man sig på svikten.

U: Ja, nu tränar du ju med viktväst och orkar ändå ta emot. Så man kan väl säga att du är starkare än du behöver vara?

A: Ja, jag är bättre på allt än jag ­någonsin varit. Jag är bättre på andra tester också, så det känns att det har varit värt att fortsätta. Jag har utvecklats. Nu vann jag två EM-guld, vilket inte är en garanti för att det ska fungera på OS, men...

U: Men hur många gånger har du känt att du ångrat det, att det ger ingenting längre efter jag blev mamma?

A: Egentligen inte alls, för det är väldigt roligt att göra det här. Men man får andra perspektiv på saker. Jag tror det funkar bra för att man kan ­träna effektivt när man är här. När man är hemma kan man ägna all sin tid åt Yelverton.

U: Jag ser på dig att du har ­något annat vid sidan om. ­Ibland flyttar fokus från ­träningarna direkt när de är över.

A: Mm.

U: Min karriär var ganska kort, jag var bara aktiv i tolv år. Det är sexton år sedan du gjorde ditt första OS. Hur har du klarat att vara skadefri?

A: Den största fördelen är att jag tränade väldigt mycket när jag var ung. Det har gjort att jag kommer tillbaka ­fysiskt.

U: Ska du föra vidare den kunskapen?

A: Det vore roligt att an­vända den i framtiden, men då ska man hitta någon som är öppen att använda det på rätt sätt. Det är det svåraste.

U: Vad menar du?

A: Jag ser en tendens till att ungdomar i dag har svårt att motivera sig att träna hårt. Att göra en sådan satsning som jag själv har gått igenom. Jag tror många har det ganska lätt. ­Ibland behöver man stöta på problem för att ta sig ur det och uppskatta det man har.

Familjesamarbetet involverar två världsstjärnor. Ulrika Knape-Lindberg har vunnit guld i EM, VM och OS. Anna Lindberg blir i London tidernas ­första kvinnliga simhoppare att delta i fem olympiska spel.

Den tydligaste skillnaden i deras idrottsliv märks ett par år efter genombrotten.

Anna var 13 år i EM-debuten och 24 när hon första gången blev Europamästare. ­Efter mammaledigheten 2009 förlängde hon karriären och tog i våras två nya EM-guld som 30-åring.

Hade inte kvar motivationen

Ulrika vann OS i höga hopp som 17-åring och silver när hon fyllt 21. Sedan slutade hon. Trots att hon var en av Sveriges mest berömda idrottare, ett världsnamn, var det inte ekonomiskt hållbart att elitsatsa. Och reklamkontrakt rimmade illa med då­tidens amatörkrav för olympier.

I stället utbildade sig Ulrika till idrottslärare, blev simhoppstränare och sedan 2004 förbundskapten.

Skillnaderna gör att Ulrika kan relatera till Annas tonår, men inte lika lätt till ­vuxenåren som elitidrottare.

U: Jag var aktiv i tolv år och tyckte det var ganska lätt att hålla motivationen ­uppe. Men när jag beslutade mig för att lägga av hade jag inte motivationen ­längre. Hur har du orkat?

A: Det är för att jag inte har gjort min bästa tävling än. Det är inte säkert att jag kommer göra det innan jag slutar, men det är ändå vad som driver mig. Jag har bestämt mig för att ­sluta efter OS och det känns som ett bra beslut. Jag vill inte känna att jag håller på något år eller två för mycket. Men jag ­undrar hur du har orkat alla år.

U: För att jag hade en relativt kort ­karriär. Sista träningspasset tyckte jag att det var roligt att hoppa simhopp. Det är många år, men intresset finns, den inre drivkraften finns. Jag har fortfarande ­saker att förmedla. Det gör att jag står här på kanten dag ut och dag in och tycker det är jättekul.

A: Jag skulle bara tycka att det var ­frustrerande. Att säga samma sak tjugo gånger och så händer ingenting.

U: Man blir ibland jättearg. Man tycker man tjatat och tjatar och tjatar och för­söker olika vägar för att nå målet, men ­ibland går det inte. Då kör man huvudet i väggen.

”Pappa fick ta mycket”

Eller går i väg. Bort från klordoft och simgummor, bort från simhallsvärme och kluck. Bort från Anna.

Under karriären har det tre gånger ­hettat till så mellan mamma och dotter – mellan tränare och adept – att en av dem har avbrutit träningen och gått hem. Många fler gånger har deras relation ­ansträngts av det precisa, uppoffrande ­arbetet.

Ulrika för upp ämnet:

U: Vi har en speciell relation du och jag, i och med att jag ­både är mamma och tränare. När jag var aktiv och det kändes jobbigt på träningen gick jag hem till mamma och beklagade mig över hur min tränare hade varit. Jag pratade av mig. Hur har du känt under de här åren med relationen mamma-­tränare-dotter?

A: Det har varit svårt ibland. Nu bor jag inte hemma längre, nu är det lättare. Men förut var det svårt. Det hade varit bra att kunna prata med någon mer, fast vi har klarat det ganska bra, uppen­barligen. Det har varit tuffare ibland än om man hade haft en annan tränare.

U: Vem har tagit det där? Vi har blivit ovänner här på badet, precis som alla ­andra. Jag har gått hem från badet två gånger och du har gjort det en gång. Vem har du anförtrott dig till?

A: Pappa fick ta mycket när jag bodde hemma. Han var skön att prata med när det hade kört ihop sig. Nu är det Calle (Steen, man och ex-hockeyproffs) som får lyssna mycket.

U: Har du saknat det?

A: Ja. Ja, ibland, såklart. ­Ibland har jag bara velat ha dig som mamma. Ibland hade jag bara velat ha en tränare, och när man går från badet så ­hade man inte behövt se den tränaren samma dag. Men det är som det är. Vi har valt det ­själva.

U: Det är också något jag saknar ibland. Att bara få vara mamma i vissa situationer.

Tar inte mammas roll

Om några veckor börjar nästa period i Anna Lindbergs liv. Hon är då världs­unik med sina fem OS som kvinnlig simhoppare, hon har sex EM-guld, tre ­snöpliga VM-fjärdeplatser och om allt klaffar en OS-medalj.

I slutet av pratstunden har Ulrika ­Knape-Lindberg en vädjan:

U: Vi hoppas verkligen att du kommer jobba inom svensk simhoppning. Hur ­tänker du?

A: Det skulle vara roligt. Men jag vet ­inte om det blir som simhoppstränare, utan med den andra träningen, den som är minst lika viktig. Där finns mycket att ­göra.

U: Så du tänker inte stå vid kanten som jag har gjort?

A: Nej. Jag förstår faktiskt inte hur du har orkat det. Det är fascinerande och ­beundransvärt. Men nej, det kommer jag inte att göra.

Ulrika tittar på fusklappen med frågor hon skrev häromdagen. Nästa handlar om kost­vanor, nästnästa om vilken sport ­dottern skulle ha satsat på om simhopp inte fanns, men hon låter dem vara.

Annas ord sjunker in, så Ulrika svarar:

U: Det tycker faktiskt ­inte jag heller att du ska.

FAKTA

ANNAS FEM HOPP I OS:

2,5 baklänges i pik

”Det började jag träna efter OS i Sydney, men använde första gången på tävling 2002.

3,5 framåt pikstil

”Det har jag tävlat med sedan kom tillbaka (från mamma­ledigheten). Förut gjorde jag 2,5 framåt i pik, så det är en väsentlig skillnad.”

2,5 mollbergare i pik

”Det har jag gjort lika länge som första hoppet. Aten 2004 var första gången i OS.”

Tyska hoppet 2,5 volt i pik

”Det är lika gammalt som ­första och tredje hoppet.”

2,5 volt framåt i pik med en skruv

”Jag har tävlat med det sedan 2010. På OS i Peking hette det 1,5 mollbergare med 2,5 skruv. Det här en tiondel mer i svårighetsgrad, men gör jag det lika bra är det bättre att byta.”

ANNA OM ULRIKA:

”En av hennes största styrkor var psyket. Eftersom jag känner henne så väl kan jag på bilder och filmklipp se på hennes ögon hur tankarna går. Det var mycket som krävdes för att hon skulle rubbas i koncentrationsmomentet.”

”Och mamma hoppade väldigt stilfullt, det var absolut en styrka. Men nerslagen har förändrats, så dem går inte att jämföra nu och då.”

ULRIKA OM ANNA:

”Hon är en väldigt komplett simhopperska. Jättestark, bra tajming med svikten. Hon trycker ner svikten mest av alla i världen, fast hon inte är tyngst. Det är något alla säger nu: vad högt hon hoppar! Vilken fart och explosivitet!”

”Sedan skulle jag vilja att hon tror på sig själv lite mer. Att hon vet hur bra hon är.”